Visade sig vid närmare eftertanke (och eventuellt kommentarer och sms) att det är sportlov snarare än höstlov. Kanske lite mer logiskt. Men lika ynkliga har vi varit för det. Idag skulle jag dock kompensera för alla bortslösade sjukdagar. Och det gjorde jag med råge! Inledde med att bekräfta alla playdates för resten av veckan. Det är ett pussel! Ibland förstår jag hur man kan ha det fullt upp som hemmafru. Därefter bokade jag bio- Lassemaja- till mig och ungarna. Ganska tråkig film, enligt mig. En film värd en Oscar, minst, enligt ungarna. Vi drog dit efter lunch. Därefter fortsatte vi dagen med spel, kvällsmat och lov-spa. Ungarna var i extas! Ansiktsmask, nagelbehandlig, bad, insmörjningar, fotbad, fotmassage och nagellack. Och den obligatoriska fruktsalladen till. Not bad, sa de. Not bad. Jag måste erkänna att jag blev lite avundsjuk själv. Synd att min sambo är lika romantisk som en råtta; en egen fotmassage kan jag bara drömma om. Nu är barnen bänkade framför "Modig" och jag försöker övertala mig själv att ta mig till ica. Där finns chips och ranchdipp som lockar. Men de ca 500 meterna känns som fem kilometer, minst. Kanske nöjer mig med min bok. Har börjat sträckläsa Keplerböckerna. Är mycket nöjd med att jag vågar. 

Äntligen höstlov! Massor av härliga planer och umgänge och mys är planerat. Var. Var planerat. Lovet började nämligen med asförkyld mig och Kim, för att sedan toppas med magsjuk Sienna och Julie med nässelutslag och magont. Inatt har jag sovit tre timmar. Så nu börjar vi istället gradvis ställa in alla planeringar. Jag vet inte om jag ska känna mig besviken över att missa allt, eller lättad över att allt kom synkat på ett lov, så att vi slipper stressen över att sjuka oss. Tror jag satsar på det senare. Är extra glad att detta inte kom natten till söndagen om tre veckor- när vi drar på skidsemester! 

 

 

Jag var vikarie på en lektion idag. Det gick inte så bra. Man kan tycka att det borde gå bra om man är vikarie på skolan där man själv jobbar, vikarierar i ett ämne som man själv undervisar i, har fått en planering och dessutom känner en del av ungarna. Men då har man fel. I alla fall när det gäller klass 7C. De struntade högaktningsfullt i både ämnet jag undervisade i och om jag kunde deras namn. Vid ett tillfälle hade två av ungarna kuddkrig, fyra stycken genomförde någon form av suddfight och en sprang omkring med en sopkvast och försökte slå klasskamraterna mellan benen. Under detta kaos satt tre stackare och räckte upp händerna och hade frågor om instruktionerna, fem satt och spelade spel och två satt och filmade eländet. Ni får inte filma, skrek jag. Men vi ska snabbspola det så att det blir jättecoolt, svarade de. Jag höll inte med. Det sket de i. Det kändes som en mycket lång timme. När jag tillslut kom därifrån och traskade bort till min byggnad, där mina fina nior är, så stötte jag på en flicka i min klass. "Är du okej Lisa? Du ser lite uppgiven ut". Jag berättade för henne om kaoset, och fick välförtjänta medlidande mumlanden. Sedan åt jag en pingvinstång. Och höll i en underbart trevlig lektion i om hur man skriver krönikor. Nu har jag återhämtat mig, men jag filar fortfarande på formuleringen gällande hur lektionen gick, inför när min kära kollega frågar imorgon. Sådär, skulle man kunna säga. Den gick sådär. 

- Charlotte... (Julie)

 

- Jag sa Charlotte. (Julie)

 

- Ja, men frågan är varför du sa Charlotte? (Lisa)

 

- Är det för att det är världens bästa ord? (Sienna)

 

- Nä, det är snusmumrik. (Julie)

 

- Va? (Lisa och Sienna)

 

- Snusmumrik är världens bästa ord. (Julie)

 

 

