lamadjur.blogg.se

Idag är Siennas och Julies sista dagisdag innan sommaren. Egentligen är jag ju klar med skolan (bet ihop och skickade in uppsatsen igår), men de får gå sin sista dag. Och Sienna ville såklart äta en sista frukost med kompisarna, då hon går vidare till annan avdelning nästa år. Så upp vid 6:30, skulle sticka vid 7:15. Men Sienna skulle bara rita klart en sista teckning till en fröken, så vi blev lite sena. Började bli lite halvstressad. Joggade bort till cykelgaraget, stack in nyckeln och puff- inget hände. Någon har stoppat nåt i låset. Försökte bryta upp garaget. Kommer aldrig bli tjuv. Panik. Kim har bilen, går vi till dagis kommer Sienna missa sin sista frukoststund, och det går ingen buss dit från oss. Sprang in till fastighetsskötaren: "hjälp mig att bryta upp låset!" vrålade jag i deras frukostrast. De log lite och tänkte fortsätta med sitt. Jag väntade och höll tydligt upp dörren för dem. Kollade hysteriskt på klockan. De gav upp och begav sig mot garaget. Gick inte att rädda låset. Gick inte att bryta upp dörren. De fick bända bort plankor för att kunna sticka in armen. Lagom till de bryter loss första plankan slår det mig- min cykel är inte där. Jag ställde den ute igår och glömde den. De står och bryter upp ett cykelförråd i stress för att en halvgalen hyresgäst tvingar dem... och så är det i onödan (inte riktigt, för brytas upp måste ju dörren. Men inte i panik just då). Svett av tidsbrist ersätts av skämselsvett. Hur ska jag kunna dölja detta för dem? I samma ögonblick som de får upp dörren kommer jag lättat på att Siennas cykel faktiskt är kvar där inne. Rycker ut ungens cykel, tackar fastighetsskötarna och springer bort och hämtar min- medan jag ber att de inte ska fundera på varför jag inte tog min först då den ändå var på vägen. Detta hade kunnat bli riktigt pinsamt.