lamadjur.blogg.se

Jag har aldrig följt Svenska Hollywoodfruar tidigare, men fastnade för det förra veckan då den nya säsongen började. De är inte riktigt kloka! Jag sitter och småflinar hela tiden. Det är en så knäpp bunt människor. Maria Montazami är underbar! Isabel Adrian är smårolig, fast hon verkar inte vet om det. Gunilla är ful och helbäng på ett dåligt sätt, och Margareta verkar normal. Fast hon väntar barn med en 81-årg man. Hmm. Så numera kommer mina tisdagsmorgnar (finns inte en chans att jag får se det när Kim är hemma) förgyllas av denna underhållning!

 

Idag tänkte vi bara ha en slappedag, eftersom vi ändå ska ut och gå med Mia sen och får motion (kanske inte Sienna så mycket) och frisk luft då. Men när jag sprang ner för att handla en falafel (slappedag innebär också att man slipper laga mat) upptäckte jag det underbara vädret. Så jag slängde av mig bärselen, stoppade ungen i vagnen och boken i väskan och nu ligger vi på en gräsmatta och chillar. Inte så värst ansträngande kanske. Ute-slappedag.

 

Sienna en varm dag i somras. Idag var hon snäppet varmare klädd, med långärmat, långbyxor och mössa.

Jag och Sienna kom precis tillbaka från vår mammagruppspromenad. (<-- bra ord för hänga gubben)

Jag har tidigare frågat bvc sköterskan om små barn kan sova för mycket, eftersom det verkar vara Siennas favoritsysselsättning. Så nu kommer alla i gruppen ihåg mig som hon med den trötta flickan. För att få mig att verka fånig och hypokondrisk vägrade Sienna att sova under promenaden, trots att de andra bebisarna alla låg och sussade sött. Och inte nog med det, hon var så pigg att hon absolut inte skulle ligga ner utan skrek tills jag satte henne upp i vagnen. Oj vad de kommer ta mig på allvar när jag nämner hennes trötthet i framtiden.

 

 

Så här såg Sienna ut (fast sex veckor äldre).

 

Så här borde Sienna ha sett ut (fast med vit rosett).

 

Vi måste lämna bort vår lilla katt Molly. Jag är allergisk, och det blir bara värre och värre. Dörrarna måste stängas så hon inte kommer in i sovrummet, och då hör jag inte när Sienna gråter på dagarna och det blir för varmt på nätterna. Hennes saker tar för mycket plats, och lekakerna är för farliga när Sienna börjar krypa. Och vi har inte tid med henne, nu när vi har en bebis. Vi leker aldrig med henne, och jag orkar inte kela med henne för då blir jag sjuk. Men det är vår lilla sötnos och det svider när jag tänker på att inte få se henne igen. Vi la i alla fall ut en annons på blocket i söndags, och i dag ska en kvinna komma och kolla på henne. Hoppas det blir kärlek vid första ögonkastet!

 

 

 

Jag är helt för att kvinnor ska ha samma förutsättningar som män, lika lön för lika jobb, och inget fjäskande för att de har skapats med något mellan benen. Detta är så självklart för mig att det inte behöver diskuteras. Däremot gillar jag när man ser skillnad på män och kvinnor, och jag hade aldrig blivit tillsammans med Kim om han envisades med att bära kjol. Rosa tröjor är okej eftersom han saknar bröst, har skäggstubb och basröst. Av motsatt anledning kan vuxna kvinnar ha kostym och "pojkiga"  kläder. Bebisar är annorlunda. De jollrar med samma tonläge, flickorna kan vara skalliga och bröst från knubbighet är lika sött på en liten pojke. Därför gillar jag att klä min lilla flicka i klänning, hårband och rosa kläder. Min mammagrupp verkar inte hålla med, eftersom de har allt utom rosa eller blåa kläder, så att man absolut inte ska kunna gissa sig till könet. De verkar snarare ha gjort det till en utmaning att jävlas med frågande tanter, genom att klä barnen i gult och grönt blandat med rött och vitt och lila. Och gud nåde den som har en rosa eller blå vagn, den får inte ens gå i samma led under promenaderna. Typ. Därför är jag extra noga med att klä Sienna i flickiga kläder under mammaträffarna. Det är rosa och volanger för hela slanten. Tur att de inte ser henne idag dock, för jag har smygklätt henne som en hen. Jag har nämligen ett problem: jag gillar inte bara tjejkläder, min favoritfärg är blå!

