lamadjur.blogg.se

Igår var denna lilla knubbsälen med mig på en minitjejmiddag med Mia och Emma. Vi drack öl, åt sushi och snackade en massa. Och Julie hade så trevligt att hon höll sig vaken till midnatt när vi gick hem. Sov hon extra bra inatt? Haha nooo! Däremot har hon tagit igen det idag, för hon hinner knappt ens äta mellan sovpassen. Min lilla slitna partyknubbis. 

 

En gång försökte jag lära en elev en grej i matte, och ungen förstod verkligen inte. Efter mycket pustande och stönande utbrast tjejen "Lisa, nu får du sluta sucka! Om jag inte förstår är det inte mitt fel, utan för att du inte förklarar så bra." Rätt röd i huvudet fick jag be henne om ursäkt. Sedan gick jag visserligen därifrån och överlät eländet åt matteläraren, men jag var skamset tvungen att ge henne rätt. Tur att jag är rik på den erfarenheten, för idag råkade jag ut för samma grej med Sienna. Jag ritade en karta över hennes rum, med ett kryss på så att det blev en skattkarta och gömde en russinask. En väldigt tydlig karta, med ett kryss bakom hennes stora klocka. Och pedagogiskt förklarade jag vad alla sakerna var, och ritade tydligt ut nallar och sparkcyklar och krukväxter också. Och ungen förstod INGENTING! Tydligen är det där med perspektiv och att förstå att en sak på en bild motsvarar en sak i verkligheten inte något som treåringar kan... graspa? (Seriöst, har vi inte ett svenskt ord för grasp?) Jag förklarade och förklarade och tillslut började vi öva med en leksak. Efter många om och men hittade hon leksaken med hjälp av krysset på kartan, och vi blev båda lyckliga. Hon har knäckt koden! tänkte jag. Och hon lyckades gång på gång. Därefter ville hon att vi skulle gömma leksaken under kudden. "Var ritar vi krysset då?" frågade jag. "Var vi vill! Där, kanske?" utbrast ungen, och pekade mitt på mattan. Dope. Jag gick därifrån. Fast utan att sucka... så att hon hörde.

 

 

 

 

 

Sienna mäter sina gosedjur. Hunden Skruff väger 4 grader. Underbart! 

 

Allt regnande har gjort oss väldigt resesugna. Det och att vi älskar att resa. Dessutom lovade vi varandra förra sommaren att vi skulle resa detta året... tills vi bestämde oss för att skaffa lilla Julie. Bättre än en resa, men inte riktigt lika varm. Så när Tobbe, Zandra och hennes familj, samt en annan familj bokade en resa till nästa sommar, på ett underbart fint och barnvänligt hotell... då bestämde vi oss för att också ta tag i saken. Alltså bokade vi exakt samma resa som dem. Samma tid, samma plats, samma förmåner. Man kan tycka att detta verkar lite... påträngande kanske, men vi tänker att de nog glömmer det efter ett par öl. Det är nämligen all inclusive! So Kos, here we come! Det är visseligen inte förrän i slutet av maj, men nu har vi i alla fall något att drömma oss bort till när vi står och väntar på en buss och blir överfallna av en störtskur. 

 

Nätterna är Julie rätt duktig på. Hon har förstått skillnaden och sover längre pass och somnar om snabbt efter maten. Dagarna däremot. Ska inte så små barn sova? Hon brukar vila 2 timmar på förmiddagen, sedan bara 5-10-20- minuters stunder. Och gärna med ett öga öppet! Blir hon inte trött? Jag blir det! Och Sienna. Och Kim. För man kan ju inte lägga ifrån sig ungen, utan något nytt ska hända hela tiden annars är det gnäll. Hon beter sig som att hon är övertrött, men vägrar att sova. För mörkt? För ljust? För tyst? För mycket ljud? Mamman druckit läsk? Mamman inte druckit läsk? Läggs för fort? För sent? Ny blöja? Sova vagn? Sova säng? Sova i famn? Mer mat? Mindre mat? Rap? Inte rapa? Vi har testat allt! Någon mer som haft pigga barn? Så länge de sover på nätterna, äter som de ska och utvecklas kan det väl inte vara någon fara?

Så här brukar mina foton se ut:

