lamadjur.blogg.se

Jag är till hälften irriterad över att ungarna vägrar att somna, och till hälften rörd över att Julie krupit upp i Siennas säng- och att Sienna nu sjunger för henne och klappar henne. Hur sött?! 

 

Roande av barn- och eventuellt en vuxen- under kalla och blåsiga sommardagar. Bio!

 

 

 

Julie har en speciell frågemin. Den innebär att hon lägger huvudet på sned och grimaserar som ett troll. Jag tycker givetvis att den är assöt, och vill ha den på bild. Så idag satt jag med mobilen redo och filmade i säkert 20 minuter medan vi lekte restaurang- för att snabbt kunna klicka om minen dök upp. Och det gjorde den! Min underbara tokiga lilla knubbsäl.

 

Julie lär sig nya ord varje dag, och övar hela tiden på att sätta in dem i rätt sammanhang. För det mesta går det rätt bra, men man får sig sina garv då och då. Och ibland hamnar de på rätt ställe, men det blir ändå inte riktigt rätt. Som när jag frågade henne om hon ville ha en ny blöja. 

 

Jag: "Julie, vill du ha en ny blöja?"

Julie: "Nej, stumpan!"

 

Helt fantastiskt.

 

Sienna kom och viftade hysteriskt. Jag fattade nada. Såg ut som att hon brottades med en geting, men det brukar innefatta vilda skrik från damens sida. Istället var hon knäppt tyst. Jag gav upp och fortsatte med mitt. Sienna traskade iväg. Fem minuter kom hon tillbaka, viftade lite till, och stack ett papper i näven på mig. Vad ville hon säga?

 

Vi har nått en ny milstolpe- Julie har lärt sig att säga "jag älskar dig", och gör det dessutom spontant ibland. Jag dör så sött! Det bästa är dock inte när hon säger det till mig, utan när hon går fram till Sienna och säger det. Låter som att det händer varje dag. Det hände en gång. Och Sienna vägrade att säga det tillbaka. Men ändå! Det var sjukt sött. Min älskade älskade lilla gosanka. 

 

Vi har hyrt en lägenhet i Skanör med min mamma- något som vi gör varje sommar. Men i år blev det sådär. Vi hann bara var hemma 1 dag efter stugan, som i sig bara var 4 dagar efter resan. Vädret är trist, så vi kan inte vara på stranden. Sienna har inte fått träffa sina kompisar på en månad. Jag skulle pä möhippa i Malmö och Lund mitt i allt. Midsommarfirandet här var inget för barn. Osv osv. Så när Kim skulle bege sig hem- han är alltid bara här halva tiden- så vrålade Sienna att hon skulle med, packade sin väska och blockerade dörren. Inget att tveka om; ungen fick följa med Kim hem. Bra beslut, vad stor hon är som fattade det själv, vad mysigt att ha vars ett barn. Sen gick det en timme. Nu har dottern facetimat mig två gånger och Kim har skickat ett hysteriskt sms. Ungen är förtvivlad och ångrar sig. Naaaaaw! Bådar gott för kolla detta. Men vi ska inte ge med oss. Däremot kanske jag och Julie kommer hem liiiiite innan onsdag. Men minst en dag hemma med bara Kim mår Sienna bra av. Dessutom kan det vara så att hon är lite trött. Hon brukar sova 12 timmar per natt. De senaste veckorna har hon snittat nio. Och haft fullt ös hela dagarna. Jag är trött. Julie har återgått till att sova middag på dagarna. Så inte konstigt om min förstfödda är helt slut. Tror hon gjorde rätt i att åka hem. Hon ska bara inse det också. (Var dock bra för mitt shälvförtroende att hon ringde, för innan hon stack snyftade jag lite hos Kim i förtvivlan över att barnet ville åka ifrån mig- det tänker jag dock aldrig erkänna för henne).

 

Helt rimlig packning för 4 personer i fem dagar, känner jag. Storhandlade mat när vi kom fram. Ytterligare 5 påsar. Glömde dessutom glasögon och nessessärprylar hemma, samt tog för lite t-shirtar till ungarna. Och mig. Går bra det här.