 

 

Man kan fråga sig varför det stackars barnet sitter bredvid mikron. Förklaringen är enkel; jag var hunrgig och hon protesterade högljutt när jag gick ut i köket för att fixa lunch. Detta var en kompromiss.

I doppresent av Dan och Maria fick Sienna en sats baby art avgjutning, där man gör gipsavtryck av barnets händer eller fötter och sätter i en ram. Igår skulle jag och Kim testa den. Eftersom man ska ha handen eller foten stilla när man gör formen passade vi på när Sienna sov, så hon kunde ligga still och inte märka nåt... Givetvis var denna planen inte så genomtänkt. När blandningen väl är ihoprörd ska man snabbt placera barnets hand i smeten innan den stelnar. Vi rusade alltså in i sovrummet där Sienna sov sött, och insåg att vår form var för ljup och att hon faktiskt måste sitta upp för att få i handen. Halvhysteriska slet vi upp det sovande barnet och tryckte ner hennes hand i geggan. Sienna blev livrädd och började gråta och försökte slita åt sig handen, varpå vi med våld höll fast henne och försökte tala lugnande till henne i falsett. Efter 2 minuter när smeten hade stelnat var vi tre svettiga och ledsna varelser. Sienna tröstades med mat och jag och Kim lugnade oss med chips och dipp. Vi hade inte mycket hopp att det blev lyckat, men tre timmar senare skalade vi fram denna skapelse:

 

 

Inte fy skam, eller hur? Idag ska vi göra fotavtryck. Denna gången gör vi dock det när Sienna är mätt, glad och framförallt vaken.

Igår var vi på IKEA och inhandlade barnstol, bricka, stödkudde, och grod-tallrik. Allt i två uppsättningar, så vi har en stående hos min mamma när hon bjuder oss på mat och sitter barnvakt. Ingen baktanke där inte. Folk måste ha trott att jag och Kim inte bodde ihop när vi handlade två av allt. Eller att vi såg dubbelt och trodde att vi hade tvillingar. Sienna blev i alla fall väldigt nöjd med inköpen, och gillar stolen skarpt. Hon tycker själv att hon är en väldigt stor flicka. Här kommer en bild från premiärsittningen.

 

Jag har inte haft hjärta att berätta för henne att man inte kan flytta föremål med tankekraft. 

 

 

 

Inatt var ingen kul natt. Eller, nätter brukar ju inte precis vara roliga. Men inatt var inte en skön och avslappnad natt utan en jobbig en, då Sienna hellre ville vara uppe och leka än att sova. Hon tom skrattade högt när jag lyfte upp henne vid sex i morse. Tänk att vara så morgonpigg! Nu vilar hon dock medan jag är utmattad och allergisk. Var är rättvisan i det? Tur för henne att hon är söt i alla fall.

Igår fick vi hem en drös foton jag framkallat från dopet och Siennas första månader. I min iver lyckades jag dock framkalla 20 kopior i stället för 2 av vissa, men det får man stå ut med. Jag må vara kass på att laga mat, städa, baka och så vidare, men scrapbooking kan denna mamman i alla fall! Ett album med bilder från dopet är nu sprängfyllt och ska ges till sötnosen när hon fyller 18 år, med lite tips och goda råd från dopgästerna. Ett vanligt album är fyllt med sötbiler och kopior har delats upp i kuvert till min och Kims mamma. Och Kims moster. Och min syster. Och min låtsassyster. Och Kims farmor. Vadå jag tror att världen kretsar runt Sienna och att alla är lika intresserad av henne som jag? Nu väntar vi bara på förstoringen som ska ramas in och upp på väggen.

Ha! Jag är inte så blåst som ni (och jag) trodde. Man kan inte lägga upp bilder på bloggen via den sortens mobil jag har. Segt, men mina hjärnceller sträcker lite stolt på sig.

Idag blir Sienna fyra månader! Stor flicka som kan följa ljud, gripa saker och föra dem till munnen, och nästan rulla runt. Inte tillräckligt stor för att vara vaken hela dagarna, stå, gå eller sitta vid matbordet... vilket hon själv tror.