lamadjur.blogg.se

När min syrra packade lite saker inför sin flytt hittade hon en kartong med grejer som tillhört mig. Lite utklädningskläder, en massa hästböcker, en äcklig porslinsdocka och en låda med lego. Gissa vem som blev gladast? Kim. Medan jag städade och ändrade om för att få plats med sakerna, samt gjorde Sienna i ordning, satt Kim på hennes rum och lekte med lego. När jag påminde honom om att vi tvättade och att det var hans tur att gå ner (jag menar, 1 av 4 gånger måste det väl ändå vara rimligt att han pallrar sig ner) vrålade han  "men Lisa, jag måste göra klart huset först!". När jag började småfnittra frågade han, fullt seriöst, om inte huset var fint, eller vad det var jag skrattade åt. Giv mig styrka.

 

Denna helgen har varit helt fantastisk! Sol, massa trevliga människors sällskap och en glad och flexibel Busmus. I fredags minglade vi med Josse och Stefan. Sienna tyckte att Josse var överkul och vägrade till och med att släppa in mig i rummet när de satt där och lekte. Jag hämnades genom att ge Josse stryk i Risk när Sienna hade somnat. I lördags flyttade Frida och Danne, och jag och Sienna "hjälpte till". Typ. Kim gjorde det i alla fall, eftersom han gratis får låna lastbil på jobb och släpade möbler från en lägenhet till en annan, men jag och Sienna sprang mest omkring och tramsade och jagade nyckelpigor. Kul hade vi i alla fall! Även om jag blev bittert avundsjuk när jag insåg att de bara behöver öppna en altandörr för att nå en fin innergård med en sandlåda. Några kommer bli tvingad att hålla alla grillfester i sommar. Dagen idag startades med Tanja och hennes killar i Folkets park där de hade barnloppis. Det är inte klokt vad människor och grejer där finns! Sienna norpade vackert åt sig en trehjuling, så nu är det problemet löst. Når ungen ner? Nej. Bryr hon sig om det? Inte det minsta, hon älskar cykeln ändå och har till och med gjort en egen plats åt den i sitt lilla rum. Hon vägrade nämligen att lämna den i hallen över natten. Efter loppisen hittade vi en jättefin lekplats där Tanja och jag släppte loss vilddjuren och satt och gassade i solen. En helt underbar helg, och oj vad avslappnad och uppladdad jag känner mig inför veckan! Snart är det dessutom sommar med massa roligheter!

 

 

 

 

 

Om i måndags var en blädag, så var idag motsatsen! Typ. Ett par gråtande ungar och lite tandagnissel, men mindre än det kan man inte begära när man jobbar med tioåringar. Hypokondriker  x 100. I alla fall, dagen började med att jag hann smita in på rektorns kontor och ha ett litet tre-minutersmöte. Under vilket hon hann nämna att hon inte gillade min och den gamla rektorns deal eftersom saker och ting måste bokföras (vilket jag innerst inne håller med om), men att hon tänkte låta mig fortsätta den eftersom den redan var i rullning och jag minsann inte skulle behöva ta obetald semester under påsklovsveckan, för hon visste hur dåligt betalt jag var. Hon sa även att vi i framtiden ska sköta ledighet och övertid på ett mer passande sätt. Låter mycket lovande, eftersom jag lite i smyg hoppas kunna jobba extra på skolan även om jag pluggar, och verkligen vill jobba kvar om jag inte kommer in på min utbildning. Mötet avslutades med att vi gemensamt skrattade och berömde oss själva för att vara effektiva. Sköööönt att detta var överstökat, så slipper jag ha ångest för det framöver. Och jag känner lite att rektorn kanske tycker om mig ändå. För att göra dagen ännu bättre har Sienna börjat säga "jag älskar". Bäst hade det givetvis varit om hon hade sagt att hon älskade sin mamma, men baddockan känner sig nog väldigt hedrad och utvald.

 

Ikväll är det Tarzan som gäller. Sienna som äntligen har fått upp ett Disneyintresse? Nope, jag och syrran som inte har tappat vårt än!

