lamadjur.blogg.se

Sienna är i en fas där hon ljuger så mycket att hon tror sig själv. Ungen är inte klok! Och jag kan inte låta bli att ifrågasätta henne. Om inte annat för att hon ska lära sig att finslipa sina lögner. Satsar hon på en framtida karriär som mytoman så har hon en lång väg att gå innan hon blir trodd.

 

"Bokstavstjuven på skolan har gett en ny ledtråd! Den har 37 i skor"

"Aha, då är det en kvinna eller ett barn"

"Hur vet du det?"

"För en vuxen man har inte 37 i skor, de har större fötter."

"Nej, Max som var där innan har storlek 37 i skor. På riktigt. Han sa det." 

 

"Selma frös så mycket att hon hade två fleecetröjor på sig."

"Nej, det hade hon inte. Varför säger du så?"

"Jo, hon hade det! Nästan!"

"Hur har man nästan två fleecetröjor på sig?"

"Man har en och önskar att man hade en till, men orkar inte ta på den för att man är så svag"

 

Överlevde första skolveckan. Knappt. Har lite för många lektioner, för många elever och för lite planeringstid. Dessutom är man alltid lite förvirrad och i chock första veckan. Tänker att det lägger sig nog och blir bättre. Om inte så kommer jag att vara världens tråkigaste lärare, som bara kör allt på rutin och vill hem. Blä. Förutom att ha överlevt jobb så har vi klämt in fyra barnkalas- ett förra helgen och tre denna. Och en kräftskiva. Och två kortspelskvällar med syrran. Och vi har köpt en bil! Kim är i extas. Jag är panikslagen. Bilen är ny. Jag kommer aldrig våga köra den! Testade igår. Fick motorstopp, hoppade ur bilen, skällde på Kim och satte mig i passagerarsätet. De tre andra resenärerna stirrade lätt chockartat på mig. Jag blängde ut genom rutan och vägrade svara på tilltal. Ska testa den i smyg någon dag. Nu ska jag lura barnen att klockan är sju, och lägga dem. Är. Så. Trött. Kim är på MFF, så det är fritt fram att lägga sig tidigt. Föööönt.

 

 

 

Idag hade vi inga planer, förutom att städa och handla. Så vid frukostbordet slog vi oss ner med ungarna för att diskutera vad som skulle ske denna regniga dag. Busfabriken röstades fram. Det tog dock en bra stund innan vi kom dit, eftersom Julie trilskades med allt. Hon pep och gnällde och var mammig och pappig. Hon överlevde med nöd och näppe- enligt henne själv- sin hårtvätt, vilket ledde till ett stort bråk mellan oss. Ingenting var bra, och hon frös och allt var tydligen pest. Tillslut kom vi dock iväg... och hann inte mer än innanför dörrarna innan Julie både kändes ganska varm och var oroväckande glansig i ögonen. Hmm, tänk vad skönt om vi hade funderat lite på varför hon gnällde på morgonen, istället för att skälla på henne? Vi lekte lite, sedan åt vi andra lunch medan hon blev tystare och tystare. Lite mer lek.. och stopp. Kim fick ta med henne ut i bilen för en tupplur, medan jag lät Sienna rasta av sig det värsta. Rätt taskigt att ta henne till Busfabriken och sen tvinga henne att gå hem utan att knappt ha fått leka. Å andra sidan, vilken plats att vara på när man är sjuk! Tortyr. Så denna kompromiss kändes som minst taskig mot båda barn. Efter en timme tänkte jag att Kim nog dog av uttråkning där ute, så jag och Sienna stack också. Lite ärenden på vägen hem, med en ganska sovande Puff i en kundvagn. Hon vaknade och köpte ett diadem, och somnade sedan om i bilen på vägen hem. Precis väckts och fått i sig alvedon och kvällsmat. Nu är hon aspigg! Det hade jag också varit efter 1 + 2 timmars tupplur. Nu har jag ju inte fått det, så jag ser inte så mycket fram emot natten. Fast ungen kanske slocknar i samband med att alvedonen klingar av. Då kommer jag dock att sova oroligt för att ha koll på barnet. Insåg precis, att vi varken städat eller handlat. Inte heltigenom lyckad dag.