Att ha Sienna hemma hela sommaren lät som ett superbra beslut... i maj. Då tyckte vi att sammanslagningar och sommar på dagis lät tråkigt för henne. Nu tycker vi inte riktigt det. Sienna har sedan dag två av ledighet tjatat om sitt älskade dagis, och nu när vi är inne på vecka åtta av ledighet är hon knäckt. Dessutom har vi ju inte riktigt solen på vår sida, så alla roliga planer faller rätt platt. Jag kämpar mig blå för att underhålla henne, men misslyckas fatalt av den enkla anledningen att jag är vuxen. Hon vill leka med barn. Vilket barn som helst. Så idag fattade jag beslutet att ta med henne till IKEA och kasta in henne i barnhörnan. En liten miss bara: det regnade... och folk har fortfarande semester... och det är strax efter löning. ALLA var på IKEA. Sienna roade sig i lekhagen i 40 minuter, under vilka Julie vrålade konstant för att hon inte fick följa med. Jag försökte lugna henne med lite mat, varpå hon spydde ner hela mitt linne så jag var tvungen att gå och svettas i tjocktröja. Sedan försökte jag hitta de saker Kim nämnt att vi behövde (jag var enbart på IKEA för lekställets skull). Därefter ringde de och sa att Sienna ville bli hämtad- givetvis när jag var längst bort- och jag fick armbåga mig tillbaka till barnhörnan. Julie däckade, jag och Sienna letade prylar, och när vi än en gång var längst bort kom Sienna på att hon var vrålhungrig. NU! Tvugna att baxa oss hela vägen tillbaka igen. Klockan var 12:15. Resten av IKEA var alltså också hungriga. Köer bort till hissarna, en svettig mamma, halvgnällig bebis, uttråkad Sienna. Laxen slut. Jag är kräsen. Julie helgnällig. Vi kastade i oss maten, jag stående och vaggande lilltjock i bärselen, och jag funderade på om Julie också behövde lite påfyllning när ungen magiskt däckade. Hallelulja. Kö till toaletter. Kö till kassan. Betalade allt, hann ut, och började gå mot Lindeborg i jakt på en lekplats... när Julie vaknade. Givetvis vrålhungrig. Ammade under ett vått träd, medan en väldigt uttråkad Sienna stack pinnar på mig och låtsades att de var sprutor, och Julie var vansinnig för att det blåste. Mot lekplatsen igen. Sienna fick nog och krävde ståplattan. Julie krävde bärselen. Lång, tung promenad. Kom fram. Ösregn. Ungen ville inte leka. Mot bussen. Lång, tung promenad igen. Buss 15 minuter försenad... och körde förbi för att den var full. Klart, den startar ju vid IKEA, där resten av Malmö var. 20 minuter till nästa, som antagligen också varit full. Lång väg till bytesbussen. Ringde Kim och snyftade. Han lämnade sitt jobb 40 minuter för tidigt och kom och hämtade oss. Och insåg dessutom att hämtmat var en bra idé. Ingen bra dag. Tur man har en sambo.

 

Idag hängde jag och tjejerna (och en liten stund tjejernas morfar) på Leos lekland. Julie sov när vi kom dit, och var alltså lyckligt ovetandes om alla färger och ljud och roliga saker att titta på. En stund. Sedan vaknade hon, och därefter ville även hon leka. Gick sådär. Men inte sjutton tänkte hon somna om i alla fall!

 

Idag har Sienna och Kim gemensamt lyckats med den rätt så otrevliga bedriften att förstöra vår älskade surfplatta. Framförallt mycket älskad av mig eftersom den är en av de få saker som Sienna kan sköta helt själv, och det enda som hindrar henne från att väcka mig när hon vaknar tidigt på morgnarna. Hur gjorde de denna otroliga grej då? Ju genom något som måste vara idioternas bästa teamwork. Sienna tuggade i vanlig ordning på något hon inte borde. Hon är som en liten hundvalp, och har varit det sedan hon lärde sig kordinera handen med munnen. Denna gången var det på en sladd. Sladden i sin tur satt fast i hörlurarna som hon ibland använder till sin surfplatta. Efter mycket och noggrant tuggande lossnade en liten bit längst ner av sladden, och Sienna fick sig världens utskällning. Därefter tog hennes smarta pappa över. Istället för att låta plattan vara som den var; fullt fungerande fast utan tillhörande hörlurar, pillade han ner den lilla lossnade delen av sladden i hålet på surfplattan där hörlurarna ska sitta, och tryckte sedan ner resten av sladden. Otroligt nog fungerade hörlurarna. Kim berättade stolt om sin bedrift för mig och la till "fast var superförsiktig när du ska ta ut dem, eftersom den lilla biten är lös". Jag blev inte så imponerad. Istället frågade jag "Hur tror du att den lilla biten ska komma ut sen då, om den är lös?" "Ähm... ähm..." Så nu hade vi en surfplatta som visserligen hade ljud genom hörlurar, fast inte om man tog bort dem- eftersom en minibit längst ner satt kvar. Men även det hade vi kunnat leva med, om inte Kim... varit Kim. För att istället för att låta det vara attackerade han surfplattan med en skruvmejsel, och grävde ut den lilla sladdbiten. Hur gick det sedan då?

 

 

Bilden talar för sig själv; Sienna leker på sitt rum, ensam, självständigt, utan att blänga på en skärm. Hoppas hon gör det imorgonbitti också!

Helt klart bästa ensamnattningen so far. Klockan är 19:45, och båda ungarna sover i sina sängar. Jag kaaaan visserligen i en svagt ögonblick ha vrålat till Sienna att om hon går upp ur sängen så lovar jag att nästa veckas lördagsgodis ryker, men i krig är alla medel tillåtna. Och nattningarna nu för tiden kan enbart beskrivas som krig. Även när Kim är hemma och vi är två på vuxensidan. Lördagsgodishotet var dock ren och skär lögn, för att ta bort det är lika med att starta tredje världskriget här hemma. Tur att hon inte synade min bluff. Nu ska jag och mina valkar (vem går UPP i vikt efter förlossningen?) pallra oss ut i köket och hämta vårt lördagsgodis (svar på frågan om någon undrade varför jag gått upp i vikt) och slå oss ner i soffan med John Ajvide Lindqvists senaste bok. Sådär smart att läsa en skräckbok när sambon är borta, men jag kan inte låta bli. Får väl krypa ner till Sienna inatt, om jag drömmer mardrömmar. Eller ännu bättre, hämta in henne till min säng, och ljuga om att hon skrek i sömnen. Synar hon inte lördagsgodisvbluffen lär hon inte syna den lögnen heller. Perfekt! 

