lamadjur.blogg.se

När man inte har kvantitetstid (eller typ någon tid alls) med sina ungar, får man satsa på kvaliteten. Tyvärr har jag knappt tid med den heller, så det är sådär med nivån. Det är liksom inte kvalitetstid genom att gå på zoo eller att röja på en ny lekplats... utan att köra Bolibompadansen ihop innan läggdags, leka huvud-axlar-knä och tå mellan morgontandbostningen och påklädnaden, eller att snabbgosa en stund efter maten- när Kim tar disken och tror att jag gör ungarna redo för kvällsdusch. Han tror dock inte att jag är klok. Men jag vill hinna leka med mina barn! Fast jag vill inte att han filmar när jag dansar framför drakjäkeln. Vilket han gjorde igår. Och la ut på snapchat. Funderar på att smygfilma honom imorgon när han läser för Sienna och uttalar Basil Mus fel. För det gjorde han idag. Mehehehe. Men i alla fall, kvalitetstid på låg nivå. Vi försöker. 

 

Måndagarna är min tuffaste arbetsdag. Lektioner, på lektioner på lektioner- dessutom HELT utan paus mellan 10:45-16:00. Dvs springer som en galning för att ens hinna mellan de olika salarna. Hinner inte ens kissa. Vilket funkar, för jag hinner inte dricka något heller. Är sådär trevlig när jag skriker åt eleverna att GÅ UT UR KLASSRUMMET, för jag måste gå! Idag hade jag dessutom med mig sjukt mycket arbete hem. Kallas kass planering- vem ger fyra klasser inlämningsuppgifter samma vecka? Och som att det inte var nog släpptes de första uppgifterna på kursen jag pluggar- och jag fattade inget. Jag visste dock att kvällen skulle vara tuff, så jag kämpade med att vara glad mot ungarna de två timmarna vi sågs på kvällen. Jag kämpade och kämpade... och misslyckades. En kvart innan läggning bröt jag ihop av stress och började jobba. En kvart. Varför kunde jag inte gosat in mig med dem och läst en bok istället? Vem bryr sig om jag inte rättar allt exakt i tid, eller kommer lite förvirrad till en lektion? Jag vill krama mina barn. Inser att de sover i rummet bredvid, men jag saknar dem. Undra om Julie blir skraj om jag sover bredvid henne inatt? 

 

Ungarna har typ småätit hela helgen. Fika, lördagsgodis, frukt, flingor- typ allt utom mat. Det tog de dock igen hos moster Frida idag, när de blev bjudna på lunch där medan jag och Kim kollade hus (ingen hit). De åt massor av mat, och givetvis efterrätt. Därför var jag rätt säker på att de inte tänkte äta kvällsmat två timmar senare när det började bli dags. Så jag badade dem, tog på pyjamas, satte dem framför soffan och tog fram barntapas. Kalla köttbullar, grönsaker och frukt. Något slinker väl ner, tänkte jag. Ungarna tittade förväntansfullt på tallrickarna när jag kom- man äter bara fredagsmys och lördagsgodis i soffan- trots att jag förvarnade dem och tydligt berättade att det var MAT. Sienna utbrast direkt "paprika äter inte jag!" Varpå Julie genast svarade "papika äte inte ja! De pi!" Fantastiskt. Efter första kritiken insåg de dock att där fanns mer än paprika. Och att det var rätt gott! Sienna tog tre påfyllningar och Julie två. Sweet! Ingen kvällsmat my ass. Så hädanefter vet jag hur jag ska få ungarna att käka- barntapas! Utan paprika. Not bad .

