lamadjur.blogg.se

Julie åt bruna bönor till kvällsmat. Det gjorde hennes snutte med. Kim fick syn på det, och innan jag hann hindra honom hade han gett snutten en dusch i vasken. Julie satt på sin plats och skrek hysteriskt, i tron att han dränkte hennes älskade vän. Och när snutten var färdigtvättad stod hon istället bredvid och skrek, medan Kim fönade och strök eländet. I trettio minuter. Detta har hänt innan. Det var en lika dålig idé förra gången. 

 

Jag är inte så förtjust i bråk. Det känns liksom aldrig som att man "vinner", för oftast så har den andra ju ändå kvar sina åsikter och agerar lika korkat nästa gång. Så för att undvika bråk brukar jag nicka och le och försöka se saken ut den andra personens perspektiv. Framförallt om ungarna är med. Är de inte med händer det att jag fräser till, men det blir som sagt helt meningslöst, för hittintills har jag aldrig fått svaret "absolut, du har så klart rätt, vad tokig jag är". På fest är det enklare. Då kan man dricka och svara "mmm".. varje gång någon säger något urbota dumt eller ursäkta sig och låtsas gå på toa. Om inte behöver man ofta gå på toa efter mycket "mmm"-ande. I alla fall. Under den senaste veckan har jag stött på två personer som jag hade velat ge en liten trevlig käftsmäll, eller i alla fall skälla ut grundligt. Eller önskat att jag var på fest med bara för att kunna gå därifrån. 

1. Dam i 65-års åldern som såg proper och trevlig ut. Jag skulle in och veckohandla, med en bråkig Sienna som sällskap, och gick mot kundvagnarna. Väl framme ser jag att alla de yttersta vagnarna har fullt med skräp i sig. Gammalt subwaypapper och plastpåsar och liknande mysigheter. Jag tar upp skräpet, men eftersom där inte finns en papperskorg inom sträckhåll så lägger jag helt sonika det på vagnen innanför. Då utbrister damhelvetet "jaså? städar man inte? vem tror du ska ta undan det nu då?!" Jo, försöker jag förklara, det var ju inte mitt papper och jag har varken tid och lust att städa undan efter andra. "Om alla tänkte så skulle det se för jävligt ut!" Nej, om alla tänkte som jag hade där inte funnits papper från början, för mig veterligen har jag aldrig använt en kundvagn som papperskorg. Damen fortsätter hugga och pika, rakt inför Sienna, så jag väljer att gå därifrån, men kan inte hålla mig från att vända mig om och väsa "du kan ju städa undan, om det nu är så jävla kul". Och vad ser jag då? Jo, att den skenheliga människan lastar av allt skräp från sin vagn, i kundvagnen framför! Nästan så att man hade hoppats att en annan tjurig gamling hade upptäckt henne. 

2. Cyklande kvinna i 40-års åldern med ca 10-årig dotter. Vi har inte strålande utsikt från vår garageuppfart. Man måste ha en viss hastighet när man kör upp då den är hyfsat brant, men samtidigt måste man köra långsamt nog för att se eventuella cyklister eller fotgängare. Jag känner att jag har rätt bra koll på detta. Idag, när jag körde upp såg jag först att en flicka hade stannat till vänster om mig, för att släppa förbi mig. Hon hade egentligen företräde, men är ett barn och var nog osäker på detta. Jag körde allså lite mer åt höger, då jag helst vill undvika trafikosäkra ungar. Där stod hennes mamma, och blockerade utfarten. Eftersom den som sagt är brant svängde jag ännu mer, och kom in på en privat parkering. Där stannade jag till för att fråga vad som pågick, då mamman blängede på mig och som sagt stod mitt i vägen. "Det där är min dotter!" Jo, jag förstår det. "Du måste ha koll!" Ja, men att stanna mitt i backen kändes sådär, så det är bättre att köra in till sidan. "Har man körkort ska man kunna stanna mitt i backen!" Ja... Här börjar jag (min mes, ångrar det bittert) ursäkta mig för att jag tycker att det är svårt och så vidare, vilket lite är sant då jag hatar att stanna i backar, men inte alls relevant för händelsen. Det slutade med att jag bad om ursäkt, mamman argt cyklade därifrån och dottern inte hade lärt sig något, samt att Sienna fick uppfattningen att jag nästan kört på ett barn. Sådär lyckat. Hade mamman lärt ungen, eller haft koll på henne, hade de cyklat vidare trots bil och jag hade saktat ner, stannat till eller kört upp bakom dem beroende på deras hastighet. Lugnt. Hade mamman insett att dottern inte visste reglerna hade de båda kunnat stanna, och jag hade kunnat köra vidare medan mamman berättade för dottern hur hon skulle göra nästa gång. Hade mamman för sent upptäckt att dottern stannat, hade hon kunnat cykla åt sidan, så att jag kom förbi, och sedan gått illbaka till dottern eller låta dottern cykla till henne. I alla lösningar hade jag kommit iväg, Sienna hade varit lugn, mamman hade inte trott att ungen höll på att bli påkörd, och flickan hade vetat hur hon skulle göra nästa gång. Istället valde mamman att spärra framfarten för en bil i ett dumt läge, samt skrämma alla ungar. Suck. 

