lamadjur.blogg.se

Jag älskar julen! Kanske inte just julafton, även om det också är en härlig dag, utan mer dagarna som leder fram till den tjugofjärde. Idag fick ungarna inviga sina otroligt fulsöta julpyjamasar och en hög med julböcker (mina barn har ett halvt bibliotek) åkte fram som godnattsagor framöver. Adventskalendrarna är förberedda- varsin med choklad, varsin med färdiga småpresenter och tv- kalendern- och barnen fick somna till julmusik. Kan ha haft att göra med att Julie för fjärde dagen i rad grät vid läggdags och jag var tvungen att jobba och därmed distrahera mig från hennes pip, men jag och Sienna tyckte i alla fall att det var mysigt. Så mysigt att jag hade musiken igång i tre timmar medan jag rättade uppsatser och påhittade myter. Undra om Kim tillåter samma serenad imorgon, när han inte är hos min nyflyttademoder för att borra upp speglar hela kvällen. På tal om morgondagen- då ska här julpyntas! Fram med de underbara adventsljusstakarna, vår bråkiga julstjärna, fula julgardiner och en massa tomtar. I löv it! Nästa vecka ska jag satsa och pynta på jobb också. Tänkte göra det imorgon, men hann inte handla. I arbetslagsrum måste julpynt nämligen innehålla clementiner, pepparkakor och skumtomtar. Alla kollegor börjar se lite urholkade ut och behöver lite socker. 13 dagar kvar till betygssättning. We can do it. Framförallt nu när allt är så tomtigt och ljuspyntat och härligt!

 

Man kan ju undra lite om jag försvunnit. Om man inte är lärare, för då vet man att betygen ska vara satta den 14e och kan lista ut vad jag sysslar med för tillfället. Framförallt om man vet att jag undervisar i svenska och engelska, aka dödens kombination pga alla enorma bedömningar. Jag klar med de muntliga bedömningarna, och ger nu respons på 100 stycken engelska texter om normkritik, 25 texter om svenska författare samt 25 stycken påhittade myter. Dessa ska alla efter feedbacken bearbetas av eleverna, för att sedan bedömas ännu en gång. På typ 7 punkter vardera (de får alltså inte ett samlingsbetyg). Yihaa. Jag har även två små barn och pluggar 50% parallellt. Men, nu när jag har gnällt färdigt, kan jag erkänna att jag gått på bio två gånger denna veckan samt varit på en förjulmiddag. Så helt död är jag inte. Bara mycket, mycket trött. Lite lamakoma, skulle man kunna säga. 3,5 veckor till jullov. Jag längtar. 

 

Tänkte ta ett avslappnande bad efter lååång vecka av bedömningar. Förutom biopausen igår, som var både välbehövd och asrolig. Och bedömningarna är tyvärr inte klara än. Men i alla fall, avslappnande bad innan läggdags. Kommer in i badrummet, och möts av detta:

 

Idag är det en välbehövlig rättningspaus. Nu är det dags för bio! Modern och syrran joinar. 

 

Sienna och Julie är väldigt olika när det kommer till hur modiga de är. Jag säger inte vem som är en risktagande daredevil, och vem som är rädd för sin egen skugga. Men låt mig demonstrera med bilder på hur de ser ut när de gungar, så kanske ni kan gissa?

 

