lamadjur.blogg.se

Något av det roligaste jag har varit med om som mamma, pågår i vårt hus just nu. Nämligen ett dialektbyte. Jag är skånsk och talar därmed skånska. Kim pratar också skånska. Sienna är talar någon form av tv-dialekt. Pga norrländsk dagisfröken, östergötsk mormor och youtube, månne? Vi har ingen aning. Julie har fram till nu kört på samma dialekt som Sienna, men är inne i en bytesfas. Och det är helt underbart knäppt! Nu kan jag inte skriva med fonetisk skrift och har svårt att tro att någon kan läsa det, men jag ska försöka beskriva eländet för er ändå. I slutet av meningar satsar Julie på skånskans vulgära och grötiga R. I resten av meningarna pratar hon vårdat. Tänk då en mening som låter klingande: "Mamma, denna klänningen har... fickÅÅÅÅÅRRR!". Eller "Jag älskar katteeer, men inte hundar. Jag älskar bara katt... ÅÅÅÅÅR!" Samma ord kan alltså uttalas på två helt olika sätt, i samma mening. Det är helt fantastiskt. Jag och Sienna smäller av varje gång, och jag är rädd att vi- i och med Julies blandning av blyghet och prestationsångest- kommer att skapa någon form av mutist. Men det är så svårt att låta bli. Lilla älskade Puff är snart förvandlad till en skåning. Undra om Sienna kommer att byta hon med i framtiden, eller om vi flyttade till Bara- landet- för sent. Kul är detta i alla fall!

 

 

Går som sagt på yoga. Med en massa tanter. Igår hade vi fått besked om att vi skulle ha en vikarierande instruktör. In kom en ung klämkäck tjej, med headsetet i högsta hugg och högtalarna dånande av pigg och aktiv musik. Lite chockade satt vi i godan ro och väntade på att lamporna skulle släckas, värmeljusen tändas och den lugna andningen påbörjas. Vi fick vänta förgävdes. För passet inleddes med att instruktören berättade att hon jobbade med body balans, och att det var ganska likt yoga. Det var det inte. Tanter föll till höger och vänster, en rymde i panik och jag stod mest och flaxade. När vi var mitt i en sektion av magövningar började jag förtvivlat snegla på klockan, bara för att upptäcka att halva tiden var kvar. Plågsamt var ordet. Och plågsamt har det varit idag, för de stackars icke-existerande magmusklerna. Min enda tröst är att jag tror att resten av gruppen har det värre. Ska bli spännande att se hur många som vågar sig dit nästa gång!