 

• Veckans värsta dag är över... och den var inte alls lika jobbig som igår!
• Imorgon ska jag vara med "den snälla" klassen hela dagen.
• Sienna har fått leka både med mormor, moster och Mask idag, och jag vet att hon var en lycklig liten Bus.
• Veckans längsta engelsklektion gick strålande! Trots grammatik var det många som fattade och raskt jobbade på.
• En elev som aldrig hänger med på någon undervisning, och i ärlighetens namn nog inte kan ett enda ord på engelska, förstod vad jag menade och hur man skulle göra- och gjorde tre sidor själv!! Vet inte vems haka som hängde längst ner; min, min kollegas eller elevens bordskamrat.

Ibland känner man sig rätt ynklig. Ena läraren vabbade idag, och jag tog hennes lektioner. Ungarna betedde sig för jävligt. Alltså, de var till och med värre än vanligt. Efter 2 timmars mobbing av varandra och av mig kände jag att jag höll på att bryta samman, och ville rusa ut ur klassrummet och stortjuta. Men då de är så ocharmiga och osympatiska tänkte jag att då kan jag lika gärna mingla med ett gäng hyenor istället, så det kändes inte om en bra idé. Jag gjorde det näst bästa och skällde ut dem efter noter. Det gick också sådär, men jag har i alla fall en del av min värdighet kvar. Trodde jag. Men så fick jag ett otrevligt svar på ett mejl som jag hade skickat till min chef.t. Min förra chef och jag hade nämligen en deal som gjorde att jag jobbade över obetalt varje dag, men i gengäld fick betalt ledighet på loven... och jag anade lite att vår nya chef inte skulle vara odelat förtjust i denna överrenskommelse, och kände att det var bäst att jag mejlade och frågade. Det hade jag rätt i. Så nu ska jag på möte med henne. Någongång. Hon kunde nämligen inte boka in tio minuter med mig, utan jag måste springa och kolla hennes schema varje dag, och hoppas att jag prickar in en lucka före någon annan. Känns ju stabilt. Där rök resten av min värdighet. Nu ska jag gräva ner mig och kolla Walking Dead, och hoppas på en bättre dag imorgon. Hur kass är liksom inte en dag, när inte ens strålande sol råder bot på den deppiga stämningen?

 

Eftersom vi inte kunde hålla oss efter Ullared och kastade på Sienna leksakerna direkt blev vi lite ledsna när vi insåg att hon knappt skulle få något när hon fyller år. Sängen kommer hon ju få, men även springcyklarna och trehjulingarna är för stora för henne så vi har fått släppa den tanken en gång för alla. Men så upptäckte vi att de leksakerna vi faktiskt lagt undan var en del... och hon kommer ju få saker av sina släktingar också... och på Emporia hade de halva rea-priset på böcker... och helt plötsligt känns det som att vi har världens mest bortskämda unge. Varför finns det ingen gräns på vårt leksakshandlande? Det finns ju en väldigt tydlig gräns på Siennas rum, nämligen.

 

Idag, en vecka efter Ullared, kände jag och Kim ett litet shoppingbehov tränga på. Denna veckan var det Emporia vi attackerade. Och till min stora stolthet hittade jag till både rätt butiker och Foodcourtet. Mycket imponerad av mig själv! Lika imponerad var jag inte av mina parenting-skills, för Sienna vrålade hysteriskt den största delen av tiden. Trots det belönades ungen med lite vårkläder.

 

Jag kokade Siennas nappar häromdagen. Ungen vägrade att släppa dem ur sikte! Tillslut drog hon fram en pall och stod och blängde på kastrullen i tio minuter innan jag var nöjd och sköljde av dem.

