lamadjur.blogg.se

Sienna har börjat leka fantasilekar. Det är bra av två anledningar. Dels tycker jag att det bådar gott med fantasin inför framtiden, både när hon ska roa sig själv och när hon ska leka med kompisar. Dessutom kan vi övertala henne att göra en massa saker hon inte annars vill när hon är i sina olika roller. Sienna kanske inte vill ta på sig kläderna, men Tage vill det. Vi har fått henne både påklädd och tandborstad vid ett flertal tillfällen tack vare dessa lekar. Mycket nimt. Vad som däremot inte är lika kul är att hon vill att vi ska spela med. Även om jag gillar att leka med min dotter och tycker att det mesta vi gör tillsammans kan vara lite kul så kommer jag inte över min spärr här. Jag gillar INTE att kalla ungen för "Marvin" när vi är på lekplatsen så att alla hör. Och jag vill verkligen inte leka att jag är Tage och hon är Tages pappa och ska gå till jobb och lämna mig på dagis. I mataffären är det sådär kul att skrika "bebis" till min treåriga dotter. Men det absolut värsta är när lekarna inte är tillräckligt uppenbara, utan bara lite sådär halvskumma. Som när hon var Sienna som vanligt, men jag var "mormor". Den leken hade jag hellre lekt hemma. Eller inte alls. Framförallt inte inför en hög snobbiga mammor, som dessutom visade sig ha barn på Siennas förskola. Hoppas denna lekperiod håller i sig länge, men att den utvecklas och frodas när Sienna är tillsammans med andra barn och inte här hemma. Eller att Kim helt plötsligt utvecklar någon skum lek- och teatersida, som gör att han älskar att leka med. Hade han varit Tages mamma en dag så hade jag lätt ställt upp på leken. Jag hade kunnat komma med klädråd.

 

När Sienna säger att hon vill pyssla blir jag alltid lite till mig. En lugn härlig stund med min dotter, tänker jag. Såhär föreställer jag mig att det ska se ut:

 

Knappt hann jag avsluta inlägget om gravidskillnader, där jag vackert skröt om att jag inte var lika orolig denna graviditeten, förrän jag blev hysterisk; har inte bebisen rört sig alldeles för lite de senaste dagarna? Hon brukar vara helt vild, och igår kunde jag somna utan problem. Inget bra tecken. Jag har ju varit magsjuk, tänk om hon fått näringsbrist? Vätskebrist? Tänk om mitt allmäntillstånd påverkat henne och hon mår lika risigt som jag? Tänk om något är fel och jag inte kännt det för att jag är sjuk? Eller så är jag sjuk för att något är fel? Helt i upplösningstillstånd ringde jag prenatal som rådde mig att åka in. Vad annat kunde de säga liksom. Knappst så att de kan avgöra hur min bebis rör sig, även om de nog kunde avgöra att mamman i fråga inte var riktigt vid sina sinnes fulla bruk. Med den enda lilla vettiga hjärncell jag hade kvar tvingade jag Kim att stanna hemma hos den sovande Sienna, istället för att ringa dit en barnvakt. Cyklade till KK, tappade mina förlossningspapper på vägen, cyklade tillbaka och hittade dem, till KK igen... och insåg att jag helt hade glömt vilken avdelning jag skulle till. Uteslöt snabbt neonatal, till min kära moders stora lättnad (hon jobbar där), och irrade runt ett tag. Faktiskt så länge att det började bli mer pinsamt att irra runt än att be om hjälp, så jag ringde på BB klockan med en mycket hastig föklaring om att jag INTE skulle föda barn, jag var bara vilse. De var måttligt roade, men pekade mig i rätt riktning. Väl på prenatal kopplade de upp mig mot en maskin, kollade bebisens hjärtljud och tryckte en grej i näven på mig med order om att jag skulle klicka på en knapp när hon rörde på sig. Vilket var ungens startsignal, för då körde hon igång sitt vanliga kvällsmaraton, som jag hade saknat tidigare under kvällen och dagen innan. Åla, vrida på sig, sparka lite, försöka rymma, testa att vända sig, ner med en hand i ljumsken, sparka igen, mycket hårdare, försöka borra sig ut, försöka gumpa sig ut, testa ett annat läge. Lite diskret frågade jag sköterskan om jag verkligen skulle trycka varje gång hon rörde sig. "Nej, det behöver du nog inte" svarade sköterskan "då måste du nog hålla knappen intryckt hela tiden." De höll mig kvar i 45 minuter, antagligen mest av sympati, innan de skickade hem mig och mitt vilddjur i magen. Lite tröstande försökte de förklara att vi ju ville att detta skulle hända, och att jag inte alls behövde skämmas för att jag åkt in i onödan. Illröd i huvudet tackade jag och rusade därifrån. Dock väldigt lättad. Och den kvällen var jag mycket glad när ungen körde någon form av kampsport som hindrade mig från att somna. Stark och livlig bebis bådar gott inför kommande förlossning. 

