lamadjur.blogg.se

Eftersom jag skickligt nog lyckats bli övertalad att anmäla mig till Midnattsloppet, så har jag börjat jogga. Vilket jag nämnt här tidigare. Eftersom jag är sjukt stolt och gillar att skryta. Det går inte snabbt och det är inte snyggt, men det går. Jag har vid ett par- skriver så för att det låter mer då, men sanningen är exakt två- tillfällen lyckats springa en mil, men för det mesta är det mellan 4,8 och 7 km jag springer. Varför just 4,8 km, kan man då undra? I så fall får man svaret att Bara är 4,8 km runt om och jag är sådär laddad på att variera mig de dagar jag saknar springlust. Vilket är de flesta. Framförallt nu i sommar, då öl och familjeaktiviteter prioriteras snäppet högre än att dra på sig svettiga kläder och... svettas. Men i alla fall, jag har tagit mig runt i snitt ett par gånger varje vecka. Det är dock tre tillfällen som sticker ut, och det är inte för att de gick bra. Låt mig berätta om dem. 

1. Jag var trött och möjligtvis lite bakis, och ville inte alls ut. Hade dock inte sprungit på nästan en vecka, och jag visste att det skulle dröja innan nästa tillfälle dök upp. Drog på mig kläder, tvingade mig runt. Bråkade konstant med shortsen som verkade ha förvandlats till cykelbyxor. Tyckte att jag fick blickar, men en flåsande bakfull lama som svettig och stönande springer omkring kan ju få folk att stirra. Det var dock lappen de tittade på. Lappen och sömmen, på mina byxor. Och det bulsiga där bak, då själva shortsdelen klämdes ihop av tajtsen undertill. Jag lyckades nämligen springa nästan fem kilometer med byxorna ut-och-in. 

2. Duschade och tvättade håret. Smörjde in mig med återfuktande kräm. Insåg att om jag tänkte jogga inom de närmaste dagarna så var det inte bara denna dagen det gällde, utan nu. Gav mig ut. Blöt i håret sedan dusch. Blöt i ansiktet av kräm. Eftersvettades av dusch. På riktigt-svettades av jogging. Allt bara rann. Det började regna. Allt rann mer. I slutet av springturen sprang jag mest hysteriskt och svepte med blöta armar över blött ansikte och hoppades att det vita i krämen inte syntes. Inte värdig känsla.

3. Lyckades övertalas av Julie att hon var stor nog att vänta på lekplats medan jag sprang i 30 minuter. Hon hittar hem. Kim visste var hon var. Och det var 30 minuter. Vad kan hända? Kidnappning, påcyklad, trillat och brutit nacken, tänkte jag, och sprang mitt fortaste. Askissig, tänkte Julie, och började skrika. Högt. Men inte tillräckligt högt för att jag, på andra sidan Bara, skulle höra henne. När jag kom till lekplatsen var hon söndergråten och hysterisk, och en massa grannar stirrade på henne. Du kunde ju gått hem? Men du saaaaa att jag inte skulle gå iväg. Jo.. men hem? Tror att vi väntar några år till nästa gång. Det var dock en lyckad runda ur hastighetssynpunkt, för av ren skräck klådde jag mitt rekord.