Håll med mig, en liten snyting borde de ha?

Antal barn vakna: 0

Antal moder vaken: 1

Antal gånger jag stått vid dörren för att kolla om de andras: 2

Antal gånger de andats: 2

 

 

 

Såg en lockande rubrik i Metro idag; "hur du undviker faror när du cyklar med ditt barn" eller nåt liknande. Jättenyttigt, tänkte jag som dagligen cyklar med Sienna i trafiken. Give me some tips! Tipsen de gav mig: kolla så att cykeln funkar, låt alltid en vuxen cykla med barnet, oooooch ha hjälm på barnet. Say what?! Vad det DE fantastiska råden de hade att ge? Tur att Metro är gratis, annars hade jag kännt mig ytterst snuvad på pengarna. Givetvis får min fyraåring inte cykla själv på gatorna mitt i Malmö. Givetvis måste hon ha hjälm. Och jo, hennes cykel fungerar. Givetvis. Well done, skribent, du har lyckats knåpa ihop en helt meningslös artikel. Hoppas din chef är nöjd. Läsarna är det inte. Hoppas jag. 

 

• Jag tog mig ut på en joggingtur! Efter bara ett spring på 2,5 vecka var jag redo att ge upp. Men jag klarade det! Visserligen var själva turen en näradödenupplevelse, och jag blev i princip varvad av en dam med rullator, men ändå. Ut kom jag. Då blir det enklare nästa gång.
• Vi har flera säsonger kvar av Veep. Bra, för jag älskar den serien!
• Jag tog mig, nästan, igenom en bok där jag inte förstår mycket alls. Bara tre ynka kapitel kvar imorgon. Och det bästa- när jag läser mina anteckningar så fattar jag vad den eländiga bokjäkeln handlat om!
• Ungarna snorar, men är pigga och feberfria och har varit på dagis i två dagar. Och jag är så effektiv!
• Har fått hem alla pyntsaker inför Halloween. Och kläderna! Och börjat baka lite och frysa in. Och fått hem överraskningen som ungarna ska få när de löser "gåtan". Jag är så laddad! 

Julie älskar mat och har en omättlig aptit. Julie är ett år, och har börjat äta selektivt. Hon har alltså upptäckt att hon har favoriter, och inte så mycket favoriter, bland godsakerna i kylskåpet. Julie är väldigt bestämd. Detta leder oundvikligen till bråk. Här kommer ett, av alla dagars många, meltdown, när ungen ville ha hallon istället för fisk och potatis, eller pizzabullar eller ärtor och morötter som serverades. 