 

Idag har vi äntligen haft en chilldag! Jag tror lite att min kropp behövde det, för i samma sekund som jag hann tänka "jag tror mina järntabletter börjar fungera" somnade jag 19:30 i soffan, sov 10 timmar och tog sedan en powernap på två timmar bara en stund efter. Kan också vara att jag var uttröttad efter Aq-va-kul besöket igår. Jag må se ut lite som en val, men jag är inte lika smidig som en. Möjligtvis en som sitter fast i ett nät. Helt slut var jag av att simma och hoppa och plaska. Även om jag i ärlighetens namn mest tittade på när Sienna utövade dessa övningar. Jag tittade även på när Frida sprang upp och ner med ungen i rutschkanan. Mycket utmattande. Tyvärr ska nu vårt favoritbadställe stänga, så igår var sista gången vi var där. Vi väntar med spänning på att Hylliebadet öppnar i höst, men det känns sådär när de i sin reklam skriver "nästan hälften så stort som Aq-va-kuls äventyrsbad". Ska det vara lockande liksom? Kunde de inte slagit på stort och DUBBLAT äventyrsbadet istället? Eller behållt båda två. Men nu ska jag sluta gnälla, för snart är det sommar och det innebär bad i haaaaaav! Och det klår alla simhallar med hästlängder. 

 

När Sienna föddes berättade jag för Kim hur viktigt det var att hon fick heta Inger i andranamn. Efter min mormor, men som även mamma och min moster heter/hette, samt min kusin. Kul med ett släktnamn, sött och det betyder en del. Sienna heter Isabell i andranamn. Så det gick ju sådär. Nu har jag ett större problem- Kim vill inte att bebisen ska få ett andranamn alls!

Det betyder ju inget.

Nä... Men Sienna har ju ett?

Och? 

Ähm.. Så vad ska jag göra nu? Muta honom? Supa honom full? Skriva på papperna utan hans vetskap? Och fråga två, vad ska hon heta? Här kommer lite förslag som jag funderar på.

 

Julie Sophia

Julie Savannah

Julie Lovisa

Julie Isabell (lite töntvarning eftersom Sienna också heter det, men samtidigt kul)

Kim Julie (undra vad Kim hade sagt då? Men sött, och en gullig grej)

De flesta morgnar vaknar jag av att Sienna kastar sig upp i min säng, skriker "mamma, mamma, mamma, jag väckte dig inte!!" och ruskar om mina armar och ibland mitt huvud. Idag vaknade jag lugnt och stilla tre minuter innan larmet gick. Jag hann göra mig klar utan att behöva lösa konflikter och förklara problem, och när jag väckte Sienna en halvtimme innan hon och Kim skulle gå hade jag inga onda föraningar. Det borde jag ha haft. Astrött och gnällig var ingenting rätt. Saker jag gav med mig på, för att "man ska välja sina strider": 

 

Sienna har idag en osmidig långklänning på sig, istället för lämpliga dagiskläder. 

Hon fick borsta tänderna själv, och dessutom innan frukost. 

Frukosten var en macka och inte välling.

Mackan hade två pålägg.

Hon fick bre mackhelvetet själv.

Hon tog välling ändå.

 

Saker jag inte gav med mig på:

 

Ungen är inte ensam hemma resten av dagen.

Sparkcykeln är inte i bilen.

 

Känner att jag valde rätt väl.