 

 

Idag åker vi till Skanör för att tillbringa en långhelg. Vi ska bo i en enrumslägenhet med min mamma, men det blir bra för att vi kommer vara utomhus mest. Eller?

 

Julie har slutat med välling. Jag förvarnade henne på resan att välling inte fanns där (jag gör egen, vilket försvårar medtagandet), och hon köpte det efter att ha frågat två gånger första dagen. Väl på resan förklarade jag att hon var stor och inte behövde välling, så den var slut hemma också. Hemma tjatade hon lite, men ingen hysteri. Hon nämnde inte ens vällingen i stugan, men idag ville hon ha en slurk. Och jag var trött. Så jag erbjöd henne varm havremjölk (med vaniljpulver) i en flaska. Funkade fint. Undra nu om hon tror att hon kommer att få det istället? Kan man lära en tvååring ordet engångsförteelse? För det var det. Jag börjar dessutom spåna om vi snart ska sno napparna, bara för att det är så smidigt att göra när man har semester? Å andra sidan är det så skönt när hon är tyst... Kanske ska vara nöjd med vällingen. 

 

Jag beställde ett halsband till min mamma i pensionspresent. Tyvärr hann inte det komma till hennes pensionsdag. Inte heller till innan resan. Men när jag kom hem låg där en postavi, så jag tänkte att jag äntligen skulle få ge henne halsbandet. Snopet när jag hämtade paketet och där istället för presenten låg en massa rosetter. Hade tydligen beställt det också, för ett tag sedan. Förutom besvikelsen över ytterligare väntan på mammas paket blev jag dock nöjd, för rosetterna är asfina. Och många! Och i så vackra färger. Njuter när jag tvingar ungarna ha på sig nya varje dag.

 

I Bulgarien gick jag vilse på hotellet för att det var så stort. Jag listade aldrig ut vilken hiss som gick var, eller var vi hittade fotoväggen och fiskarna. Nu är vi i en stuga. Här har jag inte riktigt samma problem.

 

Sienna har långt och tjockt hår, så jag flätar alltid det på kvällen för att hon inte ska få så många knutor. Häromkvällen kände Julie att nu är hon minsann stor- sista dagen som ettåring- så nu ska hon också ha en fläta. Naw!

 

Julie har förkylningsastma, liksom Sienna hade. Det har varit riktigt läskigt några gånger, men läget har aldrig varit akut (har det visat sig, när vi hysteriskt åkt in- akut). I alla fall, på resan till Kos förra året glömde vi smarta föräldrar att ta med astmamedicinen. Givetvis blev ungen förkyld och hostig och trång och ynkligare än någonsin. Tom hon var rädd, ett år gammal. Detta året tänkte jag inte göra samma miss, så jag tog med medicinen- och själva andningsgrejen för barn- men glömde en del. Vilket vi upptäckte när ungen blev så trång att hon hostade tills hon kräkte. Vi löste det ala Mcgyverstyle med en påse, men det blev sådär. När vi kom hem försökte jag såklart hitta den saknade delen, för att kunna packa till nästa tripp (stuga imorgon). Gick sådär. Jag hade nämligen kastat den. In på apoteket. De hade inte reservdelar, men jag kunde få köpa en ny manick för 450 kr. Tackar. Om- vilket apotekaren tipsade om- jag inte fick den på recept till ungen. Ringde vårdcentralen, där astmasköterskan gått hem. Dessutom var jag tveksam, då Julies astmamedicin tidigare skrivits ut av snäll läkarpolare och andningsmasken var Siennas gamla, för att vi inte orkat åka till akuten en gång till. På vårdcentralen sa de att de skulle ringa tillbaka dagen därpå. Vilket de också gjorde, och berättade att receptet var fixat. Score! Snacka om trevlig överraskning! Älskar vår vårdcentral. Nu är alla delar räknade och nerpackade, ifall lilla tvååringen blir trång igen. Snart miniresa två!