 

Häromdagen bad Sienna om en banan. Jag tog fram en till henne och öppnade toppen av skalet, eftersom hon gillar att skala själv men inte riktig har fått rätt på första knäppen. Sedan gick jag in och satte mig vid datorn. Efter några minuter kom Sienna springande och Kim sa "haha, jag trodde först att hon hade gjort det själv, men sen kom jag på att det var du!" "Vadå?" svarade jag, som inte tyckte det var så värst imponerande att Sienna hade skalat klart sin bananjäkel. Men det var detta han menade:

 

Då vi har ännu en hemmadag tänkte jag att jag skulle vara lite pysslig ala instagrambilder. Så först gjorde jag en egen sats trolldeg. Blev hur bra som helst, och jag satte igång och pyssla satan. Sienna stod bredvid och skrek och slet figurerna ur min hand. Att försöka göra något eget var ungefär lika kul som att tvätta håret, ansåg hon. Och att låta mina vara ifred var lika omöjligt. Tillslut skickade jag in ett gäng ojämna klumpar i ugnen, och tänkte att det kanske blir kul att måla dem imorgon, i alla fall. Därefter brände jag dem genom att läsa fel på receptet. Nu luktar hela lägenheten. Efter trolldegsförsöket tänkte jag att det var dags att än en gång testa fingerfärg. Förra gången vi testade det målade Sienna mest på soffan, och efter ett praktgräl mellan henne och Kim bestämde vi att hon inte skulle få måla igen när han var hemma. Så då passar det ju bra idag. Tyckte inte Sienna, som helt plötsligt har utvecklat någon smutsfobi och hela tiden skulle gå och tvätta sig. Jag löste det genom att kasta henne i badet. Dålig idé även det, tyckte hon. Nu har jag gett upp och den älskade läsplattan har än en gång fått åka fram. Föräldrafail.

 

• Jag är inte mammaledig. Tyckte det var hemskt tråkigt de sista månaderna innan jag började jobba, och nu när jag vabbar med ett typ friskt barn får jag hemska flashbacks.
• Jag har ett jobb! Fy sjutton att vara arbetslös och att bara gå hemma varje dag.
• Sienna tog en tre timmar lång tupplur idag. Visserligen för att hon vägrade att lägga sig igår och var vaken till halv nio, men ändå.
• Jag har inte strypt ungen...
• Nu när jag har sökt till högskolan känner jag mig hemskt avslappnad. Nu är det bara att vänta och se, liksom.

Sienna har fått trosor. De är så små att jag knappt kan smälta det. Jag försökte fota dem brevid ett förmål så att alla skulle förstå riktigt hur små de är, men efter en stund kände jag mig lite fånig. Min och Kims tanke var att hon kanske blev peppad att sluta med blöja om hon fick fina trosor. Och visst älskar hon dem! Det hindrade henne dock inte att bajsa ner ett par igår. Och vår teori att det måste kännas så obekvämt att hon skäms och vill byta rök direkt, eftersom ungen rånekade till vad hon hade gjort trots ett grönt stinkmoln som cirkulerade omkring henne. Jahapp. Men skam den som ger sig!

 

Har nu anmält mig till högskolan. Lite nervöst. Det finns bara 30 platser på den utbildningen jag vill gå, och jag har en vag känsla av engelskan inte är det ämne som prioriteras högst. Men vi håller tummarna att inte alla vill plugga till ämneslärare årskurs 7-9 på distans i Gävle i höst! Håller även tummarna att tillräckligt många vill det, så att de inte ställer in programmet. Annars hoppas vi på Luleå! Och skulle de båda dissa mig så hoppas vi att lite extrapoäng i svenska ger mig behörighet i Lund om ett år.

Idag är det vabbande som gäller. Sienna hade feber igår, och i min nya "jag tänker inte stressa mig till magsår"-anda kände jag att jag med gott samvete kunde vara hemma med henne trots att Siennas farmor erbjudit sig att vara barnvakt. Dels är det skönare för Sienna att vara hemma med sin mamma när hon är sjuk, och dels måste jag släppa min hybris och inse att jag faktiskt inte är oumbärlig på mitt jobb utan kan vara vabba precis som alla andra. Mycket nöjd med beslutet gick jag och la mig igår kväll. Imorse vaknade Sienna nästintill feberfri... men full av svinkoppor. Yey. Så nu är det väl inte bara en dags vabbande som gäller, utan hela veckan. Visserligen har jag pinsamt dålig lön, så det stör inte vår ekonomi nämdvärt, men guuuuud vad tråkigt. Kallt, blåsigt och en unge som både ser spetälsk ut och även smittar som en sådan. Och jag som sitter med två klassers skolarbete på ett USB-minne här hemma, och dessutom fasar lite för att mina kollergor ska upptäcka att det faktiskt går strålande att jobba även utan mig. Helt plötsligt känns beslutet inte riktigt lika bra. Inte för att jag hade något val, men ändå. Man kan väl få klaga lite ändå.