Med Sienna växte liksom kärleken fram, men med Julie kom den direkt. Inlindad i lager av ömhet. Är det konstigt? Ungen har ett utseende som liksom skriker "tyck om mig", som en liten hundvalp. En ful, rynkig liten bulldogvalp, som man känner naaaaaw för. 

 

Jag nattar Julie och det är meningen att Kim ska natta Sienna, när jag hör honom låsa in sig på toaletten. Spänner öronen och väntar på att Sienna ska storma in i sovrummet och skrämma livet ur Julie som halvblundar. Kommer ingen stimmig busmus. Spänner öronen mer och undrar varför. Får snabbt svaret. Jag som är ytterst colaberoende vet hur mycket väl hur colaklunkar låter. Och inser att jag glömt mitt glas på bordet. Sienna får inte dricka läsk och har således inte vant sig vid koffein. Lycka till med den nattningen, Kim.

 

-Vill du ha lite hallon efter maten?

-Ja, jag vill ha bajshallon! Hahahaha!

-Sienna sluta.

-Men jag vill ha bajshallon!

 

Ger henne hallonen.

 

-Är detta bajshallon?

-Nej, det är vanliga hallon.

-Med bajs på?

-Sluta nu.

-Varför får jag inte bajshallon?

-Vad tramsig du är!

-Men varför får jag inte bajshallon?

-Det finns inget som heter så. Bara vanliga hallon.

-Är dessa vanliga bajshallon då?

-Ja!! Det är bajshallon! Hallon gjorda av rosa bajs. Du äter bajs nu! Du är en bajsunge!

 

...Sienna tittar på mig som att jag inte är riktigt klok. Fail.

Siennas nya grej på lekplatser är stänger. Ni vet de metallpelarna som man kan åka nerför istället för en rutchkana? De är inte gjorda för treåringar, men det struntar hon högaktningsfullt i. Och eftersom hon i smyg lärt sig hur de fungerar så brukar jag inte hindra henne. Förutom på teaterlekplatsen i Pildammarna. Där får hon INTE åka. Den är alldeles för hög. Och det bryr sig Sienna INTE om. Häromdagen var det nära att hon körde ett misslyckat hopp nerför den höga höjden, då hon såg en annan flicka klara åket (som var typ åtta år, och vars mamma stod nedanför redo att fånga) och jag var alldeles för långt borta för att hinna fram i tid. Som tur är såg en annan förälder Siennas planer, och kastade sig fram. Inte för att fånga ungen, utan för att bestämt påpeka för henne att hon var alldeles för liten och minsann skulle gå bort därifrån. Jag höll givetvis med, och var mycket tacksam över att få detta oväntade stöd. Men lite chockad blev jag, för det var inte så att pappan såg sig om för att blänga ut den förälder (jag) som uppenbarligen hade alldeles för dålig både koll och pli på sin unge, och inte heller såg hans sig om för att få förälderns bekräftelse, utan han bara sa till Sienna vad som gällde och gick sedan därifrån. Samuppfostran på hög nivå. Men ungen lydde, och har fortfarande två hela ben och två hela armar. Så tack till dig som hjälpte mig, även om du fullständigt struntar i vem jag är!

 

Häromdagen tog Siennas kramisdjur Simba ett skutt ner i en vattenpöl, när vi var på en lekplats. Klart, rent regnvatten? Nope, lerigt och kleggigt vatten fullt med grus. Kan Simba, leksak som han är, tvättas i 60 C? Nope, i handtvätt. Yey... Så what to do? Jag slängde helt enkelt ner både honom och Sienna i ett bad, och tvingade ungen att skrubba av honom. Hon älskade det! Win/win. Problemet blir väl alla andra bad i framtiden, då hon kräver att få med sig ett mjukisdjur. Inte sjutton kommer hon tro på mig när jag säger att de inte får badas!

 

 

Kim skulle ha hand om en gnällig Julie medan jag förberedde Sienna för nattning. Efter en stund blev ungen tyst och Kim kom ut i köket där jag stod. Jag trodde givetvis att ungen somnat, och att Kim lagt henne gosigt i soffan eller något. Istället hittade jag henne i hallen. Asnöjd dessutom!

 

För drygt en månad sedan var vi på nyfödd- och syskonfotografering med Julie och Sienna. Och idag var det dags för mig att titta igenom bilderna och besluta vilka jag skulle beställa. Låter som ett kul tillfälle kanske, men ack vad jag misstog mig. Det var 30 minuter av tortyr... för fotografen. Först fick jag se ett vackert bildspel, och sedan skulle jag välja de jag var intresserad av och lägga i en mapp. Därefter skulle jag besluta mig av de som låg i mappen. Lycka till. "Ähm, den var fin!" "Den vill jag också ha!" "Eller, ta bort den förra och ta denna istället!" "Nä... nu ångrade jag mig. Kan jag få se den första igen?" "Är detta den första? Fanns det inte en där hon blundade?" "Jo, men nu är jag säker på den med Sienna! Fast då är den lite lik syskonbilden... Kan jag få se alla syskonbilder igen?" Jag hade nog inte kunnat vara mer velig... om jag inte hetat Frida då, vill säga. Min kära syster kan vela i 30 minuter om hon vill dricka fanta eller cola till maten. Och ändå vara missnöjd med sitt beslut. Men ändå. Tillslut lyckades jag i alla fall, med svetten i pannan rinnande på både mig, den stackars fotografen, Julie som illvrålade i min famn och Sienna som lekte yoga på golvet, att besluta mig för fyra stycken bilder. En stor bild på båda tjejerna, varsin halvstor bild på dem, och en liten fulbild på Julie som jag vill ha för mig själv. Det kan ju inte vara meningen att man bara ska ha bildsköna foton när ungen faktiskt ser ut som en rumpnisse live? Jag känner mig ganska nöjd med beslutet. Nu kommer bara den stora pärsen; att stå tillsvars för Kim när han får se bilderna om ytterligare en månad. "Varför tog du den bilden? Varför inte den där Sienna satt? Kunde du inte tagit en svartvit? Jag ville ju inte ha en där de blundade? Tyckte du inte att bilden med hårbandet var sötare?" Osv. Jag tror jag ska ta en öl i samband med att jag hämtar fotona. Eller ännu bättre, ge honom ett par öl innan. 