 

Igår la jag mig klockan 20. Idag vaknade jag klockan 6:30. Man skulle alltså kunna tro att jag är aspigg. Det var jag också, i början. Men tvätt, städ, shopping med två barn och Kim, ute-lunch med två barn och Kim, lekplatshäng hos mormor, dunkgömme och undanplockning har gjort sitt, och nu ligger jag på soffan som en klubbad säl. Väntar på att Julie ska somna- Sienna stannade hos mormor- så att jag ska kunna plugga ostört. Boken jag läser till nu är astrist. Sådär troligt att jag kommer läsa mer än fem sidor. Ungefär lika troligt som att jag och Kim orkar koppla in skrivaren och fixa fram inkomstpapper till förskolan. Eller att vi läser på om pensionsspar och för över lite pengar. Mitt enda hopp är att jag lyckas muta mig själv med godis. En bit godis per sida av "Identitet". Kan hända. Kan också hända att jag äter upp hela påsen utan att göra en enda sak till. Vem vet? Jag. Jag vet. Kass lama. 

 

Vi fick hem Siennas och Julies nya fina höstkappor igår. De var underbara! Förutom att de inte var höstkappor, utan vinterkappor. Och de har redan fina "gå bort" vinterjackor. Så vi ska lämna tillbaka dem och leta efter nåt tunnare. Julie ÄLSKADE sin kappa, och hade nog blivit besviken om hon inte var två år och redan hade glömt bort den. Sienna däremot blir inte så besviken över att vi lämnar tillbaka kapporna. Hon tyckte att hennes var fin, men "lite tajt". 

 

Om man tycker att föräldrar är konstiga ska man tydligen jobba i vården. Hört från en som ansvarar för patienters välbebefinnande hur vårdpersonal klagat på att "patient X äter för många bullar, man får bara ta två och han vill ha tre". Jahapp? Ge honom ett äpple också kanske? Eller en bulle till om de inte är slut? "Patient Z vill inte låta oss bädda sängen". Låt det vara obäddat? "H vill ha rullgardinerna nere!" Jaaa? 

Ibland undrar man hur männsikor lyckats överleva i evolutionen!

 

 

Har haft mitt tolfte utvecklingssamtal idag. Börjar ana ett möster här. 1. Inga föräldrar kan komma i tid. 2. Inga föräldrar förstår varför deras barn inte har A i allt. 3. Alla föräldrar anser att deras barn är speciellt och behöver mest hjälp. Hej hopp. Jag är inte så van vid detta, då skolan jag jobbade på innan var tvärtom. Där fick vi muta föräldrarna för att ens dyka upp på samtalen. Det var nästan skönare. Men visst är det bra att föräldrarna bryr sig! Om de bara inte gjorde det så.. fel? En förälder bad att få prata med mig i enrum efter samtalet med barnet. "Så hen får svettas lite". Föräldern ville alltså inget mer än det. Han hade inget att säga mig, men ville göra ungen paranoid. En annan förälder deklarerade tydligt " det är inte vad X kan som räknas, utan vad X visar lärarna!". Nja... visserligen hänger betyget på vad X visar oss, men nog måste det vara viktigare att hen faktiskt lär sig? Jag orkar inte. Vad är det för fel på folk? Men vad gjorde denna duktiga lama? Jag JOLLRADE med föräldrarna och försökte tala dem tillrätta som med barn. "Jag förstår din synpunkt, men man kanske kan tänka såhär också...". Det var inte lätt. 12 down, 1 to go. Giv mig styrka. 

 

Men vi har i alla fall kramats mycket, bråkat mycket och hängt mycket. Barnen har fått möjlighet att chilla och blivit badade, nagelklippta och fått håret tvättat. Och fått träffa älskade mormor och moster Frida. Och jag och Kim har hunnit städa och tvätta. Redo för en ny vecka. Håller tummarna att jag inte blir sjuk på riktigt!

 

 

 

Jag var inte nervös för att börja jobba på en ny skola. Eller, det var jag. Men jag kan detta. Jag är inte nervös i för engelskan, för att undervisa engelska är jag bra på. Men svenskan är jag hispig för. Tänk om jag inte kan det man ska? Tänk om jag inte kan inspirera? Om ungarna blir uttråkade? Om jag blir uttråkad? Gillar jag ens svenska? Kan jag skriva? Kan jag läsa? Vad är en bok? Typ. Men så släppte de ner mig i biblioteket idag, med tre klasser. Ordern var att hitta böcker till alla. Att tipsa dem. Det visar sig att ungarna på denna skolan läser lika mycket som jag. Gissa om jag njöt? Detta blir nog bra. 