 

Idag fyller Julie 2 år! 

• 12,6 kg
• 87 cm lång
• Storlek 92 i kläder
• Sover ca 19-07, utan tupplurar
• Slutade med välling på resan
• Älskar mat, sin mamma, Sienna, sin pappa, mormor, Snutte, napparna, sina dockor.
• Älskar att bada, både i pool, hav och badkar
• Älskar att gunga
• Älskar att gräva
• Tycker inte om fisk eller gurka
• Pratar mycket och bra
• Kan leka långa stunder själv
• Gillar youtube, och vill då helst kolla Baby Vaiana
• Vill bli klappad när hon ska sova
• Gnäller när hon inte får som hon vill
• Vill ofta bäras
• Är underbar och gosig och söt och rolig och charmig

All inclusive är ju vad det är. Maten är likadan överallt, man känner sig som i en skolmatsal och man har bestämda tider att följa. Men det är ju så smidigt när man har småbarn! Tänker jag och Kim varje gång. Jag och Kim har fel. Det finns inget så segt som att gå och äta samma mat i samma matsal vid samma tider varje dag. Hela dagen kretsar liksom kring det ångestladdade ätandet. För ångest var det i alla fall på denna resan. Från den sekund vi gick in i matsalet tills vi lämnade dem skrek Julie. Och hon vägrade äta någonting. Sienna tog motvillliga mustuggor under glassborttagandehot, medan hon suckade och stönade och välte ut vattenglas. Och jag och Kim stod mest och köade och servade skrikande barn. Vi satt inte ner samtidigt en enda gång. Och ungarna blev hungriga i samma ögonblick som vi sa tack för maten och reste oss upp. Så vi fick gå direkt därifrån till en kiosk. Underbart! Håller tummarna att jag kommer ihåg detta till nästa år, så jag inte gör samma miss igen- för femte gången i rad.

 

Vi bodde på ett Bamsehotell på resan. Det innebar att på minidiscot på kvällarna dök en stackars svettig figur i Bamsekostym upp och dansade några låtar, medan barnen hysteriskt försökte krama hen eller rycka i Bamses svans. Sienna tyckte att det var roligt, och ville gärna ge Bamse en high five efter låtarna eller ta ett foto med honom. Julie älskar Bamse, men vågade inte riktigt komma nära trots att hon egentligen ville. Så en av dagarna tog jag mod till mig och bad en reseledare att fota mig med Bamse medan jag höll i Julie, så att hon också skulle få en bild med Bamse. Rätt pinsamt egentligen, tyckte jag, men jag hade lugnt klarat det om inte Julie hade pratat så bra. Så fort vi ställde oss bredvid Bamse illvrålade hon nämligen "Mamma, jag vill inte! Snälla mamma sluta! JAG VILL INTE!". Helt plötsligt verkade det som att det var jag som ville fotas med Bamse, men använda ungen som ursäkt. Sådär kul. Hade noll värdighet kvar. Ungjäkel. 

 

Skulle föra över bilder till datorn, skriva ner lite roligheter från resan, slå in paket, börja städa, se Handmaid's avsnitt... sedan påminde Julie mig att hon tog en powernap mellan 15 och 16. Just det. Adios plans. 

 

• Att vi haft en så härlig resa
• Att städ och handling avklarades av mig och två tröttisar idag
• Att ungarna satte rekord i sovmorgon (vilket de behövde då vi kom hem 3:15 inatt). 10 sov Sienna till och Julie vaknade 11:30!
• Vi har mycket roligt kvar att se fram emot- först, stuga på lördag
• Tre dagar kvar till Julies födelsedag, då jag ska få ge henne Vaianadockan!

Dags för resa! Poolhäng, drinkar och en massa chill i solen. Ser jag framför mig. Anar att det är mer av en hägring än sanning. Skrapsår, poolfajter, bråk om solstol, utspillda ölflaskor, glasstjat och matvägran känns mer troligt. Men det ska bli härligt. Känns som att jag inte kommer att blogga, men för att skryta om hur nice vi har det kommer instagram- lamadjur- att uppdateras regelbundet. Adiooos!