 

Idag hände något jag har fasat för i många år. Sienna blev attackerad av ett djur när hon var i skogen. Inte en hund, ett vildsvin eller ens en liten älg, utan något mycket värre; en fästing! Alltså, en spindel, som man kan få sjukdomar av, och som biter sig fast i ens skinn. Och vars huvud kan fastna i en, om man drar ut den fel! Det är bara så läskigt som det kan bli. Jag blev stel av skräck när jag såg den. Hysterisk fick jag backa långsamt ur badrummet där ungen badade, medan jag med monoton röst berättade att jag bara skulle ut och fråga pappa en sak- för att sedan bryta ihop när jag var utom synhåll för ungen. Dock tog Kim det hela med ro och gick in och hämtade en pincett och tog bort den utan problem, som att han aldrig gjort annat. Tur att detta inte hände när jag var ensam med ungarna! Jag hade nog ringt 112. 

 

Kims första jobbvecka sedan Julie kom är avklarad, och jag är mycket nöjd med resultatet. Bevis på att man stimulerat Sienna nog under veckan; hon börjar lördagsmorgonen med att leka själv! Och så har hon fortsatt, så jag och Kim har till och med bestämt oss för att inte dra till en lekplats idag utan bara chilla på gården och grilla. Not bad! Lite extra lycklig är jag också för mina drygt nio timmars sömn inatt. Nej, lillungen var inte medvetslös. Hon har precis som vanligt ätit var tredje timme. Jag var bara i sovrummet vääääldigt många timmar. Och Kim tog tvättpasset på morgonen. Yey! 

 

Idag har vi haft Julie i en månad! Dagen firas med att dumpa storasystern hos farmor, och sedan vila. Not bad! En liten lista, eftersom jag är en listälskare, om hur Julie är vid 1 månads ålder.

 

• Lätt att ha med sig överallt. Somnar utan protest i vagn eller bärsele.
• Behöver inte bäras runt, utan är nöjd med att ligga i babygymmet i halvlånga stunder.
• Har ingen favoritvuxen, utan vilket knä som helst är okej att gosa i- korta studer. 
• Långa stunder orkar man inte gosa alls, oavsett knä.
• Äter mycket varannan till var tredje timme, dygnet runt förutom ett fyratimmarspass direkt vid läggdags (ca 18-19).
• Är gärna vaken en stund efter maten (även på natten numera- suck), och gärna en lång stund när det närmar sig läggning.
• Ont i magen och gnäller ofta en timme efter måltiderna- när den börjar bubbla av all gas.
• Liten kräkbebis och både hon och jag är ständigt ofräscha. Och soffan och sängen.
• Har lett medvetet mot både mig och pappa och Josse B.
• Jag tror att hon har skrattat i sömne vid två tillfällen, även om hon är för liten för det.
• Har försökt "snacka" medvetet två gånger... med BABYGYMMET! Ungen dissar oss.
• Mycket stark i nacke.
• Nyfiken.
• Älskar att bada!
• Underbart gosig även om hon inte vill gosa.
• Vägde 4200g för en vecka sedan, och var 54 cm lång.

 

 

Dag två av ensamnattning (mff-match för Kim) gick sådär. Eller, går fortfarande. Sienna är fortfarande vaken och packar om väskan jag hade packat inför farmorsövernattningen imorgon. Blir nog bra. Vem behöver nattlinne hos farmor, när man kan ta med sig sju prinsessdockor istället? Hon var klar och låg i sin säng astrött för 45 minuter sedan, så jag känner att det går lite på fel håll. Och för 20 minuter sedan kaskadspydde Julie ner mig, och protesterade sedan hejvilt när jag försökte skala av mig de mjölkdränkta kläderna. Men efter lite vaggande i filt av halvnaken och helskabbig mamma däckade hon, så än finns det hopp! Tyvärr lär hon väl vakna av hunger inom kort, men chansen finns ju att syrran hunnit somna då. Eller jag. Vissa blir ju helt slut efter en dag i Folkets park. Andra har energi till att både leka doktor, packa och möblera om i sitt rum. Man kanske skulle be Sienna ta nattpassen med Julie inatt? Om jag pumpar och ger flaska? 