 

Kunde inte bestämma mig för vad jag skulle ha för kläder idag. La fram snygga shorts och en vit t-shirt igår kväll, men insåg i morgonens stress att jag inte är bekväm i short framför ett gäng högstadieelever- som alla har jeans och jacka. Det skulle dock bli 22 C ute. Och ventilationen på skolan är sådär. Testade tunika- såg strandig ut. Testade jeans- för varmt. Kjol- tant. Blå tunna byxor- ingen matchande tröja. Svarta tunna byxor- för tajta. Gröna tunna- ingen matchande tröja. Hittade andra shorts som kändes längre. Tiden slut. Tog dem, kastade på mig en t-shirt och stack. Gissa vem som hade en smutsig t-shirt på sig hela dagen? Tydligen hade den en fläck som inte gått bort i tvätten. Men vem bryr sig, det var ju bara de nya kollegorna, alla nya elever samt sex föräldrar på utvecklingssamtalen som såg mig. Känns bra. Imorgon ska jag ha på mig kläderna jag lägger fram ikväll. Och de ska jag kolla noga på.

 

Förde över bilder häromdagen, och hittade denna från när vi var på Halmstads äventyrsland med mamma. Varför har jag fotat en papperskorg, kan man undra? Jo, för att historien kring den är så dum. Efter äventyrslandet käkade vi på Burger King. Vi satt utomhus tillsammans med en hög sällskapliga fiskmåsar. När vi började avsluta måltiden och samlade ihop skräpet märkte jag att mamma muttrade en massa om att det var slöseri med plast, men då jag hade fullt fokus på att rädda Julie från fåglarna orkade jag inte lyssna. Det borde jag dock ha gjort. Mamma kastade nämligen korgar och allt- medan hon fortfarande muttrade om slöseriet.

-Men varför kastar du korgarna? Undrade jag.

-Javisst är det slöseri? Svarade hon.

-Jo, men det är ju därför de vill att man sparar dem? 

-Sparar dem? Var tänker de sig att man ska lämna brickorna då?!

-På papperskorgen? I plastkorgen som demonstrerar var plastkorgarna ska ligga? Varför trodde du annars att de skruvat fast en där?

-För att visa att man skulle kasta korgarna!

 

...ibland går hissen inte ändå upp. Man skulle ju kunna tro att tanten aldrig ätit snabbmat. 😘

 

Denna helgen har varit Siennas, om man säger så. Jag har till min stora glädje lyckats klämma in både städ, tvätt och storhandling samt lite plugg och planering.. men utöver de upphetsande sakerna så har vi roat Sienna. Eller snarare varit bihang på Siennas planer. Igår kom hennes gamla dagisfröken Samuel hem till oss och spelade spel med henne, och idag skulle damen på kalas på Leos. Vi andra tre fick liksom hänga på. Men det var rätt nice det med. Hade abstinens efter ungarna efter denna dagisveckan, så det var skönt att bara vara med dem. Mindre skönt var att jag äntligen bytte batterier i vågen, efter lite pikar av Kim. Jag ville visa att jag minsann inte var större nu än innan jag blev gravid med Jullan, medan jag hävdade att han däremot ökat som fan det senaste halvåret. Man kan säga att han vann den diskussionen. Med vågens hjälp. Nu har vi en deal- 3 kg ner för mig och 4 kg ner för honom innan sista september, annars blir oktober en helt godisfri månad. Jag ska kämpa! Imorgon. Just nu pluggar jag med en godisskål bredvid mig. Det positiva är att jag vet vad jag ska skära ner på, om man säger så. 

 

När Julie var nyfödd sa bvc-sköterskan att vi inte skulle bli rädda om hon var lite senare i talet än Sienna. Dels för att Sienna började snacka sjukt tidigt, men också för att Sienna snackade så mycket. Tvåan hade liksom ingen chans menade sköterskan. Men tji fick hon; Julie började också prata tidigt och snackar nonstop hon med. Dessutom har hon börjat lägga till knäppa vuxenord, vilket är sjukt roligt. 