 

 

Sienna är för tillfället inte klok. Hennes tal har de senaste månaderna utvecklats och utvecklats (hon har som mest varit uppe i 8-ords-meningar), för att nu gå back. Hon har nämligen börjat säga faktiskt. I varenda jäkla mening. "Sienna vill faktiskt ha nyponsoppa", "den är faktiskt min", "Vill faktiskt leka med läspamatta (läsplatta)". Men alltså, är hon en minitonåring eller vad händer? Hon har även börjat trotsa och ifrågasätta. Kim föreslog precis att hon kunde ta på sig gympaskorna om hon inte klarade av kängorna själv, när de skulle ner en runda i källaren. Nej! vrålade Sienna. Varför inte, undrade då Kim. Varpå minitonåringen svarar "varför inte kängorna?". Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta.

Dagen har tillbringats i Ullared. Det har shoppats satan, och jag är helt slut. Sienna också, som har varit och busat hos sin farmor hela dagen. Kim då? Nope, han sitter och dricker jäger och väntar på sin syrra så att de kan festa lite tillsammans. Alltså seriöst, efter en hel veckans arbete, upp skrämmande tidigt även idag, traskande och trängandes i en massa affärer, hem och packa upp allt och sedan... festa? Ibland undrar jag om det är någon sorts robot jag är tillsammans med. Vi hittade i alla fall en massa roliga saker idag. Givetvis mest till Bus, men vi övertygade oss att vi fick köpa allt eftersom hon fyller år snart och det då kunde bli födelsedagspresenter. Och det hade det kunnat bli, om Kim och jag haft mer mognad än ett par femåringar och kunnat vänta till Siennas födelsedag. Det kunde vi inte. Om vi ska vara ärliga hann vi faktiskt inte ens ta av oss jackorna innan första paketet hade slitits upp och ungen hade fått en docka. Så kan det gå. Efter en stund lugnade vi dock oss och gömde undan ungefär hälften av presenterna, så att hon kan få dem på sin födelsedag. Tyvärr gömde jag dem på bordet, så att hon hittade dem två minuter senare. Kan inte känna att vi löste detta alltigenom bra.

 

Varje dag i skolan får jag höra något mer eller mindre logiskt. Helt ärligt förstår jag knappt hälften av gångerna vad ungarna säger, och det beror inte på deras brytning. Det beror på att de är 10 år. 10-åringar är inte kloka någonstans. De kan fråga om man har sett en film, för att sedan berätta hela handlingen för en i en icke kronologisk ordning. Och när man lite i sitt stilla sinne undrar varför man delgavs denne recension av en skräckfilm mitt under ett samtal om favorithusdjur, så dyker nästa filmberättelse upp och bryter av. Denna gång om en kärlekshistoria. Det bästa är dock när ungarna ska, i allra bästa mening, tala om för en något om en själv. Idag till exempel, uttryckte en elev att min dotter måste älska mig så mycket- eftersom jag klär mig som ett barn... Ähm, tack? Igår var det några ungar som diskuterade min vikt eftersom jag "var så smal". Idag frågade en i samma klass mig om jag var gravid eftersom jag hade en så bullig mage. Say what? Tur att man har slutat bry sig om vad andra tycker, annars hade man nog blivit lätt schizofren. Eller bulimidrabbad? Här kommer i alla fall en söt bild på en som inte har börjat snacka filmer eller vikt än.