Barn är schizofrena när det kommer till mat. De kan vara suuuuperhungriga, men när de sätter sig vid matbordet blir de helt magiskt mätta. Ena dagen så äääälskar de potatis, medan de dagen efter tror att den är förgiftad. Gul paprika är helt klart den godaste, om man inte serverar den, för då är röd den enda som går att äta. Har man alla tre sorterna hemma lyder budskapet dock att man aaaaaldrig gillat paprika- trots att man förra veckan åt en hel själv så att syrran inte ens fick smaka. Eller kanske för att syrran inte skulle få smaka? Men det värsta är dock när barnen med mutor och våld fått i sig lite käk och äntligen får gå ifrån för att de är asmätta.. och de sju minuter senare (exakt den tid det tar att duka av och kasta resterna) kommer tassande och säger att de är hungriga. Då måste de ju få en macka, som givetvis bara går att äta framför tvn, och som absolut inte kan ha något näringsrikt pålägg på sig. Julie gjorde dock en miss en gång, när hon sa att hon var hungrig innan hon gått ifrån matbordet. Otur för henne. Tallriken stod nämligen kvar- full med mat. Den tabben gör hon inte om. 

 

Denna helgen har gått i lekandets tecken. Städ, tvätt och handling har hunnits med, men förutom det har jag mest hängt på ungarnas rum. Jag saknar att få vara hemma med dem på samma sätt som innan, nu när jag jobbar heltid. Men efter en helg av intensivt pysslande, legobyggande, barbiepåklädande och en jäkla massa städande är jag rätt nöjd med att jag har ett jobb att gå till imorgon. Att leka är i ärlighetens namn sådär. I alla fall när det är regnstorm ute och all lek måste ske inomhus. Jag har, efter lite instagramsuktande, försökt övertala Kim att flytta längre upp i landet. Jag vill ha snö!! Han vill hellre ha kompisar och jobb. Man får väl prioritera. Nu är det dags att käka, sedan måste jag ge mig på helgens arbetspass. Folk som tror att lärare inte jobbar in sina lov har fel. Väldigt fel. Men om fem veckor är det jag som njuter! Om det kommer snö... Annars hittar ni lektanten gömd inne i en garderob.

 

Tecken på att man är rätt trött är när man bekymrar sig för att Minimonsterna aldrig sover, då de är människor på dagarna och monster på nätterna. Minimonster är alltså en serie på Netflix. Jag vet inte ens om man kan kalla detta i-landsproblem. Det är mer..  idiotproblem. Tror att jag ska lägga mig extra tidigt ikväll. Helgens veckotvätt, veckohandling och veckostäd känns jusr nu oöverkomligt. Har dessutom lovat ungarna amerikanska pannkakor imorgon, och förutom det ska vi baka tårta till Kim som fyller år. Och så måste jag rätta en hel hög hörövningar och recensioner. Rätt skönt att jag har pausat pluggandet denna veckan. Så som sagt, tidig läggning. Man får hoppas att Minimonsterna också får såna kvällar, även om det inte syns på tv. Och de är ritade. 

 

 

 

Jullan har inte bara slutat med blöjor på dagtid, utan får nu inte ha napp heller. Och hon har accepterar det! Första dagen var det dock lite tufft, så då fick hon improvisera. Här sitter hon med docknappen. 

 

Det finns tre saker som aldrig slår fel. 

• Jag blir akut kissnödig på bio. Oavsett hur lite jag druckit och om jag varit på toaletten innan så ägnas den sista halvtimmen av filmen åt att räkna ner minuterna.
• Jag blir hungrig på föreläsningar. Och inte bara att jag känner mig hungrig- magen börjar kurra! Vilket såklart låter asmycket i ett tyst klassrum. Händer aldrig när jag undervisar själv. Och har inget med matintag att göra. 
• Jag lämnar dagis och känner mig som världens sämsta mamma. Hur mycket tid vi än har blir jag stressad och Julie ledsen och Sienna bortglömd. Vantar glöms lämnas, regnkläder lämnas ut- och in och Sienna får aldrig berätta klart sin historia. Och sen kommer jag till jobb. För tidigt. Med gråten i halsen. Och saknar mina barn hela dagen. För att upprepa samma grej vid hämtning. Men då får man i alla fall hem dem!