 

Underbart samtal från ungarnas sovrum. 

 

J: mummel, mummel säng.

S: Julie, gå till din säng.

J: gå till Siennas säng.

S: nej Julie, gå till din säng. 

J: sova Siennas säng?

S: Gå. Till. Din. Säng 

J: Gå till mamma?

 

Underbara älskade tokungar! Tänk att ni redan nu har utbyte av varann, och i framtiden kommer att snacka mer med varandra än oss. Byta hemligheter. Dela upplevelser. Skapa minnen. Både härligt och skrämmande. Glöm inte bort er mamma!

 

 

 

Lekplatshäng igår efter förskolan. Sienna gungade vilt på en snurrgrej, och Julie skrek förbannat för att hon också ville vara med. Hon lyftes upp och placerades i Siennas knä, som beskyddande la armarna om henne. Och vad gjorde Jullan då? Sög tag i Siennas arm, som en liten malfisk. Tack för den liksom. Vad är det för knäppa ungar jag har? 

 

 

 

Idag är Siennas och Julies sista dagisdag innan sommaren. Egentligen är jag ju klar med skolan (bet ihop och skickade in uppsatsen igår), men de får gå sin sista dag. Och Sienna ville såklart äta en sista frukost med kompisarna, då hon går vidare till annan avdelning nästa år. Så upp vid 6:30, skulle sticka vid 7:15. Men Sienna skulle bara rita klart en sista teckning till en fröken, så vi blev lite sena. Började bli lite halvstressad. Joggade bort till cykelgaraget, stack in nyckeln och puff- inget hände. Någon har stoppat nåt i låset. Försökte bryta upp garaget. Kommer aldrig bli tjuv. Panik. Kim har bilen, går vi till dagis kommer Sienna missa sin sista frukoststund, och det går ingen buss dit från oss. Sprang in till fastighetsskötaren: "hjälp mig att bryta upp låset!" vrålade jag i deras frukostrast. De log lite och tänkte fortsätta med sitt. Jag väntade och höll tydligt upp dörren för dem. Kollade hysteriskt på klockan. De gav upp och begav sig mot garaget. Gick inte att rädda låset. Gick inte att bryta upp dörren. De fick bända bort plankor för att kunna sticka in armen. Lagom till de bryter loss första plankan slår det mig- min cykel är inte där. Jag ställde den ute igår och glömde den. De står och bryter upp ett cykelförråd i stress för att en halvgalen hyresgäst tvingar dem... och så är det i onödan (inte riktigt, för brytas upp måste ju dörren. Men inte i panik just då). Svett av tidsbrist ersätts av skämselsvett. Hur ska jag kunna dölja detta för dem? I samma ögonblick som de får upp dörren kommer jag lättat på att Siennas cykel faktiskt är kvar där inne. Rycker ut ungens cykel, tackar fastighetsskötarna och springer bort och hämtar min- medan jag ber att de inte ska fundera på varför jag inte tog min först då den ändå var på vägen. Detta hade kunnat bli riktigt pinsamt.

 

Sak jag borde göra:

 

Kontroll-läsa uppsatsen en sista gång och skicka in den. 

 

 

Hämtar ut paket Kim beställt.

Fixar blommor till förskolefröknarna inför imorgon.

Shoppar lite t-shirtar till Julie.

Handlar krämer inför resan.

Spelar wordfeud.

Fikar. 

Kollar fb och instagram.

Läser aftonbladet. 

Badar. 

Smygäter av chokladen jag och Kim skulle dela på ikväll.

Bloggar. 

 

Jag vågar inte skicka in den! Tänk om jag har en massa slarvfel? Har missat en massa? Har glömt nåt viktigt? Missförstod alla vid opponeringen? Tänk om den inte blir godkänd? Har egentligen på mig till 23.55 på söndag, men min personliga deadline är imorgon. Jag är egentligen klar nu. Men tänk om?!