 

 

 

 

Tänkte göra en liten lista på hur denna graviditeten är jämfört med när jag väntade Sienna. 

• Mycket mindre oro! Fortfarande nojig varje dag, men jag hinner liksom andas mellan varven.
• Större. Lite mer viktuppgång, lite större mage, men framförallt tyngre och klumpigare.
• Kan andas! Med Sienna fick jag inte luft mellan v 28-40. Satt med armarna rakt upp när jag åkte bil, hade nästan panikattacker, förstod inte hur folk kunde gå på bio när de var höggravida. Så klart. Sienna låg ju så långt bak att inga organ fick plats. Skönt att vara så liten, så folk. Skjut mig, tänkte jag. Mycket skönare denna gången!
• Mindre halsbränna. Skallig unge? (Eller inte, för sedan magsjukan har den varit heeeemsk!)
• Sover sämre. 
• Kissar mer.
• Hade foglossning innan, men den har typ gått över! Med Sienna hade jag asont i höfterna på nätterna. Inte så farligt nu. Tur, då jag vaknar av tusen andra saker.
• Ingen hormonrand på magen.
• Sluppit bristningar både förra och denna gången. *peppar, peppar*
• Har spytt mer! Trodde inte att det var möjligt. Om jag någonsin funderar på en trea kan ni lägga in mig på sjukhuset direkt.
• Mer sammandragningar och förvärkar.
• Mer ont i magen.
• Lika kass hy.
• Inte lika deppig. Kan ha att göra med att jag har fullt upp, älskar mitt jobb, har en galen dotter och det är soooool ibland.
• Äter mer. 
• Klarar inte av mint! Önskar att det var något annat. Tandkräm och halsbrännetabletter har nämligen mintsmak.
• Lika mycket kramp i vaderna.
• Tröttare i benen. Antagligen för att jag använder dem mer denna gången. Inga seriemaraton i tre månader här inte.
• Tycker att tiden går fortare.
• Lika rädd för förlossningen.
• Mer förväntansfull.

Kände mig så kulturell efter operabesöket med ungarna i skolan att jag norpade åt mig en broschyr från Barnens scen, och kollade upp om det fanns någon föreställning som jag och Sienna kunde gå på. (Råkar liksom glömma ungen lite ibland, i förmån för eleverna.) Och det fanns det! Nasse hittar en stol, i Folkets park i maj. Nice! Hoppas på sol. Och på en pjäs som ungen faktiskt förstår, för den vi var på för några veckor sedan gick över huvudet både på mig och Bus. Men det har inte hindrat henne från att både prata om den och leka massa lekar om att gå på teater, så lite spännande tyckte hon nog allt att det var. Dessutom får vi sällskap av Benjamin och Thilde. Och förhoppningsvis håller sig "Benine" vaken denna gången. Känner mig mycket kulturisk, som jag råkade kalla det för ett par år sedan och som tyvärr har satt sig.

 

 

 

Grattis på födelsedagen min underbara älskade Bus!

När jag och Kim satt och snackade vid matbordet sprang Sienna iväg trots att hon inte ätit färdigt. Antingen kom hon på att hon absolut var tvungen att ha en leksak som hon inte kunde äta utan, att hon var extremt kissnödig eller så snodde hon en kanelsnäcka, tänkte jag. Jag och Kim snackade färdigt, men fem minuter senare var ungen fortfarande inte tillbaka. Så vi gick på jakt. Och hittade henne på det mest otippade stället någonsin! I sin säng. Sovandes. Bra betyg efter en fullspäckad kalashelg, tror jag. Hoppas nu att hon får sova ut ordentligt, så att hon orkar med en utedag imorgon. Och ett tandläkarbesök, som hennes hemska mamma bokat in på hennes treårsdag. 