Kim har en kollega som fick barn samtidigt som oss. Och visst är det kul att jämföra ungar. Men Kim inser liksom inte när det inte är läge att vidarbefodra denna jämförelsen till mig. Det började redan veckan innan vi hade bf (japp, de skulle få ungen samma dag som oss), och Kim kom in och väckte mig när jag var en mycket trött och tjock och uppgiven val, och glatt berättade att hans kollega fått sin bebis nu. Oj vad glad jag blev för deras skull- not. Kim förstod inte alls min brist på entusiasm, och blev irriterad. Han har även delat med sig av den strålande nyheten att deras bebis bara vaknar en gång per natt "och hon ammar också, precis som du!". Detta gjorde han dagen efter att Julie hade vaknat för mat och magontsbråk varannan timme. Och nu senast berättade han att kollegan och dennes familj har varit på Tosselilla, Ölands djurpark, Astrid Lindgrens värld och mycket mer trots att de har en nyfödd. Vad kul för dem. Jag känner redan att jag inte kan stimulera Sienna tillräckligt, att Julie inte får nog med lugn och att jag inte har tillräckligt med tålamod med dem eller är tillräckligt avslappnad. Finns det något sätt att få mig att känna mig ännu mer misslyckad som mamma? Japp, där hade vi den! Tack för det, käre sambo.

 

Igår var min första dag ensam med båda barnen. Dessutom var det verkligen en heldag, då Kim hade ett ärende efter jobb och inte kom hem förrän efter nio. Jag skulle vilja sammanfatta dagen som sådär. Från början gick den strålande, men slutet var allt annat än harmoniskt. Man kan liksom säga att den föll på mållinjen. Jag och Sienna började starkt med att städa lägenheten, sedan gick vi till en lekplats och hade med oss lunch. Hem och chillade. Min pappa kom på besök. Sienna badade och det var dags för nattning. Den gick inte smärtfritt, men strax innan klockan sju sov båda ungarna och jag andades lättat ut och muttrade något för mig själv om att tvåbarnschock är för mesar. Typ. Det kunde jag stoppa upp någonstans, för därefter kom finalen. Tio minuter efter att Sienna somnat slog Julie upp sina vackra blå ögon, pejlade läget- och kom på att hon inte gillade vad hon såg. Hon gav till ett illvrål, som varade till klockan 23 när hon däckade av utmattning. Då låg jag bredvid rätt ynklig jag också. Det positiva med mardrömskvällen är att amningsnapparna vandes bort rätt fort. Det är liksom inte hållbart att ta av och på och tvätta plastgrejer när ungen äter två minuter i sträck, var åttonde minut.

 

Sienna har börjat svänga sig med lite roliga uttryck. Hon lägger till "alltså" till det mesta, och tonårssuckar när något inte går precis som hon vill. "Vilka störiga skor alltså!" "Men alltså, jag ska!" suck, suck. Jag undrade varifrån hon hade fått detta, tills jag hörde Kim. "Men alltså, var är den förbannade tandborsten? Jag blir så trött på detta, alltså!" Fast hans har en snäppet skånskare klang, utan uttalade L och T. Sienna får i alla fall med alla bokstäver. Hon har även börjat svänga sig med amerikanska uttryck, och där är jag (nästan säker) på att vare sig jag eller Kim är skyldiga. För inte sjutton går vi omkring och vrålar "Oh my God!" när vi tappar något, eller "Jag ska alltså! Jesus Christ, mamma!" när mamman i fråga snällt och försiktigt ber en tvätta händerna innan maten. Känns inte som en helt adekvat reaktion.

 

Äntligen har Kim gått med på att ungen ska få ett andranamn! Han tycker att det är fånigt och meningslöst, men jag har stått på mig eftersom Sienna har ett. Tyvärr ett utan betydelse, för där stod jag inte på mig. Men ändå. Efter mycket tjat blev det Sophia, som också är helt utan betydelse. Kan ju inte ha en unge med ett släktnamn och en med "ett fint". Tillslut skrek Kim i alla fall att jag fick välja och att jag kunde skicka in de jäkla papperna. Lite halvmesigt berättade jag då vad dottern hette och sa att det i alla fall såg väldigt fint ut när man skrev det. "Det är väl en jäkla tur att namnet ser fint ut, när man tittar på den lilla buddhan som ligger där!" Han är inte så förtjust i Julie än, om vi ska vara ärliga. Däremot har hans kärlek till Sienna dubblats, vilket alltid är något. 

 

Saker som Sienna har berättat för grannarna idag:

 

"Min pappa är inte med och tvättar för han kör Bubba. Mormor kan inte det, för hon var på fest och drack igår."

 

"Julie spydde min mamma i naveln i morse!"

 

Ibland känns det som att jag inte ska vara så jäkla pedagogiskt ärligt mot Sienna. 

 

NU har den lilla tjockisen sovit i 3,5 timmar. Kan hon inte leka Törnrosa på nätterna istället? Fast jag är rätt glad att hon i alla fall sover någon gång på dygnet, för det kan inte vara bra för spädisar att vara vakna dygnet runt. Och nu har jag hunnit med både tvätt, lunch och lite lek med Sienna. Och om man ska vara fortsatt positiv- hon sover kanske inte på nätterna, men hon har i alla fall inte kolik. Och hon är snart en månad gammal, och tarmarna brukar fatta poängen vid 3 månaders ålder, så bara två kvar. Dessutom, om magontet beror på att hon får för mycket mjölk för snabbt finns det ju hopp om att det fixar sig. Någon gång lär väl mina bröst inse att jag inte är en ko, och att lilltjock inte är en knubbsäl på riktigt. Fram tills dess får jag väl helt enkelt låtsas att jag är pigg. Fake it 'til you make it, typ. 