På västfronten intet nytt. Jag lever fortfarande. Är nog lite mindre bitter faktiskt, men dagarna har helt enkelt inte tillräckligt många timmar. Förutom att jobba är det nämligen motion som ska utövas, spanska som ska läras och böcker som ska läsas. På tal om böcker kan man kan säga att jag snubblade lite på mållinjen förra året, när jag hann läsa 98 stycken. Sådär smart att börja med Pesten veckan innan nyår. Den har över 700 sidor. 700 sjukt spännande sidor, men det ökar inte precis sannolikheten att hinna till 100 böcker. Extra spännande med den är att den handlar precis om det som sker nu med Coronaviruset. Jag skulle egentligen vilja påstå att jag är synsk, men nu var det ju inte jag som skrev boken. Snarare författaren som är synsk då. Med ungarna är allt bra. Julie har varit tuff och tagit hål i öronen. Sienna kör på lika aktivt som vanligt. Julen tillbringades i en trevlig stuga. Nyår tillbringades med trevliga kompisar. Jag är kvar på jobbet, men fick vara med om ett litet schemabyte som gör att jag nu faktiskt hinner till mina lektioner. Inte fy skam. Det är dessutom rätt spännande att undervisa nior. De är lite mognare och lite mer flitiga. Skönt. So long!

 

Jag lever och mår bra. Det gör Kim och barnen också. Förutom just nu, för Sienna har feber och Julie är grymt besviken över att hon fick puffar och inte flingor till mellanmål. Och hon måste dessutom blanda dem med filen själv! Drama på hög nivå. Men i övrigt mår vi alltså bra. Anledningen till att jag inte har bloggat är att jag inte har haft tid, eller lust. Det är så mycket annat som ska göras med jobb, hem, barn, motion och så lite spanska och böcker och serier på det. Dessutom har jag blivit så bitter att jag inte har något kul att säga. Inte bitter på livet, men på jobb. Som tar ganska mycket tid i anspråk. Och jag får ångest av att öppna jobbdatorn, ifall föräldrar skickat gnällmejl (har mycket curlade elever). Alltså skriver jag här via mobil, vilket inte är strålande för fantasin. Det går liksom för långsamt och är för omständigt. Så jag tänker att jag ger upp bloggen, eller tar en paus och återkommer om Kim tar sitt förnuft till fånga och ger mig ett barn till. Mammaledighet och knäppa småttingar känns som något som skulle få fart på skaparlusten. Till dess- adios!

 

 

 

Något av det roligaste jag har varit med om som mamma, pågår i vårt hus just nu. Nämligen ett dialektbyte. Jag är skånsk och talar därmed skånska. Kim pratar också skånska. Sienna är talar någon form av tv-dialekt. Pga norrländsk dagisfröken, östergötsk mormor och youtube, månne? Vi har ingen aning. Julie har fram till nu kört på samma dialekt som Sienna, men är inne i en bytesfas. Och det är helt underbart knäppt! Nu kan jag inte skriva med fonetisk skrift och har svårt att tro att någon kan läsa det, men jag ska försöka beskriva eländet för er ändå. I slutet av meningar satsar Julie på skånskans vulgära och grötiga R. I resten av meningarna pratar hon vårdat. Tänk då en mening som låter klingande: "Mamma, denna klänningen har... fickÅÅÅÅÅRRR!". Eller "Jag älskar katteeer, men inte hundar. Jag älskar bara katt... ÅÅÅÅÅR!" Samma ord kan alltså uttalas på två helt olika sätt, i samma mening. Det är helt fantastiskt. Jag och Sienna smäller av varje gång, och jag är rädd att vi- i och med Julies blandning av blyghet och prestationsångest- kommer att skapa någon form av mutist. Men det är så svårt att låta bli. Lilla älskade Puff är snart förvandlad till en skåning. Undra om Sienna kommer att byta hon med i framtiden, eller om vi flyttade till Bara- landet- för sent. Kul är detta i alla fall!

 

 

Går som sagt på yoga. Med en massa tanter. Igår hade vi fått besked om att vi skulle ha en vikarierande instruktör. In kom en ung klämkäck tjej, med headsetet i högsta hugg och högtalarna dånande av pigg och aktiv musik. Lite chockade satt vi i godan ro och väntade på att lamporna skulle släckas, värmeljusen tändas och den lugna andningen påbörjas. Vi fick vänta förgävdes. För passet inleddes med att instruktören berättade att hon jobbade med body balans, och att det var ganska likt yoga. Det var det inte. Tanter föll till höger och vänster, en rymde i panik och jag stod mest och flaxade. När vi var mitt i en sektion av magövningar började jag förtvivlat snegla på klockan, bara för att upptäcka att halva tiden var kvar. Plågsamt var ordet. Och plågsamt har det varit idag, för de stackars icke-existerande magmusklerna. Min enda tröst är att jag tror att resten av gruppen har det värre. Ska bli spännande att se hur många som vågar sig dit nästa gång!