 

Efter en väldigt intensiv kalasdag är nu Bus i säng. Så mätt på kakor och godis att hon inte ens orkade en pannkaka till kvällsmat. Dagen började 06:15 med omedelbar bakning och städ, då allt vi tänkt göra på torsdagen och fredagen lite stöp av min magsjuka. Det positiva var att jag slutade kräkas natten till fredagen. Det negativa var att jag ändå mådde så kasst att jag inte kunde behålla nåt i kroppen och fick tillbringa fredagen på sjukhus med dropp. Men frisk blev jag! Och bakat har jag! Och fult blev det, men allt krängdes ändå. Treåringar har inte så höga krav. Så länge det är socker i är de nöjda. Sienna fick fina paket, alla ungarna bråkade om ficklampor, leksaker kastades omkring överallt och jag var så ölsugen att jag räknade ner dagarna till förlossningen. Undra vad de sagt om man haft med sig en till bb? Jag kommer inte ihåg att jag var såhär när jag väntade Sienna. Kanske nån b-vitamin brist? Nu är det dags att slänga sig på soffan och ta igen sig inför morgondagen, då det är dags för kalas två. Dock med släktingar denna gången. Tveksamt om de bråkar om ficklampor.

 

Sienna brukar lägga sig mellan 18:30-19:00. Då är hon trött, men inte astrött, och vi slipper de värsta bråken. Dessutom är hon utsövd när hon vaknar vid den charmiga tiden 05:30. Men då ungen ska ha sitt efterlängtade barnkalas imorgon tänkte vi att vi kör en chansning; lägger henne vid 20:00, så kansle hon sover längre på morgonen och är pigg och glad på kalaset. Vi förväntade oss givetvis extra trots, skrik och gnäll eftersom hon var övertrött. Och vad gör ungen? Uppför sig exemplariskt, och avslutar kvällen med att säga att hon är trött och vill in och lägga sig. Ähm va!? Har vi seriöst gjort fel det senaste halvåret och lagt ungen för tidigt? Hon har ju visserligen somnat utan problem, men det har varit gråt och tandagnissel på väg till sängen. Snacka om föräldrafail i så fall. Återstår att se imorgon. Kommer ungen vara astrött och deppig, eller äntligen sova ut? Spänningen är olidlig.

 

Dagen idag har inte precis blivit som planerad. Hade en hemsk natt med ont överallt, och vaknade risig och illamående. Tänkte att det bara var trötthet. Tog mig till barnmorskan, för ett tillväxtultraljud som såg strålande ut- well done bebis!- innan Kim körde mig till jobb. Hann knappt ur bilen innan jag började spy. Fräscht. Och verkligen kul när man är gravid i åttonde månaden. Extra kul när elever går förbi. Kim fick vackert köra mig hem. Har tillbringat dagen på soffan och nedanför toaletten. Dessutom med muskelvärk! Hur ynklig kan man vara? Vad jag borde ha gjort är jobbat, handlat det sista inför kalasen i helgen, och börjat förbereda inför festligheterna. Nu håller jag mest tummarna att Sienna och Kim håller sig friska så vi slipper ställa in något. Då är det en mycket ledsen Bus som vi har hemma i helgen. Ynkdag.

Det absolut sötaste i klädväg på tjejer tycker jag är jeans och en vit överdel. Gärna med gympaskor och en häftig hatt. Sienna tycker att det absolut finaste man kan ha på sig är prinsessklänning. Gärna med högklackat, nagellack i massa olika färger, och en krona. Därför har vi kompromissat och jag har införskaffat några jeansklänningar till henne, så att hon kan vara "prinsessfin" men ändå vettigt klädd för dagis eller utelek. Kim tyckte dock att det kändes liiiite överdrivet när jag hängde in alla efter tvätt. Sienna har nämligen tre par jeans och en jeanskjol också. Men vadå? Några av klänningarna är dessutom ärvda.

 

Har precis kommit hem från det första passet gravidyoga. Det var... Sådär. Mycket fokus på andningen, vilket kanske hade varit bra om jag inte tjurat för att ledaren hela tiden betonade hur viktigt det är att andas när man får en paus mellan värkarna. Jag hade ingen paus! Det var det som gjorde min förlossning till en mardröm. Men om denna blir lugnare vet jag i alla fall hur jag ska andas. Förutom att jag inte tänker vråla SatNam, som hon föreslog. Inte min grej. Min rädsla för att vara störst var helt klart befogad. Av 18 stycken var vi TRE?! som var i sjätte månaden eller mer, och jag är i åttonde. Hej val. Men vad sjutton, så länge jag inte får värkar under yogan kan jag stå ut med eländet. Nu ska jag bara gräva fram kläder som är stora nog att täcka magen de resterande sju veckorna. I övrigt var den bra. Lite strech, lite styrka, lite koncentration. Och förhoppningsvis blir ryggvärken mindre efter nästa gång, för nu har jag ondare än när jag gick dit. Snopet.

