lamadjur.blogg.se

Häromdagen hade jag en jättebra lektion. Alla elever satt tysta och jobbade på egen hand. Ingen gnällde, ingen sprang omkring; de räckte inte ens upp handen. Det var så god arbetsro att jag blev uttråkad. Tillslut tog jag fram en bok och började ströläsa. Och då slog det mig! Unge X kommer aldrig igång på egen hand... om han sitter tyst vid datorn, så gör han med allra största sannolikhet inte rätt sak. Jag la ifrån mig boken och satte igång honom. När han börjat jobba såg jag mig fundersamt om i klassrummet. Elev Y har svår dyslexi... inte sjutton kan hon lösa detta utan hjälp. Nope, det kunde hon inte. Fick guida henne. Efter henne insåg jag att jag inte instruerat Z, som är nyanländ och inte fattat ett ord av vad han skulle göra. Då slog det mig att det kanske inte var en strålande lektion trots allt. Snopet att jag slösade bort de första 20 minuterna med att ha tråkigt. Varför bad de inte bara om hjälp, kanske ni undrar? Det är bara elever som har lätt för sig som ber om hjälp. De som tycker att skolan är jobbig sitter hellre tysta och tar en paus framför datorn. Åh well, nu har jag gjort den missen också. Nästa gång smiter de inte undan så lätt. Mohahaha