 

 

Sienna har tröttnat på sina böcker. Jag förstår henne. Vi läser varje kväll, och även om hennes bokhylla och vår brist på förvaring tycker att hon har många böcker, så är det inte tillräckligt. Vissa är för barnsliga, andra har vi läst 700 gånger. Så igår fick vi nog, och istället för godnattsaga satte vi oss vid datorn för att beställa ett gäng nya. Och hela tiden utbrast jag "åh, den hade jag när jag var liten! Den där var moster Fridas favorit! Åh, den hade vi hos min pappa!" tills det slog mig; mamma kastade aldrig våra böcker. Inte pappa heller. Och jag har förvarat ett gäng på vinden "till Sienna är lagom stor". Visserligen ett gäng ungdomsböcker också, men visst sjutton fick jag hem böcker för små barn med... Så Sienna fick snopet nog lägga sig utan att ha klickat hem en enda bok, med löfte om att jag skulle kolla vinden under morgondagen. Vilket jag precis har gjort. Och hon lär nog inte bli besviken.

 

Har varit lite frånvarande i helgen. Med flit. Hade jag skrivit något så hade det mest blivit svordomar och kränkningar gentemot mina barn och min sambo. Gick in och kollade om jag hade några halvfärdiga utkast jag kunde använda mig av för att få inspiration. Hade två. Det var också kränkningar, om än inaktuella sådana. Ibland är det inte roligt att vara mamma. Framförallt inte när man inte får sova. Tur att det finns dagis så att man kan skicka iväg ungarna, och jobb och plugg så att man kan känna att man gör något vettigt. Tänk om man hade varit kvinna för 100 år sedan? Huuu, vilken fasa! Nu ska jag återgå till att läsa "Nya skolans självvärdering- att förstå och genomföra lokal utvärdering"- ett nöje jämfört med att umgås med de otacksamma snorungarna. 

 

Jag har köpt nya vantar till Julie. Smart. Jag namnade dem. Smart. Båda vantarna i båda paren. Smart. Förutom att de har ett snöre som håller ihop dem. Det är liksom omöjligt att tappa den ena. Rätt osmart. 

 

Det finns saker som gör att man inte har tid att blogga. Eller snacka med vänner. Eller leka med sina barn. Typ när man har gått inom Hemmakväll för att handla "lite fredagsgodis" medan man är hungrig, och går därifrån 139 kr fattigare... Eller när man har upptäckt serien Veep, eller börjat se Designated Survivor. Eller när de tre sakerna infaller på samma kväll. Då har man inte tid att vara social. Återkommer om ett par veckor, typ. 

Ungarna är nattade. Visserligen är en klarvaken och mitt i en lek, men hon befinner sig i alla fall i sängen och viskar. Varför pratar hon alls, kan man fråga sig? För att hon är fyra. Fyraåringar kan inte leka utan att snacka. Det går inte. Ber man dem så dör liksom leken. Ungefär som att man ber dem hålla tyst om en hemlighet. "Paaaaappaa! Vet du vad?! Jag ska absolut inte berätta för dig att vi gör chokladbollar i köket, för det är en hemlighet!!" I alla fall. Ungar i rum. Kim på fotboll. Jag i bad. Med choklad och bok. Laddar batterierna inför helgen, som jag verkligen ser fram emot. Simhall klockan 7:30 imorgon, för att hinna leka av oss innan alla andra vaknar och blir badsugna. Sedan lite vila och lekplatshäng. Fredagsmys med film när Julie lagt sig. En liten tradition som vuxit fram. Sienna älskar det! Jag med. Bästa ursäkten att se tecknat! Egendag med stortjejen på lördag. Shopping, lunch ute och håltagning av örsnibbar. Någon är laddad. Och på söndag är det dans och häng med mina småkusiner och deras mamma. Och lunch på Vapiano. Kan det bli bättre? Nej, det kan det inte. Om man inte kunnat få en extradag med öl och en med bio. Men det blir yttest knivigt att fixa, tror jag. Så jag får nöja mig med denna fullspäckade helgen fylld av roligheter!