Saker vi har gjort sedan vi lämnade Sienna hos sin mormor: 

• Veckohandlat
• Sovit tre timmar
• Beställt pizza

Underbar soldag igår! Jag, Kim och Sienna drog till en lekplats och hängde i ett par timmar, och gravidlöken (= jag) hade t-shirt på mig! Så härligt! Därefter var det kalas hos Frida, och sedan hem och kasta Bus i sängen. Dock inte bokstavligen. Räcker med en blåtira. Så fort hon somnat dök hennes farmor upp, och jag och Kim tog på oss festkläder och stack tillbaka till Frida för kompisfesten. Tiden gick superfort och jag kände mig inte ens gravid! Tills jag upptäckte att klockan nästan var tolv och kom ihåg att Kim hade sovmorgon idag. Då jäklar blev jag trött och hängig. Sienna löste det problemet genom att väcka mig 05:45. Då var jag istället medvetslös, vilket är snäppet bättre. Nu har ungen någon form av frisörskola/skoprovning, och jag och Kim räknar minuterna till lunch. Därefter ska nämligen Busan skickas iväg till sin mormor för cirkus och övernattning, och vi ska sooooova!

 

Överraskande saker denna veckan:

Kim har inte gnällt en enda gång över att han nu måste både hämta och lämna på dagis, eftersom denna valen inte orkar cykla en omväg. Hallelulja?

Vi ska tydligen på opera med klassen på TISDAG nästa vecka, trots att jag var säker på att jag bokat onsdag. Men i mitt förvirrade tillstånd har jag ändå lyckats boka mat och buss till rätt dag. Helt fantastiskt att jag lyckats boka tre saker fel, så att det ändå blev rätt. Nåt nobelpris som delas ut för det?

Siennas trots har gått att hantera de två senaste dagarna. Har hon tjuvläst bloggen och vill göra tvärtemot det jag skrev?

Ens livmoder når tydligen ner i ljumskarna. I alla fall min. Och i alla fall i höger ljumske. Bort med tassen, bebis?

Imorgon går jag in i vecka 32. Det kändes rätt lugnt fram till jag kom på att barn räknas som fullgångna i vecka 38, och ungen därför utan problem kan komma om sex veckor. Jag är inte riktigt redo att få en bebis om sex veckor. För att få lite stöd och känna mig lugn berättade jag hur det var för Kim, som istället skrek rätt ut. Sex veckor!? Det var minsann han inte redo för! Detta gick ju inte! Som om jag kan bestämma det. Men om jag skulle bestämma så passar det faktiskt rätt bra om hon kommer ett par dagar sent, för min kollega ska på sin dotters student på avslutningen, och ungarna i skolan kan ju inte vinkas av inför sommaren utan en lärare. Och då hinner jag och Kim dessutom vänja oss vid tanken. Min rygg håller dock inte med, utan tycker att bebisen ska födas snarast möjligt. Skönt nog har dock foglossningen blivit bättre, och halsbrännan som varit hemsk under ett par veckor. Så jag är rätt nöjd med läget ändå. Dessutom känner jag mig inte så stor. Så länge jag undviker 1. att ta på mig kläder 2. gå förbi speglar 3. gå förbi elever, som alla tycker att jag är smällfet och borde ha fött redan igår.

Väger nu 65,5 kg (+7,1) och är 95 cm runt midjan. Med Sienna vägde jag 65,2kg (+5,4 kg) och var 98 cm runt midjan. Vilket jag inte riktigt får gå ihop, då jag ser mycket större ut denna gången. 

