lamadjur.blogg.se

Idag skulle jag äta ute med två kompisar efter jobb. En blev sjuk och en blev insnöad. Det snöar i Malmö, för första gången i vinter! Fick alltså tänka om. Och medan jag i snigelfart gled och vinglade hem på min cykel blev jag mer och mer pulkaladdad, så när jag kom hem så förväntade jag mig liksom att barnen skulle stå redo i hallen. Det gjorde de inte. Julie, som sedan en vecka varit blöjfri, gick omkring i enbart blöja och napp. Sienna tjatade om kortspel. Båda var kladdiga. Jag ska åka pulka, sa jag. Vem vill med? Båda nappade, vilket gav mig lite panik eftersom Julie är både kvällstrött och världens gnälligaste barn. Bad Kim om lite assistans. Han gick ut och städade köket. Fick på mig ytterkläder och barnen vanliga kläder, samtidigt som det från köket muttrades att barnens overaller låg i bilen. Gick de två trapporna upp på vinden (hisshelvetet är fortfarande avstängd, men granntrappen som vi når via vinden har en hiss) för att upptäcka att jag glömt mina vantar. Lämnade barn. Sprang ner och letade efter vantar, som var borta. Fick ta nya vantar från skidlåda. Upp igen, gå över vind, åka ner, gå genom källare till garage. Av med bilnyckeln. Glömd på vind? Ringde Kim och bad om/skrek efter hjälp. Blev klickad. Ut genom garage, genom källare, upp i hiss, genom vind- med två trötta barn... ingen nyckel. Kim ringde: "jag är i källaren med nyckeln, var är du?". Fick nyckel av arg sambo som strax kom. Genom vind, ner i hiss, genom källare, in i garage. Öppnade bil. Ingen overall till Julie. Ringde Kim. Eventuellt absolut helt säkert glömd på dagis. Han tänkte dock inte komma ner med ny overall. Jag klickade honom. Kim ringde igen och sa att han kunde tänka sig att mötas på gården. Med två barn utan ytterkläder? Han sa att jag kunde köra dit, vilket var ett sådär bra förslag då den ligger en trappa upp. En trappa! Packade in ungar i bilen och tänkte parkera på en trottoar medan jag sprang upp. Kim kom dock ner innan jag hann köra iväg. Med overall. Jag och ungar körde till pulkabackarna, och hade askul! En underbar timme, som var värd allt bökande innan. Det kunde man inte tro när man var mitt i den 45 minuter långa avfärden ner till bilen. Why hiss, why?! Kan säga att kag räknar dagarna till den är i bruk igen.