 

Många dagars sjukdom, oro, sömnlösa nätter och brist på studietid tog ut sin rätt i morse, och jag var ganska lättirriterad, om vi säger så. Men eftersom jag är vuxen så försökte jag ändå att ta mig samman och inte låta det gå ut över ungarna. Inte minst för att de blir otroligt tetiga och bråkiga om jag visar minsta lilla tecken på frustration. Så medan jag shotade mitt kaffe och fantiserade om en stor chokladkaka som jag skulle köpa efter skolan, muttrade jag för mig själv att detta kommer att bli en bra dag, och att allt skulle bli bättre. Det blev det inte. 40 minuters kö på E6:an, där jag halvmaniskt upprepade "det kunde varit värre, det kunde ha varit jag som krockade". Inte för att jag vet om någon faktiskt krockat, men om man jämför lite köande med en krock så får man ett ganska bra perspektiv. När kön lossnade susade jag fram, och kom till campus 7 minuter innan vi började. Parkeringen full. Körde till en annan, tvärs över gatan. Också full. 4 minuter kvar. Vet sedan tidigare att det finns en bakom skolan, som tillhör ett företag men som har några få gästplatser. Hittade en plats och rusade mot skolan. Avspärrat på grund av ombyggnad. Fick gå en lång omväg. 0 minuter kvar. Kom tillslut fram, om än lite sent. Trött och tjurig och med sprängande huvudvärk lyckades jag ändå någorlunda genomföra uppgifterna idag, fram till sista momentet. Vi skulle slumpmässigt bli utvalda att redovisa hur vi reviderat en tidigare lektionsplanering, med hjälp av tipsen vi lärt oss i delkursen. Vi fick tio minuter på oss att förbereda. Jag kunde inte koncentrera mig och lyckades inte få ihop något vettigt på de tio minuterna. Men vad är oddsen för att jag, av 25 elever, blir en av de fyra som ska redovisa,? Och blir jag det, så kan jag ändå berätta vad vi gjort under förmiddagen när jag fortfarande hade två vakna hjärnceller, tänkte jag. Oddsen var stora, visade det sig. Och jag kan inte improvisera när jag är helt slut och förvirrad, visade det också sig. Jag rodnar dessutom lätt. 

 

Ingen bra dag.

 

Sienna har på något sätt fått nys om Halloween- firar piraten Jake, prinsessan Sofia eller doktor McStuffins det månntro? Och då vill hon givetvis ha en Halloweenfest, med utklädnad och pynt. Eftersom jag äääälskar Halloween var jag sådär svårövertalad. Så nu har vi bokat in fest med tre av Siennas polare... och deras sex föräldrar, som råkar vara polare till oss med. Har jag skrivit detta redan? Känns lite som dejavu. I alla fall, vi har beställt kläder till ungarna från Ali-express. Tänkte först klä ut dem i varsin djurkostym. Sedan insåg jag att jag helst inte ville att de skulle få värmeslag. Drar ner stämningen lite. Så det fick bli nåt annat! Vi har också bestämt vad vi ska ha på oss. Är så taggad! Roligast ska givetvis bli att se vad alla har på sig, men jag har även minispökhistorier, läskiga lekar och miniskräckfilm inplanerat. Är det overkill om jag ber fyraåringarna skapa ett ord av bokstäver? För att få Halloweenpåse med belöning? Känns så. Får kanske tagga ner lite. Men jag har redan beställt belöningen ju.. Räknar dagarna! 

 

Julie är piggare! Det blev hon redan kl 22 igårkväll. Och valde då att vara vaken till 03. Rätt missnöjd med att vi andra inte ville vara vakna upptäckte hon några nya tonarter och satsade istället på att få liv i grannarna. Hon har ingen feber och har testat att käka lite makaroner och lite tacos igår. Då tjöt jag av glädje. På riktigt. Ni skulle ha sett Kims och Siennas miner. 

 

Sienna var mycket nöjd över att få komma tillbaka till dagis. Hon må visserligen tjata om sitt gamla då och då, men hon ääääälskar det nya! Framförallt när familjen är trött och tråkig där hemma. 

 

Jag är rätt ynklig. Min kropp har liksom inte fått en chans att vila sig, så istället för att bli bättre känner jag mig skummare och skummare. Fantastiskt då att jag har missat en hel veckas föreläsningar, så att jag inte kan vara ledig en enda dag till. Det firar jag med att köra fyra maskiner tvätt, eftrrsom vi missat två tvätt-tider i helgen. Inte lätt att hinna tvätta när man ska hänga på akuten och annat trevligt. 