 

"Mamma, jag vill ha tuggummi". Jag förklarar att de är slut. "Mamma gå handla nya tuggummi." Jag instämmer att jag ska handla nya imorgon. "Nä, alltså mamma handla nya nu." Äh.. nej? 

 

"Vart (t!) är pappa?" Jag berättar att han är på jobbet. 

"Nä, pappa är faktiskt inte alls på jobbet" Nähä...?

 

Tankar idag:

• Jag kan inte lämna barnen, jag blir hemmamamma! 
• Undra om man kan lämna dem 30 minuter tidigare?
• Att lämna sin gråtande dotter känns som att kapa av sig handen.
• Egentid! Jag går inom ica och köper ett choklad. 
• Kan jag ringa dagis och fråga hur det går?
• Jag hinner ALLT när ungarna är borta.
• Åh, vad kul det ska bli imorgon!
• Vad ska jag göra nu?
• Fan vad nervös jag är i för imorgon. 
• Så effektiv jag varit!
• Vad uttråkad jag är..
• Så gott med choklad!
• Jag är för mätt. 
• Det är så skönt med en ledig dag!
• Kan man hämta barnen en timme tidigare?

• Game of Thrones var så bra! Och det finns tre avsnitt kvar.
• Det fick bättre idag på förskolan
• Julies nya pedagoger berättade att de älskar att vara utomhus. Sweet!
• Jag är jobbsugen- spånar planering dagarna i ända.
• Bjöds på spontanlunch av modern idag. Myyysigt.

Förutom att inte vilja byta blöja vill Julie inte ha blöja alls. Hon vill ha trosor. Vilket väl hade varit helt okej, om ungen hade kissat i pottan eller på toan. Men det vägrar hon. Hon är grym på att hålla sig och grym på att säga till när hon behöver använda blöjan, och vågar dessutom både sitta på toan och pottan. Men att kissa där är omöjligt. Så nu tar vi till det tunga artilleriet- mutor! För varje lyckat toa- eller pottbesök ska Julie få välja en present (Sienna kommer att få motsvarande, så att hon kan "peppa och uppmuntra Julie"- eller för att vi inte orkar bråk och det faktiskt är rätt orättvist annars). Nu jäklar ska blöjbråken sluta!

 

- Dags att byta blöja Julie!

 

- Nä, den har inte kiss.

 

- Jo, jag känner att den är kissig. Kom så byter vi.

 

- Nä, det är bara vatten faktiskt. 

 

Kan vara att Julie har hört oss snacka. Kanske när Sienna spillt nåt? Eller om vi trott att Julie kissat på golvet, men det visat sig vara vatten? I alla fall så har hon snappat upp att det inte är en stor grej om det är vatten, och anammat detta inför blöjbyten. Hennes lögn är sådär trolig dock.

 

 

 

Då var det dags för d-day idag. Dagis-dagen, efter nio veckors ledighet. Som Sienna har längtat. Hon var dock inte lika laddad imorse, då vi avslutade ledigheten med en heldag på Tosselilla igår. Men hon kom upp och vi kom iväg. Ny personal och avdelning för Sienna- inga problem. Samma avdelning men ny personal för Julie- problem. Stackars lilla knubbsäl. Jag stannade en timme och hängde, sedan lämnade jag henne i tre timmar. Hade gått bra, men hon var rätt mammig när jag kom. Ska låta dem vara där fem timmar imorgon och sex på onsdag, sedan börjar allvaret. Det är vid såna här tillfällen man tänker att man borde bli hemmafru. Fast sedan inser jag att jag blivit knäpp och att jag älskar mitt jobb. Hoppas jag älskar min nya arbetsplats också. Är nervös! Men taggad. 

 

Weekend i Prag med Kim- bokad!

Skidresa med Kim, ungarna och min moder- bokad! 

 

Detta året artar sig bra. Älskar att ha jobb! Ska bara få lön också. 

 

Sienna och Kim spelar spel. 

 

Kim- Nåt på Y som finns i skolan? 

Sienna- Yxa! 

Kim- Man kan ju inte ha yxor i skolan!?

