lamadjur.blogg.se

Var på möte på min pappas korttidsboende idag. Han har bott där för länge, så mötet var för att se var han skulle ta vägen. Eftersom pappa gillat vin lite för mycket, samt fått några stroker under årens lopp, har hans hjärna och kropp lagt av. Min syrra hittade honom liggande i sin lägenhet för några månader sedan, så vår största fasa är nu att han ska behöva flytta hem. Därför blev vi mycket förskräckta när föreståndaren inledde mötet med orden "J är mycket bättre! Han klarar sig jättebra nu. Det enda vi gör är ger honom hans medicin och lägger om ett sår på en tå". Min fader hade även en kort stunds klarhet, och svarade otroligt nog halvvettigt på frågorna som ställdes. Det hade varit bra i vanliga fall, men nu ville vi ju att handläggaren skulle få se hur mycket hjälp han faktiskt behöver. Jag och syrran kände paniken komma krypande, när hans gode man lägligt nog inflikade att för två dagar sedan så var J okontaktbar. Föreståndaren försökte försvara att han nog varit lite trött. Nja.. han var helt apatisk? Och dessutom är det ju livsfarligt om det svänger så från dag till dag? Då tog även en sköterska mod till sig, och erkände att förutom att lägga om såret så skötte de ju faktiskt hans hygien. Och han har en permanent kateter som de byter. Och dessutom kan ju herren varken gå eller stå. Det gav min pappa vatten på kvarnen, så han räckte ivrigt upp handen och sa att han hade ett litet önskemål. "Jag vill ha snö på min uteplats!" Tack för den. Han står nu i kö till demensboende. Så himla sköööööönt!