 

Kim är på jobb. Jag skickade ett sms till honom kl 11, där jag skrev "ring inte på två timmar. Julie har precis somnat och jag ska försöka vila". Råkade skicka det till fel jobbnummer, vilket betydde att smset ringdes in och lästes upp. Vilket stod som missat samtal på Kims mobil. Vilket ledde till att han ringde. Fail?

 

Ikväll är planen: Sienna och Julie ska däcka senast kl 19 och sova heeeela natten till minst 06. Jag hålla mig vaken till minst kl 19. Kim spela fotboll. 

 

I fredags var jag på vårdcentralen med Julie, för att kolla så att allt är okej och att det bara är en förkylning. Idag tog jag en vända förbi akuten för att kolla samma sak. Ungen äter ju inte! En coctailtomat och en jordgubbe är allt som slunkit ner sedan i fredags, förutom lite välling.  Och hon är sååååå trött. Men de snälla och tålmodiga läkarna och sköterskorna, som antagligen räknade till tio och svor bittert inombords, bekräftade att hon verkligen bara är förkyld. Så nu ska jag ha is i magen och vänta till onsdag innan jag blir hysterisk igen. Då har det nämligen gått för många dagar med feber även enligt läkarna. Känns bra att ha något konkret att ta fasta på.

 

Dagens planer inställda. Jag är inte bitter. Inte alls. Vem ville luncha på Via Napoli och låta ungarna leka med mina kusiner, medan jag och mostern snackar? Som sagt, inte alls bitter. Ska återgå till att torka snor och försöka tvinga i mig och Julie mat och vatten. Och roa rastlös Sienna. Känns kul detta. /den bittra

 

Julie update: fick tid på vårdcentralen. De sa att hon bara hade en tuff förkylning och tandsprickning. Alltså ingen Poltergeist. Hade känt mig lättad om det inte varit så att ungen bara varit vaken i fyra timmar idag- totalt. Och att det enda jag fått i henne idag- en halv liten merdricka, tre matskedar glass och två coctailtomater- spyddes upp när hon satte en äpplebit i halsen. Min lilla knubbsäl har seriöst aldrig varit så här dålig. Jag får inte ens i henne smoothies, trots alvedon. Stackars, stackars Julie. Och stackars mig, som ska vara hemma själv med en rastlös Sienna och en ynklig Julie imorgon när Kim jobbar. Men det finns en positiv sak: jag får gosa precis hur mycket jag vill! ...undra om det är därför min hals känns tjock och gör ont, och jag känner mig skumt trött...? 

 

Jag har känt att jag har lite tid över i höst (om nu Julie blir frisk någongång!) och gärna vill jobba extra. Jag saknar skolan. Och pengar. Och att klä mig snyggt. Dessutom hade det varit ett bra tillfälle att spana in olika skolor, tänkte jag. Så jag anmälde mig till vikariepoolen. Och de bokade in mig för en intervju. Så jag mejlade min gamla chef för att be henne vara referens. Och vips, så var jag anställd där igen. Jag måste erkänna att jag inte riktigt vet hur detta gick till. Det positiva är att jag trivdes där, att jag ska vara resurs och inte vikarie och givetvis att jag har ett jobb. Men variationen? Och utmaningen? Och chansen att kolla runt? Snacka om snopet! Mest snopet är det nog om jag faktiskt bestämmer mig för att gå på intervjun på måndag, för att sedan meddela vikariepoolen att jag inte kan jobba en enda dag i höst. Den ni! 

 