Sienna- Jo, en sån som sitter vid fönstret om det börjar brinna!

Kim- Okej. Nåt på C som smakar blä? 

Sienna- En Cuf! 

Kim- Det finns inte!

Sienna- Jo! Då har du bara inte smakat en!

 

Vi var på en lekplats utanför ungarnas förskola häromdagen. Vi var där i 2,5 timme. Sienna stod vid förskolans staket i 1,5 timme av dem. Och tittande in. Längtansfullt. Naw! Ungarna ser verkligen fram emot att börja dagis på måndag igen, vilket känns skönt. Och jag ser fram emot att börja jobba. Som riktig lärare! I alla fall, när Sienna stod där och hängde så började hon leka med en flicka inne på förskolan. De körde springtävlingar på varsin sidan om staketet och kastade nallar och snackade loss. Jag kände inte igen flickan och frågade Sienna om hon gick på en annan avdelning. "Nej, hon är från en annan förskola. De går bara här i sommar." Tydligen hade Sienna aldrig träffat tjejen innan. Huuuuur kan man skaffa vänner så fort? (Nykter...) Ännu otroligare blev det dock när vi kom hem, och jag hörde Sienna prata med en kvinna utanför cykelgaraget. Då kvinnan tyckte att Sienna verkade vara en bra lekkamrat åt dottern, fixade hon fram både namn och lägenhetsnummer till oss så att dottern kunde ringa på nästa gång hon lekte på gården. Jahapp. Där fick Sienna ännu en vän- utan att ens ha träffat barnet. Men det är härligt! Jag åkte alltid snålskjuts på min charmiga lillasyster när det gällde att skaffa polare, vilket gjorde att jag inte klarade det så bra själv i tonåren. Var sådär. Som tur är verkar det inte gå i arv!

 

Sienna njuter sista dagen på sommarlovet- har varit däckad i 13 timmar och sover fortfarande... föööönt...

 

 

 

När man är på kollo vill man gärna få brev och kort. För det mesta är man ju borta i två veckor, och för ett barn känns det som lång tid. Sienna var dock på kortkollo. Det varade i totalt 5 dagar. Från lördag vid lunch till lunch på torsdag. Det kändes visserligen som sjukt lång tid det med, tyckte jag. Men knappast tid att skicka kort, kan man ju påstå. Fast då har man inte träffat min familj. Ett kort fick Sienna INNAN hon kom fram, vilket resulterade i att kontoret fick ringa min syrras pojkvän för att bekräfta vem som skulle ha kortet (tur att han jobbat där i många år och att Sienna har ett ovanligt namn). Ett kort fick hon tre dagar efter hemkomst, då det hade eftersänts. Och däremellan fick hon fyra. Hon kan inte ha känt sig bortglömd, i alla fall. 

 

Man kan ju fråga sig varför vi väljer att gå upp kl 6 en sommarlovsmorgon, och sätta oss på bussen redan 6:30. För att gå på en simhall! Men det är inte så skumt som man kan tro. Simhallen ligger mitt i Malmö. I Malmö bor 330 000 människor. De flesta har just nu semester och sommarlov. Och det regnar. Alltså kommer- i stora drag- halva Malmös befolkning att dyka upp på Hylliebadet klockan 11 imorgon (medan andra halvan delar upp sig mellan Nya och Gamla Leos lekland), lagom till mina ungar är färdigbadade och redo att bege sig hemåt efter 4 timmars lek i folktomma bassänger. Mina ungar kommer att få varsin korv, så att jag slipper fixa lunch, varsin glass, för att vi är på en simhall, och sedan vara trötta och nöjda resten av dagen. Win, win, win.

 

Hur man får ett stycke Sienna att somna tidigt, efter otaliga kvällsbråk under sommaren:

 

1. Rasta barnet väl under dagen

2. Lova tidig väckning och tripp till Hylliebadet morgonen därpå, OM barnen somnar innan klockan 19. 

 

Tack och hej sa Sienna 18:30, och protesterade inte ens när Julie tog tillbaka sin rosa ficklampa som Sienna hade stulit "för att den lyser bättre än hennes blåa".