 

 

Julie är en mästare på att vara tjurig. Hälften av gångerna fattar man inte ens vad hon blev putt över eller varför hon stortjuter. Och frågar man henne vägrar hon att ens att titta på en. Har man en bra dag så klara man att gå iväg och ge henne lite space, eller tänka att det går över med åldern och fjäska lite ala "ska jag mata dig?", "vill du sitta i mitt knä när vi äter?", "ska jag fixa i ditt dockskåp?". Har man inte en bra dag så vill man hellre klämma huvudet i dörren upprepade gånger än att stå ut med hennes humör. Kim brukat skrika lite på henne och sedan springa ut och röka. Jag brukar skrika lite på henne och sedan starkt överväga att bli rökare jag med. Sienna brukar försöka trösta eländet, vilket får Julie att argt illvråla och kasta erbjudet gosedjur/kudde/godisbit i huvudet på syrran, och mig att vråla på Sienna också. Det sjuka är att jag inte tror att ungen själv vet vad problemet är. Knäppgök. I morse var hon sur när jag skulle fota dem- och vägrade säga varför. Sienna fick sin gosedjurskanin i ögat när hon försökte trösta, och det slutade med att jag lirkade på barnet jacka medan hon satt i mitt knä och mutades med ett tuggummi. Why, Julie, why? 

 

Nu har denna lama börjat på yoga. Jag vet inte vad som är värst: att där är massa tanter... eller att jag är sämre än alla tanter. Men det är en rätt mysig stund. Dels avkopplande och dels tränar man lite muskler. Eftersom min kära sambo så fint har gjort mig uppmärksam på mitt gäddhäng, så var det dags att testa något nytt. Jag springer visserligen fortfarande, men det är varken så ofta som jag borde eller gör någon nytta för armarna. Och när jag säger fortfarande så är det mest för att skryta för att rundan gick bra idag. Sanningen är att jag har släpat mig runt fem korta gånger sedan midnattsloppet. Så yoga it is! Målet är att efter denna termin förstå instruktionerna och lyckas vända mig på rätt håll. 

 

 

• Jag lyckades få tyst på 7F idag. Efter 5 veckors hårdträning insåg de att jag är en liten diktator och att de inte kommer att vinna över mig. Så framöver förväntar jag mig enbart lugna lektioner med dem. 
• Spelade kort med Frida. Älskar att skratta hysteriskt. 
• USA om fem veckor! Är så nervös att jag mår illa, men det ska bli spännande!
• Studiedag på torsdag, vilket med mitt schema betyder att resten av veckan blir lugn. 
• Ser fram emot spelkväll på lördag!

Varje kväll säger Sienna fem saker hon är tacksam eller glad över- något som vi pushat detta ganska otacksamma barn att göra av och till i flera år. Hon gillar samtalsstunden, och det är rätt spännande att höra vad som betyder mycket för henne. Jag vet dock inte om hon har blivit mer tacksam. Men ändå, det är en trevlig stund. Och det har blivit rätt uppenbart att jag har mer gemensamt med min förstfödda än vår dåliga sångröst, vår knäppa humor och vår vilja att lära. Varje kväll säger barnet nämligen att hon är tacksam för att hon ska få sova! Naw! Mammas lilla tröttismöp. Jag, som med glädje lägger mig vid åtta på kvällarna, är supertacksam över att ha fått två trötta barn. Kim har lust att adoptera bort hela familjen. Jag har föreslagit att vi ska skaffa en unge till, och chansa på att den håller honom sällskap på kvällarna. Han nappade inte. Kanske tur det, just med tanke på denna moderns sovvanor. Godnatt!

 

 

 

 

 

Ännu en härlig helg förbi. Jag älskar helger när man bara är! Framförallt när varandet innehåller ens barn och eventuellt konpisar och spel. Och mycket sömn! Inser dock varje måndag att mina drömhelger låter som mardrömmar för eleverna. De frågar om jag har gjort något kul, och jag svarar att absolut: jag har haft myskvällar med barnen, varit på en lekplats, sprungit och veckohandlat, varit på Siennas gympa, tagit med ungarna till Bounce och läst en bok. Eleverna stirrar på mig med gapande munnar och nervösa ögontics. "Jo, men det låter ju... nice..." Tror att jag alltid varit en tant, innerst inne. Skönt, då slipper man fasa för att inte gilla livet när man är gammal. En del av åldersnojan som man kan släppa. Nu ska jag avsluta helgen med att tvinga Kim se en film med mig, och sedan är jag redo för en ny vecka. Bara fem veckor till lov- och USA! 

 

Sötaste ordet just nu: Kivnappad. Som i "agenterna tror att Katja har blivit kivnappad, men hon har gömt sig själv". Naaaw! Snälla puff, väx inte så fort! Visserligen är det skönt att ungarna kan prata korrekt, men det är ju så gulligt när de säger fel.