 

Julie är verkligen lillasystern i familjen; den lustiga spexaren som "är för liten för att bära sin tunga ryggsäck eller hjälpa till att städa". Hon kör stenhårt på minstingkortet, och är dessutom mjuk, gosig, kramig och assöt. Lätt att tycka om. Att falla för. Att luras av. För denna lilla lillasyster har liksom sin tre år äldre släkting en vilja av stål, och är dessutom både mer tjurig och lättkränkt. Och en ögontjänare. Så det gäller att ha ett mycket öppet sinne när båda barnen kommer rusande med tårtarna sprutande och hysteriskt försöker skrika i mun på varandra. För det är troligtvis den lilla änglens fel. Njut av följande två exempel. Häromdagen såg jag när Sienna råkade stöta till Julie när hon gick förbi henne. "Oj, förlåt!" sa Sienna, varpå Julie med all sin kraft knuffade in henne i trappräcket- och sedan började stortjuta. Eller som idag, när flickorna pratade vid matbordet och Julie frågade "vill du leka mamma pappa barn?" Det ville inte Sienna. Då hörde jag Julie väsa "om du inte gör det så sticker jag dig med min kniv, så du måste åka till sjukhuset". Sienna ryckte mest på axlarna, medan jag bröt ihop. Vem tror lillgangstern att hon är liksom? När jag hämtat mig så förklarade jag att man inte får säga så, för att hota folk är faktiskt mot lagen och då kommer polisen och tar en. Väldigt pedagogiskt. Nu är Jullan rädd både för tjuvar och poliser. Å andra sidan är hon både en ängel och en liten djävul, så den rädslan kan komma väl till hands. Min älskade lilla puff. 

 

Jag och Kim har länge funderat på att köpa en ny bil. Vår gamla fungerar, men har gått nästan 10 000 mil och är 9 år gammal. Den har liksom tappat livslusten. Och ska snart servas. Och det kan bli rätt otrevligt. Vi- och med vi menar jag Kim, då mitt intresse för bilar är så gott som obefintligt- kollade runt och bestämde sig för märket Skoda octavia. Han hittade en begagnad, som vi skulle kolla på. Den hade dock gått 5000 mil, vilket jag tyckte var lite långt för 150 000 kr. Kim sa att om vi skulle ha en som gått mindre, fick vi ge 170 000 kr. Och då kunde vi lika gärna köpa en ny för 200 000 kr. Så nu har vi köpt en ny bil. Hämtas om två veckor. Jag kommer aldrig våga köra den.

 

 

 

Har precis sett klart sista avsnittet av Orange is the new black. Snyftar hysteriskt. Förra veckan tog Big bang theory slut. Då grät jag också. För att inte tala om när jag såg klart Scott och Bailey i julas! Var helt hysterisk. Kan vara att min pappa dog i samma veva, och att jag lite tog ut sorgen på fel grej... men ändå. Jag är inte en hejare på att hantera serier som avslutas. Måste lägga mig nu, för jag kan varken koncentrera mig på bok eller en ny serie. Tänker bara på Piper, Alex, Taystee, Daya, Tiffany och alla andra som man nästan glömt bort, men fick se en glimt av. Borde sluta följa serier. Tjuter sällan när en film tar slut? Kaaaan vara att jag gråter av böcker, men inte av själva grejen att de är slut, utan om de har ett sorgligt slut. Känns lite mer normalt. Lite. 

 

Mina barn är knäppa små varelser. Jag vågar nog säga att de brås på min sida av släkten, för vi är nog inte kloka. Vi pratar i alla fall som vi är helgalna, och mina barn har ärvt det. Groda efter groda hoppar ur flabben på dem. Och de är helt omedvetna om eländet. Här kommer ett urval av citat från vår resa till Kos.

 

Sienna: Jag gillar inte de kläderna längre. Jag vill bara ha adidas! Lisa: Kim, hör du minisnobben här borta?

Sienna: Vadå minisnoppen?

Sienna: Yara har en sån där puderhund!

Lisa: Pudel...

Julie: Jag ser ett flygplan! (Pekar på vingen)

Lisa: Det är vårt, Julie. Vi sitter i det..

Julie: Vi leker mammapappabarn, och du är min säng, okej?

Lisa: Idag är det bara ett halvår kvar till julafton.

Julie: Är det julafton imorgon?