Jag har försökt ha Julie ute en stund varje dag trots att hon har varit sjuk. Hon behöver frisk luft, har jag tänkt. Typ. Eller kanske mer "jag behöver komma hemifrån!" Men lite gungande och grävande i solen skadar inte, så jag har låtit ungen leka i samband med Siennahämtning. På lekplatsen precis bredvid dagis. Där alla barn skojar och stimmar och uppenbarligen har jättekul. Idag åt en avdelning dessutom mellanmål utomhus en meter från staketet. Då fick Julie nog. Hon rusade fram och försökte desperat slita av stängslet. När det inte gick vrålade hon argt åt mig att jag skulle lyfta in henne. Och när det inte gick bröt hon ihop totalt. Jag tror att någon saknar sitt dagis lite, sjukdom eller ej. Jag tyckte så synd om henne att jag släppte in henne på den tomma småbarnsgården och lät henne gräva lite medan jag väntade på att det skulle bli dags att hämta Sienna. Som dock redan var klar och såg mig från fönstret. Sedan var det helt plötsligt mig det var synd om, för ungen var arg som ett bi. Men hem kom vi i alla fall. Och inte en sekund för sent, för Julie hade använt sina sista krafter till att försöka bryta sig in på förskolan. Hon däckade totalt klockan 16:30 och har inte vaknat sedan dess, trots alvedon. Dag 5 med hög feber, så jag tror inte att det blir någon skola för mig imorgon, utan en liten trevlig utflykt till vårdcentralen. Vem behöver plugga liksom?

 

Julie är inte riktigt sig själv. Hon blev febrig och sjuk i söndags, och har liksom varit fortsatt ynklig även om febern avtagit. Hur vi märker ynket tydligast: Ungen vill inte äta. Ungen vill sova. Alltså tvärtemot all Julielogik. Anar att det är en väldigt tuff förkylning. Snoret och hostandet säger mig det. Är även öppen för möjligheten att en poltergeist har tagit över hennes kropp. Dock är då poltergeisten också väldigt förtjust i mig, men det går ju inte att utesluta. Den är även väldigt kelig och gullig mot Kim. Men förutom förkylning eller besatthet, så har ungen fått ögoninflammation. Det är sådär. Jag baddar- hon skriker- Sienna vill ha uppmärksamhet och börjar pilla sig i ögonen- och jag glömmer vad jag gör och kliar mig automatiskt jag också. Snart ser vi ut som ledsna tvättbjörnar hela högen. Återkommer med bild ifall det sker. 

 

• Jag hinner med skoluppgifter trots vabb, tack vare god framförhållning! 
• Sienna och Julie börjar tycka mer och mer om varandra. Julie blir märkbart glad när vi hämtar Sienna, och Sienna blir överlycklig när hon får en puss av Julie
• Jag är inte alls rädd när jag kör till Helsingborg längre
• Jag älskar mina nya glasögon! Jag kan äntligen se tvn på kvällarna! Och Kim tycker att de är snygga. 
• Nina kan passa Julie ett par timmar imorgon, när jag ska besöka min praktikplats. 

Jag är stor och kan dricka ur riktig mugg.

Eftersom Julie var lite ynklig igår, så har jag henne hemma idag. Jag tänkte att hon behövde vila. Det tänkte inte hon. Det positiva- jag har kunnat fixa alla mina ärenden utan att få skuldkänslor. Det negativa- nu är jag trött! Och ungen är rastlös. Det får hon ta igen imorgon.. på förskolan!

 

Igår seizade vi dagen, och var sjukt effektiva. Städ, tvätt och veckohandling innan kl 10, då jag och tjejerna begav oss till Klagshamn för att träffa min mamma. En stranddag i mitten av september. Så himla lyxigt! Och härligt. Det blev några underbara timmar innan vi stack hem för att fixa till oss och laga mat inför gästers ankomst. Därefter middag och öl och snack. Mycket lyckad dag. Som vi dock har fått hämta oss lite från idag. Julie vaknade med feber, Sienna höll ut till efter sin dans- men efter det har hon varit rätt känslosam, Kim har tagit små smygpowernaps och jag har börjat få halsont och konstig ynklig matthet. Man skulle kunna tro att denna familj aldrig varit aktiva innan. Men lätt värt det! Nu håller vi tummarna att eländet går över fort så att vi kan hitta på lite saker i veckan också. Typ jobba och plugga och gå på dagis. 