 

Jag kan inte tycka att det är alltigenom lyckat när det tar över fyra timmar att lägga en bebis, efter en sömnlös natt natten innan. Sooooov unge! Eller i alla fall, sluta skrika så att jag får sova? 

 

Idag kom Madde förbi för lite bebistitt. Hon hade med sig en urgullig klänning till dagens ack så gnälliga knubbsäl. "Jag tog den i en lite större storlek" sa hon. Hahaha trodde du, spydde Julie fram och stoltserade med valkarna i storlek 62. Seriöst, såhär stor var Sienna när hon var tre månader! Dock tröstade Madde mig lite genom att berätta att hon vägde 4300g när hon föddes... Och nu väger hon drygt 50 kg. Så det känns rätt lugnande.

 

Märks att man är lite för insnöad på barn och föräldraskap när man bortprioriterar de nio skönlitterära böckerna på ens nattduksbord, till förmån för denna:

 

OBS! Läses enbart om man är en nyfiken släkting, konstigt intresserad av andras ungar, eller om man är Lisa om två veckor när den beställda bebisboken kommit och jag fått hjärnsläpp och glömt allt. För övriga är detta ett urtrist inlägg.

 

Vi har en liten knubbsäl här hemma! Inga larm behövs för att hålla reda på mattider, för bebisskalman vaknar var tredje timme och suger frenetiskt på sina små tassar och meddelar mig att hon ska ha käk. Då har jag cirka 30 sekunder på mig, sen blir det skrik och panik. När das Knubbsäl föddes vägde hon 3410g. Jag tackar nutellaburkarna jag tryckte i mig den sista månaden. Vid hemgång vägde hon 3260g, så redan då hade hon fått smak på mat. Vid tio dagar 3750g och vid 2,5 vecka 3980g. Minisumo. Hon har även ökat från 48cm till 53cm på 2,5 vecka. Eeeeeller så har sköterskorna dragit i henne olika mycket. Jag tror att hon var 49-50cm vid födseln, och nu är 52. Men längre har hon i alla fall blivit, och valkigare och gosigare. Lite mindre kräk nu än i början, men tillräckligt ofta för att jag ständigt ska vara ofräsch. Innan idag spydde hon ner hela ryggen på mig. När jag var på väg till stranden... och inte hade med mig ombyten. Nätterna är väldigt lika dagarna när det gäller matintervaller, men med knubbsälen är jag lugn och kan somna om lättare och snabbare, och hinner därför få rätt många timmar per natt. Med Sienna sov jag... Aldrig. Typ. Nu följer jag Julies rutiner och väcks gradvis när hon går från djupsömn till ytlig, och det känns därför inte som att man väcks av en kalldusch varje gång. Hon har redan lärt sig (peppar, peppar!) skillnaden på dag och natt, och somnar om snabbt efter måltid och rap och blöjbyte på natten. På dagarna somnar hon inte om förrän efter ett par timmar, när hon är hysteriskt trött. På kvällarna läggs hon vid 19-tiden och vaknar sedan ungefär 22, 02, 05, 07. Asstark i nacken och kan hålla huvudet uppe långa stunder. Vände sig idag! Fast av misstag. Nöjd blev hon dock, för hon gillar inte att ligga på mage alltför länge. Kan fokusera blicken bra. Gillar redan syrran.

 

Och så är hon alldeles, alldeles underbar!

 

 

 

Konsten att föda en Julie:

 

Gå fyra dagar över tiden. Häng på strand, ät brunch med kompisar, veckohandla och storstäda- allt för att inte tänka på vad som INTE händer. Tänk konstant på vad som inte händer. 

 

Få knäppa förvärkar en söndagskväll, när ungen skulle ha kommit torsdagen innan. Sov inte en blund. Chilla och läs Insurgent under hela måndagen med lite ont i magen. Upptäck lite blod och få upp hoppet. 

 

Upptäck mer sammanhängande värkar efter kvällsmaten. Få upp hoppet mer. Bada för att kunna sålla bort det konstanta molandet i magen. Inse att allt vad som heter magont har blåst bort. Tappa all lust att leva.

 

Gå ut och beklaga dig för sambon. Börja göra dottern i ordning. Få tillbaka magontet, nu mycket starkare. Upptäcka att det faktiskt gör riktigt jäkla ont. Upptäcka att sambon är ute och röker, på toaletten, i köket- och natta dottern själv, nu med seriösa kramper. Flåsa sig igenom en godnattsaga utan att dottern undrar varför man låter som en halv flodhäst.

 

Se på ett avsnitt Orange is the new black. Börja ta tiden på värkarna. 8, 8, 7. Yey! Ringa förlossning och fråga när man som omföderska ska åka in. När det är 4-5 minuter emellan. Okej? För det gick fort förra gången? Och är det fullt då hinner vi nog inte? Låta personalen kolla upp personnumret, för att ändra till 5-6 minuter.

 

7, 6... 13, 13. Vad fan?

 

12, 10, 8, 5, 3. Ringa mamma och rådfråga. 3, 3. Be mamma sätta sig i en taxi. 1,5... 1,5. Helvete.

 

Lämna sovande dotter ensam efter att ha hotat sambo med hemmafödsel eller bilfödsel. Även öppen för att fråga grannar om hjälp, men det kan sambon tycka är pinsamt. Och flåsande flodhästar kan inte prata, bara ynka.