 

• Det har varit strålande sol och VARMT i flera dagar!
• Det är ljust ute tidigt och långt framemot kvällen.
• Trots att min kollega var sjuk klarade jag den "tuffa" klassen själv någorlunda bra.
• Siennas morfar fattade vinkarna och har nu beställt en jeansjacka i födelsedagspresent till Bus från Next.
• Ser fram emot en Ullaredstur på lördag.

Kim drog ner våra balkongmöbler från vinden för att olja in dem inför våren. Och vips, sa det, så kom där en naken unge flygande och kastade sig upp på den hårda soffan för att se på TV. Skönt? Ingen aning, men oj vad arg hon blev när vi tog bort henne därifrån.

 

Helgen har flugit förbi. Och den känslan ska jag förstärka genom att lägga mig klockan åtta idag. Efter att jag tvingat stackars Kim att se ett Grey's avsnitt med mig. Jag vet inte riktigt vad det är för fel på mig, för till och med jag kan inse att kvaliteten på programmet är sådär nuförtiden... och ändå kan jag inte sluta kolla! I alla fall, das Helg. I lördags stack jag hem till Madde som bjöd mig och Corre på brunch. Jag åt så mycket att jag fick ont i magen, och det har ännu inte släppt! Jag har insett två saker. 1. Jag kan aldrig bjuda hem dem på brunch, för vem kan leva upp till svampsoppa, smoothie och bananpannkakor varvat med vindruvor, bullar och choklad? 2. Mitt magonda kan kanske inte lefter snart två dygn fortfarande skyllas på för liten magsäck i förhållande till för god mat. Då njursten, mensvärk, ätit-för-mycket-värk, glömt-äta-värk (har aldrig hänt mig, men jag har hört rykte om detta fenomen), träningsvärk och ätit-något-dåligt värk har uteslutits börjar jag ana lite magkatarrvärk. Helt otippat är det inte eftersom jag stressat mig igenom de senaste 22 åren (tror att jag började ungefär i förskoleåldern med min hysteri), men jag kan inte säga att jag är helt nöjd med detta. Förtränger det ett par dagar till, sedan får det kollas upp. På lördagskvällen såg vi Melodifestivalen och spelade kort med Kims familj, och idag har vi varit på dop. Sienna uppförde sig bättre än väntat både under bilresor, i kyrkan och i församlingshemmet, så vi är mer än nöjda. Dessutom lyckades vi klämma in ett litet besök på... JP's? JC's? MJ'? innan dopet. Not bad. Nu är ungen restaurangbesöksdrillad också.

 

Efter en vecka som har krupit fram långsammare än en snigel är nu äntligen fredagen här! Det har seriöst funnits stunder i veckan då jag tvivlat på att helgen faktiskt skulle komma. Helt utmattad har jag redan tagit en kvällsdusch och fått på mig pyjamas. Nu ska här chillas och krängas godis och bara varas. Fast i ärlighetens namn var inte gårdagen helt fel den heller. I alla fall inte kvällen. Då kom min mamma och min syrra hit och vi såg Frozen ihop. Och min lilla stora tjej kunde absolut inte somna så länge de var kvar, så hon vandrade runt i våra famnar och såg Frozen hon med. Trött, gosig och helt nöjd med tillvaron. Och väldigt intresserad av filmen. De fyra personer jag älskar mest i hela världen samlade i en liten soffa i ett mörkt rum med en stor godisskål och en mysig Disneyfilm. Bättre blir nog inte livet.