Update. Vi fick med oss två påsar från förskolan, och så kissade Julie ner overallen när vi var 100 meter hemifrån. Och därefter en skvätt i soffan. Plötsligt kom jag och Kim ihåg hur dryg denna perioden faktiskt är, och övervägde om ungen ska ha blöjor tills hon kan pott-träna sig själv. Vi blev dock nedröstade av knubbsälen som nu tror att hon är 18 och Sienna som suktar efter den utlovade godisbiten som Julie ska få om hon gör nummer två på pottan- och som Sienna då vet att hon givetvis också kommer att få. Så vi kör på ett tag till. Synd att vi bara har två overaller. Och saknar tvättmaskin. Kan bli spännande att se vad ungen har på sig i slutet av veckan. 

 

Julie är blöjfri här hemma- dvs hon går på pottan- om hon inte har blöja. Har hon blöja tycker hon att det är asskönt att slippa resa sig och traska in på toaletten. Därför kan man alltså inte pott-träna henne med blöja. Vi har sedan ett par månader haft henne ganska mycket utan blöja här hemma, men inte orkat föra det vidare till förskolan. Imorgon är det dock dags! Vi hade gäster idag och ändå sa ungen till varje gång hon behövde gå. Så nu är hon redo! Vi har extrakläder på förskolan. Men packar ner några till för säkerhets skull. Ska bara komma igår att nämna att nr 2 vill utföras i blöjan. Det glömde vi när det gällde Sienna, som ville göra 2an på toaletten. Resultatet var sådär... Håll tummarna för en påsfri hämtning imorgon!

 

Igår lekte vi lite kulturella och hängde på museum med polare och ungar. Våra barn var verkligen superlugna och väluppfostrade. 

 

Lycka är när sambon planerar att skrämma en medan man nattar ungarna, men dottern upptäcker det. När jag kramade om Sienna viskade hon tyst, tyst "mamma, pappa har ställt sig där och försöker skrämma dig". Först uppfattade jag inte vad hon sa, men sedan fick hon en extra puss innan jag ljudlöst tassade fram till dörren. Därefter hoppade jag fram. Det var inte jag som skrek av skräck, kan jag säga. Mohahahaha. Teamwork!

 

Hon vågade! Hälften av tiden var jag tvungen att hålla, men tillslut- efter många urbackningar under många månader- vågade ungen att cykla! Sjukt stolt. När Sienna var i Julies ålder övade hon på att cykla utan stödhjul, men ändå. Känner att detta var en spärr som nu släppt. Min duktiga lilla fegis. Förväntar mig mycket cykellek i vinter. Nice!

 

• Elever berättade spontant för en kollega att jag enligt dem var världens bästa lärare. Detta valde kollegan att vidarebefodra inför en jobbgrupp, där rektorn ingick! Tackar. 
• Julies fröknar ringde inte idag, trots att jag och Kim efter en gnällmorgon var redo att bli hemringda. 
• Hann med supermycket jobb nu på kvällen
• Kim bakade en kladdkaka medan jag nattade ungarna- utan att veta att det var kladdkakans dag! Mums.
• Ska till IKEA imorgon och handla skrivbord till Sienna till julklapp. Hon kommer att bli så glad!

Jag har helt klart fått bättre tålamod sedan jag fick barn. Och började jobba som lärare. Jag tycker att min tålamod numera är rätt bra. Det är dock inget mot Siennas förra fredagen. Hon skulle skriva en sak, och bad mig bokstavera ett ord. Jag var väldigt, väldigt, väldigt trött- och lite halvfebrig- och låg på soffan. Och somnade. Mellan. Varje. Bokstav. Alltså, detta måste ju ha varit tortyr för ungen! Hur jag vet att jag somnade? Jag hann seriöst att drömma mellan bokstäverna. Stackars Sienna. Undra om hon fick fram ordet tillslut? Jag har fortfarande ingen aning om vad hon skrev.

 

Julie är rätt bossig. Och med rätt bossig menar jag att ungen totalt kör över oss. Låt mig ge ett exempel från gårdagen, för att demonstrera hur vår vardag ser ut för tillfället:

 

Julie bad om päron. Julie fick päron.

