lamadjur.blogg.se

Julie är en mästare på att vara tjurig. Hälften av gångerna fattar man inte ens vad hon blev putt över eller varför hon stortjuter. Och frågar man henne vägrar hon att ens att titta på en. Har man en bra dag så klara man att gå iväg och ge henne lite space, eller tänka att det går över med åldern och fjäska lite ala "ska jag mata dig?", "vill du sitta i mitt knä när vi äter?", "ska jag fixa i ditt dockskåp?". Har man inte en bra dag så vill man hellre klämma huvudet i dörren upprepade gånger än att stå ut med hennes humör. Kim brukat skrika lite på henne och sedan springa ut och röka. Jag brukar skrika lite på henne och sedan starkt överväga att bli rökare jag med. Sienna brukar försöka trösta eländet, vilket får Julie att argt illvråla och kasta erbjudet gosedjur/kudde/godisbit i huvudet på syrran, och mig att vråla på Sienna också. Det sjuka är att jag inte tror att ungen själv vet vad problemet är. Knäppgök. I morse var hon sur när jag skulle fota dem- och vägrade säga varför. Sienna fick sin gosedjurskanin i ögat när hon försökte trösta, och det slutade med att jag lirkade på barnet jacka medan hon satt i mitt knä och mutades med ett tuggummi. Why, Julie, why?