 

Alltså, jag är kanske inte världens mest snabba person när det kommer till att haka på trender. Om jag upptäcker en låt som jag gillar på radion, till exempel, då är det den låten som alla snackade om för två år sedan när den släpptes men som jag inte hört förrän nu. Eller som när alla hade buffaloskor när vi var små, men jag inte gillade dem. Förrän jag vant mig vid tanken och insåg att jo, jag ville nog också ha ett par. Och stoppades av min lillasyster som berättade att buffaloskor hade varit ute ett bra tag nu och jag skulle bli mobbad om jag köpte ett par. Vad har jag upptäckt nu då? Snapchat! Sienna (jag inser vad jag skriver) tipsade mig om det, och nu har jag helt fastnat. Snacka om att kunna bedriva tiden på ett roligt sätt, om man väntar på bussen... eller på att det ska bli läggdags för barnen. Bästa nöjet ever. Kul att kunna dela ett intresse.

 

Julie älskar mat. Lite mindre än hon älskar mig och snutten, men mer än allt annat, skulle jag vilja säga. Det är sällan hon matvägrar, och gör hon det så är det enbart för att hon har fått syn på något ännu godare i kylen. Till exempel om det serveras fiskpinnar men hon har råkat se en youghurt i kylen medan jag tog ut tomaterna. Då kan man vägra fiskpinnar. Och vråla hysteriskt efter youghurt. Men annars så äter hon allt. Och mycket. Och ofta. Givetvis äter hon upp sin frukost- trots att hon fått en dubbelt så stor portion- före Sienna. Och givetvis ska hon sedan knuffa sig fram till Siennas plats för att tigga av henne. Och för åt få tyst på ungens gnäll så låter både jag och Sienna det ske. Men häromdagen när Siennas macka började ta slut utan att ägaren själv fått smaka av den, så tyckte jag att det kunde vara nog. Och fick en snilleblixt! "Sienna, ge henne av din andra macka istället. Den med kaviar. Hon fick smaka kaviar av pappa häromdagen, och gillade det inte. Så då kanske hon slutar tigga." Jättebra idé. Förutom att gillar det inte var årets underdrift. I detta fallet betydde det hatar den lika mycket som mamma hatar rå blandfärs. Stackars Julie tog en tugga av kaviarmackan, skrek sedan rätt ut och kräktes. För att därefter börja dra i sin tunga, ulka och gråta. Jag kan säga att jag skämdes och ångrade mig lite. Det gjorde Sienna med, trots att det inte var hennes fel. Vi har återgått till att ge Julie av vår mat. Blir det krig och ransonering i vårt land, kan jag säga att ni aldrig mer kommer höra ifrån mig. Då har jag svultit ihjäl. Däremot kan ni ringa Julie. Hon klarade det. 

 

Jag har kommit på bästa sättet att komma ut och genomföra en plågsam och flodhästgaloppliknande joggingrunda: att ha den som muta. Kass muta om man hatar det, kanske ni tänker? Nope, inte om man sätter sig med plugget direkt efter dagislämning och sedan skriver och läser så ögonen och huvudet värker. Då märker man sakta men säkert att den där joggingrundan lockar mer och mer. Och när man tillslut inte orkar läsa en enda rad till, då blir man nästan till sig av lycka när man får dra på sig joggingstassen och leka flodis. Snacka om lyckat!

 

• Det härliga vädret! Ungarna är ute och leker på dagis varje dag, ofta i t-shirt!
• Jag och Kim har hittat en ny spännande serie: Underground på viaplay.
• Delkursen vi har i skolan just nu är jätteintressant
• Jag har många roliga planer i helgen: öl och mat med gamla kollegan Moa på fredag, Maria och Dan och Elin hit på lördag på middag, Siennas dans på söndag
• Sienna är superladdad inför sin dans! Önskar att vi hann med mer aktiviteter med henne. Hon vill gå på dans, gympa, skridskor, simning. Vill ge henne allt! 10 dagar i veckan vore bra. 

Jag har lagt mig. Kim kallar ut mig i vardagsrummet med ett vrål.

 

"Lisa, kom, kom fort! Vad är det?"

"Det är en harkrank."

"Du måste ta bort den!"

"Den dras säkert mot ljus. Släck tvn och ställ dig på balkongen och lys med mobilen."

"Nä, du får göra det!"

 

Jag går ut på balkongen. Kim börjar frenetiskt vifta mot harkranken med en bok. Det långbenta lilla äcklet faller mot golvet. 