 

Se mamma i hiss, lättad. 

 

Ynka igenom snabb bilresa. Bli lämnad inne på förlossningen kl 23.10 av sambo som måste parkera bilhelvetet.

 

Be om smärtstillande. Få till svar att man ska andas, att man måste öva på det, och att nu ska hjärtljud mätas i 20 minuter. Jämra sig lite och undrar hur sjutton detta ska gå.

 

Sambon dyker upp. Meddela honom vad sköterskan sagt och hur man känner inför det. Klara 15 minuter innan man kastar sig som ett lejon över en gasell efter larmknappen. Pipa åt sköterskan att man MÅSTE på toaletten om hon inte vill ha en nerkissad säng.

 

Dra ner två sladdar i sin iver att nå toan. Kissar. Upptäcka att man nästan skriker högt vid varje värk. Fundera på om mordhot kan ge en en liten viff av lustgas.

 

Ut och be om hjälp mot smärtan. Få sköterskan gå med på en undersökning. 8 cm öppen. Tackar. Fråga lite mer om lustgas. Få till svar att GIVETVIS får man det. Inse att det knappt hjälper. Få henne att skruva upp den. Upptäcka att det fungerar! Hallelulja. I två värkar. Fråga om man kanske skulle kunna få ryggmärgsbedövning. Få till svar att det inte är lönt och att man ska känna efter om det trycker på.

 

Inse att det fan inte trycker mer än vad det har gjort de senaste två veckorna. Få en värk. Inse att jo det trycker jävligt mycket mer. Påpeka detta.

 

Upp i säng, inse att krystvärkar och vanliga värkar kan komma samtidigt- surprise, surprise; ryggmärgsbedövningen hjälpte mer än vad man trodde under förlossningen med den förstfödda.

 

Vråla att detta går inte, att de ska skjuta en, att ingenting händer, att de ska snitta upp en och att man inte klarar det. De svarar lugnt och stöttande och himla irriterande. Undra varför de inte tror en, när man faktiskt är seriös?

 

Fortsätta andas den jäkla lustgasen som inte hjälper ett smack. Undra kortvarigt varför man är på en bondgård. Ny värk, tillbaka till helvetet. Höra sköterskan be sambon kolla hårmängd. Höra sköterskan argt be en koncentrera sig för att nu ska barnet ut. Tro att hon skämtar (men i efterhand känna sig mycket korkad då man själv mobbat folk på tv som krystat mesigt trots att barnet behöver komma ut snabbt). Krysta på- helt meningslöst för inget händer- och upptäcka att halva ungen är ute.

 

Pausa i chock, få arg tillsägelse. Ta sig samman och krysta mer. Julie ute! Kl 00.29.

 

(Sedan klipps navelsträngen, man sys ihop, skälla på sköterskan som ska sätta "skönhetsstygn" och vråla att man skiter fullständigt i hur man ser ut där nere, få till svar att det bara kallas skönhetsstygn men är rätt nödvändiga. Någongång få ut moderkaka. Vägra titta på den. Höra sköterskorna muttra att vi är känsliga som varken vill klippa navelsträng eller kolla äcklig slemklump. Och lämnas ensam med matbricka, sambo och rynkig liten Julie som lyckas äta direkt. Lycka. Mest över att slippa smärtan, att inte vara gravid, men också över att barnet är här och friskt och har klarat förlossningen.)

 

 

 Kim med nyfödd Julie

Rännstensungarna på barnkalas!

 

Att tolka en bebis är inte alltid helt lätt. Idag betydde inte gnället jag är hungrig/har ont i magen/vill gosa/vill ha ny blöja. Det betydde: släpp ner mig för fan, jag är skitvarm! 

 

Efter den mycket välbehövliga vilan igår var jag och Julie fit for fight igen idag, och hängde med Kim, Sienna, mormor och Mask till Skanör. Och Julie klarade det galant! Chillade loss i vagnen under ett parasoll, och vaknade bara för att äta. Hon åt bra, var lagom varm, sov låååånga stunder och gnällde inte alls. Helt underbart! Och Sienna fick massa mormorlek och uppmärksamhet. Underbar dag helt enkelt! 

 

När jag skrev att zoobesöket inte blev så lyckat så var jag fortfarande lite i chock. Låt mig förtydliga hur vår tänkta underbara familjedag blev med 20 talande punkter.

 

1. Vi gick hemifrån kl 10.00. Halvvägs till tågstationen inser jag att jag blöder mer än vad jag tror- och att jag inte har med mig riktiga bindor utan bara trosskydd.

2. Växlar till oss pengar på Forex, och jag inser att jag börjar bli yr av den snabba promenaden och värmen. Tiff som berättat att man måste dricka mycket mer när man ammar överdrev nog inte. Kim går in för att ta ut pengarna, men de låter inte honom eftersom det är mitt kort. Jag gör det och överlever. Knappt.

3. Vi hann med tåget- som dock var överfullt. Jag blir svimfärdig igen, och Kim som inte har sittplats måste ta Sienna och langa mig vatten. Klarar det.

4. Överfull tågstation i Köpenhamn. Jag och Sienna köar länge för ett toalettbesök.