Julie krävde att päronet skulle delas i småbitar och läggas i skål. Jag vägrade.

Julie bröt ihop. Jag vägrade.

Julie började storgråtande kräla längs golvet. Jag vägrade.

Julie kastade päronet på mig. Jag vägrade.

Julie slängde sig dramatiskt i mitt knä och bad "schnälla, schnälla, schnälla mamma". Jag delade päronet till henne och la bitarna i en porslinsskål.

Julie ville ha en plastskål. Jag hällde över päronbitarna i en plastskål.

 Julie ville inte ha den "offanfa" skålen, utan den blå. Jag gav henne den blå istället.

Julie bestämde att hon inte ville ha päron trots allt, och slängde skålen på golvet så att päronbitarna flög åt alla håll och kanter. Jag gick därifrån. 

 

Ps. Julie är vår lätthanterliga unge. 

 

Det är rätt skönt med lov. Jag skrattar mer, om man säger så. Kanske för att jag har mer tid att umgås med mina barn, som inte är kloka någonstans. Och för att jag orkar med deras tokigheter. Julie bossar och kräver och är asenvis. Och svinkul. Och Sienna är smart och helknäpp och helvild. Just nu har Sienna sin första övernattningspolare över, vilket för oss föräldrar är sådär. Som barnkalas. Det är helt klart lika roligt för barn som det är tortyr för oss vuxna. Men förutom denna paus har jag och ungarna skrattat loss tillsammans i tre dagar. Underbara knäppa tokfisar. Det roligaste med Julie är att hon är asfeg och spexig och kan prata så bra. En tvåårings tankar är fantastiskt kul, men inte så tvååringar kan uttrycka dem. Julie snackar som en halvkorkad fyraåring vilket gör att man får ta del av alla knäppheter och tokigheter. Det roligaste med Sienna är att hon har humor och förstår mina skämt och kan skratta åt Julie. Nu vill jag dock att mina tokiga barn och Siennas polare ska lägga sig. En uppsats gällande språkbytarprocess och revideringseffekt väntar. Yihaaa.

 

Första dagen med barnen efter vad som kändes som en långresa. Herregud vad man blir fånig efter att man ynglat av sig! Det hjälpte ju inte heller att jag var asförlyld innan resan och knappt umgicks med dem. Men i alla fall, första mysdagen hemma, och vi... stack till förskolan. De skulle nämligen ha höstfest där, och detta hade jag noterat och berättat för Sienna innan jag kollat datumet. Fail, fail, fail. Så jag snackade med fröknarna och bjöd in mig och barnen på en visit trots lov. Kändes sådär att hänga med, men ungarna tyckte att det var svinkul att visa mig allt så det var det värt. I övrigt har vi mest ritat och lekt och gjort småärenden. Imorgon tänkte jag slå på stort med lekplatshäng och veckohandling. Med den energinivån jag har är det en bedrift. Och så ska jag skriva en 3 hp- uppsats på kvällen. Är så trött på att plugga nu. Egentligen gillar jag att plugga. Och att vara lärare. Och mina barn. Men jag orkar inte göra allt! Eftersom det känns vettigt att behålla både barnen och jobbet är det alltså plugget som ryker snart. Efter jul tänkte jag. Då har jag 15 hp kvar innan jag blir behörig i sva på högstadiet. Den bristen kan jag leva med en eller två terminer. Framförallt med tanke på att jag inte undervisar i sva utan i sv och eng; ett ämne som jag ALDRIG kommer att bli behörig i och ett som jag har över 200 hp i- dvs är så behörig att det både räcker och blir över. Så sva kan skjutas upp. Därefter ska jag sova! Och vakna i mars, när det är skidresan som gäller. Längtar redan! Och då ska barnen med. Och vi ska inte hänga på förskolan.