 

"Där! Där! Ta den!" skriker Kim

Jag tar boken och släpper den på harkranken.

 

"Men.. dödade du den? Varför dödade du den? Det var ju ändå ett liv?"

 

Say what?! Kalla inte ut din insektsrädda närsynta och glasögonssaknande sambo från sovrummet på grund av en insekt, om det inte är meningen att den ska dö. Jag HATAR insekter. Jag älskar att sova. Vad trodde han? Att jag skulle komma ut i vardagsrummet och sjunga ut den ur lägenheten?

I fredags var jag ensam hemma. Typ. Visserligen fanns där två snarkade barn i ett av sovrummen, men de bidrog liksom inte så mycket till umgänget. Vad ska man göra när sambon är på after work? Passa på att se riktigt sliskiga tjejfilmer! Så det gjorde jag. "Mothers Day". Och den var underbar! Jag skrattade och grät och identifierade mig med alla, ungefär. Kan även bero på att jag var astrött och lite hög av allt socker från godisskålen. Men den var verkligen sevärd! En annan sak som är... kanske inte så mycket sevärd, men värd att tipsa om, är Bäbisböckerna. Julie hatar när vi läser för henne. Hon blir djupt förolämpad eftersom vi inte verkar tro att hon kan läsa själv, och vill därför... ja, läsa själv. Så hon rycker argt boken ur näven på en, bläddrar lite på måfå och muttrar slumpvis valda ord. Därför blir våra kvällsläsningar sådär mysiga. Men nu har jag (eventuellt med liiite hjälp av min mamma) hittat böcker som den lilla damen ibland låter mig snabbt rabbla igenom. Och där hon till och med fnittrar till om jag hinner ta mig igenom Tittut-boken. Böckerna är jätteroliga och gulliga. Skrivna ur bebisens perspektiv. Naw! Lätt läsvärda! Så se Mothers day och läs Bäbis böckerna. Dagens tips. 

 

Sienna leker en lek med sina barbiedockor, och låtsas att en av dem går. "Hej då" säger hon.

"Hej då!" svarar Julie, som tar förgivet att hon är med på leken. 

Hej då, tänker jag och måste fly rummet så att jag inte ska bryta ihop av skratt. 

 

Sienna och jag såg Hitta Doris idag. Underbar film! Kan vara så att jag skrattade lite mer än Sienna, men hon satt i alla fall stilla och tyst och krängde en hel förpackning popcorn. Och drack upp vår gemensamma cola. Hela förmiddagen bråkade vi, då hon har varit astrött- vilket man lätt blir när man går upp 5:30- och trotsig. Övervägde att stanna hemma från filmen, men det var tur att vi inte gjorde det. Dels var det en mysig film och dels var det skönt att komma ur bråkandet. Kände nog Sienna också, för när vi kom hem igen var hon hur trevlig som helst. Skönt! Fast kanske inte en hållbar lösning i längden; bråkig unge? Ta med henne på bio och ge henne massor av popcorn och läsk! Känns sådär för ekonomin, mor/dotter förhållandet och uppfostran.

 

Huuuur sött är inte detta? Vill seriöst gå fram och pussa hennes fötter. Och munnen. Och alla valkar. Älskade knäppa tokunge. Älskar att klä ut sig, vid 14 månaders ålder. 

Sista sidan på Siennas godnattsaga: 

 

Fotade min mamma och Julie i parken idag. Skåda Julies glipa i skjortan. Naaaw! Den skjortan hade Sienna när hon var två år. Och då var den stor. Julie är knappt 15 månader. Hahaha min lilla knubbsäl! Här med ett ballerinakex i näven. Hon försökte nämligen sno kex från en annan familj som var i parken.. som vi inte kände. Så jag fick vackert locka bort henne innan hon ställde till med en stor scen. Gick sådär. Kan säga att den andra familjen hann notera henne. På tal om att notera: skåda gärna min moders min på denna bild. Googlade "förvånad ko" för att få fram en liknande, men tyvärr var de mest lika skyddade av upphovsrätten. Funderar på att istället lägga upp denna under taggen förvånad ko, så att nästa person som söker på just de orden får fram fotot. Mohahaha