 

Sienna fyller alltså två år om mindre än två månader. Och har sedan länge blivit lovad en cykel. Tills dagen kom då jag och Kim upptäckte att vår dotter inte riktigt når upp till lämplig höjd för att kunna cykla. Då var vi ju vackert och pinsamt nog tvugna att dra tillbaka vårt löfte. Men nu har vi tänkt till, och bestämt oss för att damen ska få en springcykel att öva på. Visserligen kommer hon att bli besviken över att det inte är en "riktig", men inte lika besviken som hon hade blivit om hon fått en riktig och inte nått ner. Och dessutom belönas hon ju med en riktig så fort hon nått sina cykelkrävda 90 cm. Men för att den lilla damen ändå ska få känna sig stor har vi bestämt att hon även ska få en ny säng. Hon sover fortfarande i spjälsängen, vilket vi tycker fungerar utmärkt då hon kan komma ner i den själv, men inte upp ur den. Dessutom är hon ju en hejare på att sova. Men vi tänker att hon kanske reder ut det med en vanlig säng också, och hon är stor nog att få en chans. Så på födelsedagsmorgonen ska vi snickra ihop en ny säng, och ha madrass och nya sängkläder redo. Sen ska ungen få hjälpa till att bädda, och gå och sukta efter sängen hela dagen och visa alla gästerna sin stora säng. Därefter är tanken att hon nöjt och glatt ska krypa ner i bingen (och stanna där!) utan protest på kvällen. Vi håller tummarna! För att trötta ut ungen ska det även ut och cyklas mellan varven. Känns som en bra plan.

 

• Trots övertrötthet somnade Sienna utan skrik. Knepet var att hon ville kramas lite längre i fåtöljen först bara. Inte mig emot! Synd bara att hon inte är lika kramsugen i vanliga fall.
• Jag och Kim har kommit på vad vi ska ge Sienna när hon fyller år.
• Studiedagen som jag fasade lite för (jag är knäppt förtjust i rutiner och blir lite halvhysterisk när de ruckas) är över och var hur trevlig som helst.
• På torsdag blir det filmkväll med mamma och Frida, och jag ska äntligen få se Frozen!
• Snart är det våååår!

Denna dagen kunde lika gärna varit en tisdag, så hemsk har den varit. De två low-pointsen var dels när rektorn på skolan, aka min chef, frågade mig om "mitt barn" gick på fritids- och alltså inte hade en aning om att jag är assistent till flera elever och inte bara en, och dessutom håller i engelsklektionerna, samt tar ett jäkla stort ansvar för ungarna i övrigt. Snacka om att känna sig motsatsen till uppskattad. Low point två var när jag skulle ringa hem till en elevs föräldrar, och snorungen säger "Ja, men gör du det för de tror ändå inte på dig. Jag har betättat hur mycket jag hatar dig hemma." Jahapp. Alltså, det var inte så att ungen i vredesmod skrek att han hatade mig, utan han har tidigare tagit upp det hemma. Det värsta med detta är väl att jag trodde att denna ungen tyckte rätt bra om mig, så jag blev inte bara lite sårad och snopen. Vadå missbedömt läget? Som tur är har lilla Bus inte gjort dagen värre, utan tvärtom livat upp den med sina knäppa ideér och kommentarer. Jag har inga kategorier på bloggen, men hade jag haft det hade det snart varit läge att skaffa en "Sienna- citat" kategori. Underbara unge!

 

Efter att ha sett att Benjamin fått ett ny stol slutade Sienna aldrig att tjata på oss, så vi fick helt enkelt sticka till IKEA idag och köpa en likadan till henne. Och gissa om någon är stolt?

 

Någon älskar att klättra i trappor. Eftersom vi inte har några hemma som hon kan öva på brukar jag låta henne klättra upp för stentrapporna som leder till vår gård. Samtidigt måste jag cykla runt om för att få upp cykeln. Gissa om detta gör mig till ett svettigt nervvrak? Låta ungen klättra i stentrappor känns ju sådär stabilt, och att dessutom inte stå nedanför är ju bara rent plågsamt. Men hittintills har det gått bra, och får Sienna bara kämpa på ostört är det ingen risk att hon tappar koncentrationen. Det värsta är dock när någon hjälpsam tant går förbi och ska börja diskutera med Sienna om "hur duktig hon är och hur modig hennes mamma är som låter henne gå själv", dvs hur korkad och dumstridig hennes mamma är. Hade du inte stört mitt barn hade det gått hur bra som helst, tänker jag. Men jag håller tyst. Jag tänker att det nog bara dröjer ett par månader innan Sienna säger till tantfan själv.