5. Kommer äntligen ut från toan och möter en hysterisk Kim; Julie måste ammas. 

6. In på toan igen, skiter högaktningsfullt i kön, hittar ett amningsrum- med stora glasrutor rakt i solen. Hej bastu. Ungen får mat men skriker sig igenom målet, jag blir så yr att jag måste halvligga ner när jag byter blöja på ungen, samtidigt som jag för första gången i livet spanar efter larmknappar som de brukar ha på toaletter. Den sitter längst bort i rummet, drygt 1,5 meter upp. Når inte den om jag kryper. Tar mig samman, skvätter vatten på både mig och barn, rusar ut.

7. Ger Kim bebis, handlar choklad och cola på Kims befallning. Förstår inte hur det ska hjälpa när det inte är socker jag behöver, och skäller på Kim. Det hjälper. Kim skäller inte tillbaka, utan bara suckar.

8. Klockan 11.50 lämnar vi äntligen tågstationen i Köpenhamn och går mot bussarna. Som är överfulla, och inte kan ta en barnvagn. Överväger att lämna Julie, men inser att vi hade saknat henne rätt mycket.

9. Går till zoo. 3 km, gassande sol, kassa trottoarer och en enda stor uppförsbacke. Tack gode gud att vi köpt ståplatta till Sienna. Synd att man inte kan gå normalt med den bara. Kommer fram strax innan 13. Ashungriga. Äter.

10. Sedan kollade vi djur, trots att Sienna faktiskt inte alls tyckte att det var kul utan mest lekte kurragömma med oss. Sådär kul på ett fullsmockat ställe med massa staket man INTE får klättra över. Jag gick mest och drack vatten, Julie låg bara och svettades och Kim försökte hålla ihop familjen.

11. Efter flera timmars besök, av vilket Sienna uppskattade lekplatsen mest, begav vi oss från zoo vid ca 16.00. Helt fulla bussar denna gången också.

12. Gick tillbaka till centrum. Nu var det i alla fall i nedförsbacke. Sienna hejade på oss med ett mantra "matdags, matdags, snart får jag mat!" eftersom vi lovat henne ett restaurangbesök innan tåget. Jag och Kim hallucinerade om att få sitta ner på en skuggig plats med god mat och varsin stor kall öl framför oss.

13. Det misslyckades. Hittade inte ett enda lämpligt ställe. Jag trött, Kim trött, Sienna trött, Julie svettig och däckad.

14. 18.00 kapitulerade vi och sprang in på BK. Kim fick fel hamburgare, ingen dressing, för lite pommes... och tappade ut båda våra stora kalla cola på golvet mitt i kön. Vi grät inte. Vi tog maten i näven och gick. 

15. Satte oss i stekande sol, försökte mota bort fiskmåsar, Sienna åt sina nuggets och var hur nöjd som helst. Julie började bli rödflammig av värmen.

16. Halvjoggade till tågstationen med en skrikande Julie, lättade över att hon i alla fall vaknat självmant.

17. In i amningsbastun, där solen legat på hela dagen. Skvätte ner ungen med vatten innan amningen, och satt och blåste på henne under hela måltiden. Överlevde.

18. Hann ner till ett tåg- som var helt överfullt. Folk vägrade att flytta på sig eller sina väskor, för de tillhörde samma sällskap. Jag struntade i om de så tillhörde kungafamiljen, och tryckte förbi både mig och vagn. Kim såg uppgiven ut. Sienna hade gett upp och bara hängde. Julie hade fått nya krafter och berättade högljutt om vad hon tyckt om utflykten.

19. Gick hem med Julie i bärsele och Sienna liggandes i vagn.

20. Stapplade in genom dörren strax innan 21. 

 

Tips- åk inte på zoo en varm sommardag när ni har en nyfödd liten bebis och en nyförslöst och ammande mamma, samt en treåring som inte fått lära sig faran av att springa bort. Och kolla upp matställen INNAN ni går hemifrån. Oh well, vi klarade det. What doesn't kill us makes us stronger. Typ. Och jag och Kim höll i alla fall ihop i krisen, något som inte sker alltför ofta. 

Alltså, jag förstår det där med att vilja vara omstoppad och känna sig trygg och gosig... Men detta är väl till att överdriva? Hur sjutton ska jag våga duscha nu?!

 

Igår körde vi en heldag på zoo. Eller, på själva zoot var vi bara i drygt fem timmar, men med en nyfödd och en treåring blev det en heldag med dit- och hemresa. Såhär i efterhand kan jag säga att det inte var en bra idé att köra en heldag i Köpenhamn. Sienna var slut, Julie var slut och både jag och Kim var rätt knäcka när vi stapplade in genom dörren kl 20. För att hämnas (eller för att ta igen all missad vätska och misslyckade blöjfyllnader) så har Julie vaknat och ätit varannan timme hela natten, och däremellan skrikit. Dessutom vägrar hon (eller kan inte) sova mer än 5-minuters stunder idag, så jag och Kim är fortsatt knäckta. Vi har dock kommit överens om att lillskrik ska få vila lite, så idag kör jag och hon en hemmadag utan något sällskap. Soldyrkare som jag är grämer det mig lite, och att missa en lekstund med Sienna på stranden svider, men det där med att få skuldkänslor när man har två barn anade jag skulle komma. Jag har nämligen läst andras bloggar. Så det är bara att bita ihop och tänka att Sienna och Kim får lite kvalitetstid, och att hon inte lider av att vara utan mig en dag. Och helt ärligt, det gör hon nog inte. Fast tom utan nog, även om det också svider.