 

Eftersom jag skickligt nog lyckats bli övertalad att anmäla mig till Midnattsloppet, så har jag börjat jogga. Vilket jag nämnt här tidigare. Eftersom jag är sjukt stolt och gillar att skryta. Det går inte snabbt och det är inte snyggt, men det går. Jag har vid ett par- skriver så för att det låter mer då, men sanningen är exakt två- tillfällen lyckats springa en mil, men för det mesta är det mellan 4,8 och 7 km jag springer. Varför just 4,8 km, kan man då undra? I så fall får man svaret att Bara är 4,8 km runt om och jag är sådär laddad på att variera mig de dagar jag saknar springlust. Vilket är de flesta. Framförallt nu i sommar, då öl och familjeaktiviteter prioriteras snäppet högre än att dra på sig svettiga kläder och... svettas. Men i alla fall, jag har tagit mig runt i snitt ett par gånger varje vecka. Det är dock tre tillfällen som sticker ut, och det är inte för att de gick bra. Låt mig berätta om dem. 

1. Jag var trött och möjligtvis lite bakis, och ville inte alls ut. Hade dock inte sprungit på nästan en vecka, och jag visste att det skulle dröja innan nästa tillfälle dök upp. Drog på mig kläder, tvingade mig runt. Bråkade konstant med shortsen som verkade ha förvandlats till cykelbyxor. Tyckte att jag fick blickar, men en flåsande bakfull lama som svettig och stönande springer omkring kan ju få folk att stirra. Det var dock lappen de tittade på. Lappen och sömmen, på mina byxor. Och det bulsiga där bak, då själva shortsdelen klämdes ihop av tajtsen undertill. Jag lyckades nämligen springa nästan fem kilometer med byxorna ut-och-in. 

2. Duschade och tvättade håret. Smörjde in mig med återfuktande kräm. Insåg att om jag tänkte jogga inom de närmaste dagarna så var det inte bara denna dagen det gällde, utan nu. Gav mig ut. Blöt i håret sedan dusch. Blöt i ansiktet av kräm. Eftersvettades av dusch. På riktigt-svettades av jogging. Allt bara rann. Det började regna. Allt rann mer. I slutet av springturen sprang jag mest hysteriskt och svepte med blöta armar över blött ansikte och hoppades att det vita i krämen inte syntes. Inte värdig känsla.

3. Lyckades övertalas av Julie att hon var stor nog att vänta på lekplats medan jag sprang i 30 minuter. Hon hittar hem. Kim visste var hon var. Och det var 30 minuter. Vad kan hända? Kidnappning, påcyklad, trillat och brutit nacken, tänkte jag, och sprang mitt fortaste. Askissig, tänkte Julie, och började skrika. Högt. Men inte tillräckligt högt för att jag, på andra sidan Bara, skulle höra henne. När jag kom till lekplatsen var hon söndergråten och hysterisk, och en massa grannar stirrade på henne. Du kunde ju gått hem? Men du saaaaa att jag inte skulle gå iväg. Jo.. men hem? Tror att vi väntar några år till nästa gång. Det var dock en lyckad runda ur hastighetssynpunkt, för av ren skräck klådde jag mitt rekord. 

 

En mamma vill gärna tro att ens barn är bra- eller till och med bäst- på allt. Allt de gör är fint, roligt, smart och fantastiskt. Men hur jag än anstränger mig så får jag inte riktigt till det här. Julies teckningar är liksom inte så mycket fina... som hämtade ur en mardröm? 

 

Nu är vi hemma från stugan. Vi överlevde regnkaoset! Mest på grund av att det knappast regnade, men också genom att roa oss med lite andra aktiviteter än att leka strandade valar- vilket brukar vara huvudsysslan där uppe. Kanotpaddling, minigolf och Tykarpsgrottorna underhöll oss väl. Samt en massa badande utan strandhäng. Grottorna var sådär. Sienna tyckte att det var för lite läskigt, Kim avvek från turen och rusade upp så fort de släckte, och vi andra tre var nog mittemellan. Tydligen är de inga grottor heller, utan en gammal gruva. Utan fladdermöss, på sommaren. Kanottrippen blev desto bättre. Inte minst för att min moder, med självförtroendet på topp, inte alls kan paddla. Hon skyllde på svaga armar, mig och vinden. Resultatet blev att vi flaxade omkring i vass, krockade med stenar och fick kasta över båda barnen i Kims kanot. Vid ett tillfälle gick vi även på grund. Badandet var dock på topp detta år! Både jag och gammeltanten vågade hoppa från högsta tornet! Och min syrra och Sienna, men de är ju lite modigare än oss vanliga dödliga. Vi simmade ut till flotten och dök och plaskade. Härliga dopp utan en massa konkurrens om vattnet. Är mycket nöjd med minisemestern. Den kanske inte ska strykas från sommarlistan nästa år, trots allt.