 

Vi har stora problem här hemma. Treårstrots i all ära, men detta måste ju vara någon form av Poltergeist? Ungen gör precis tvärtom vad vi än säger, när och hur vi än säger det. Och dessutom går hon omkring och skriker hysteriskt och kastar saker och gnäller. Vi har försökt med mutor, hot, övertalning, motsatsmetoden, joller, fjäsk, skäll och allt därimellan. Ingenting fungerar. Hon har slutat att gå på toa, eftersom vi ber om det. Och att vänta ut henne går inte, för hon vet ju att vi vill att hon ska gå, och vägrar därför. Blöja går inte att få på henne, så klädbytena här hemma sker på löpande band. Och vid varje klädesplagg ska det bråkas. Och springas omkring. Och kastas saker och gömma sig. Ungen matvägrar, och har börjat spotta ut maten på bordet eftersom hon vet att jag äcklas av det. Hon river mer och mer av sin tapet, för att hon inte får. Hon förstör sina egna teckningar om vi säger att de är fina. Hon kan till och med avbryta lekar hon har jätteroligt i, ifall hon märker att vi är nöjda. Tyvärr har vi fått rapporter på dagis att det är likadant där. Jag vet att barn som ska få syskon kan reagera knäppt, men detta är en jäkla mardröm. Och då är inte ens bebisen född än.

 

För att ta ett konkret exempel: Sienna drack välling igår kväll. Då måste hon sova med blöja, eftersom hon annars kissar i sängen. Eftersom jag visste att hon skulle vägra så vägrade jag att göra vällingen innan blöjan var på. Hon tog på sig blöja och drack skrikande upp vällingen. Och slet sedan av sig blöjan. Mitt i natten hade hon en mardröm och kom in i mitt rum. Jag ledde med henne till toaletten och sa att hon gärna fick sova hos mig, men att hon var tvungen att kissa först. Ungen vägrade. Jag förklarade varför det var viktigt att hon kissade först. Det sket hon i. Jag kissade och berättade hur skönt det var att inte vara kissnödig. Hon blängde och gnällde. Jag sa att hon fick välja mellan att kissa och ta på sig en blöja. Hon skrek. Då sa jag att hon inte fick sova hos mig förrän hon kissade, och gick in i mitt rum igen. Ungen gallskrek. Och kissade på sig. Jag tog av henne kläderna och torkade av henne, allt under illvrål som att det var någon form av tortyr att inte ha nerblötade kläder på sig. Sedan tog jag henne i handen och sa att nu kunde hon komma in i min säng. Big mistake! Nu visste Sienna nämligen att det var okej att komma in, och vägrade därför. Huttrande av köld och trötthet och ledsenhet stod hon och snyftade hysteriskt i hallen. Då vaknade Kim som somnat på soffan och sa att hon kunde sova bredvid honom. Ännu ett stort misstag! Nu visste hon ju att hon fick det med. Så av ren trots vägrade den lilla kalla, rädda och trötta ungen att gå och lägga sig hos någon av oss, utan stod hellre kvar och led- bara för att hon visste att hon fick sova med oss. Detta kan ju inte vara normalt?

Det där med att tänka på vad man säger i närheten av småbarn visar sig mer och mer här hemma. Kim vrålar ut svordomar på löpande band, men gör det så högt och argt och vid så opassande tillfällen att Sienna liksom inte snappar upp dem. Eller så väljer hon medvetet bort dem då det faktiskt inte låter riktigt klokt. Men mina små smygsvordomar anammar hon. Häromdagen bad hon mig lugnt och stilla att "flytta mitt jävla ben". Ähm.. Va?! Om hon åtminstone sagt det med glimten i ögat? Det gjorde hon inte; hon var fullt allvarlig. Och för en stund sedan berättade hon att hon skulle skita i kritorna och ta målarfärg istället. Inte strunta i, utan skita i. Men det värsta som jag hört ur hennes lilla fina mun är ingen svordom, utan mer ett skällsord. Ibland använder jag nämligen elaka uttryck på skämt, och tycker att det är helt okej om jag säger dem på ett snällt sätt. Det är det inte, har jag upptäckt. Innan idag ville nämligen ungen bli knuffad på gungan, och skrek till mig "kan du putta fart, ditt lilla äckel!". Och det lät varken snällt eller skämtsamt.

Idag var planerna städ och balkongrens. Och eftersom det är ungefär lika kul som det låter är det det enda vi inte har gjort idag. Istället har vi varit på Jägersros lilla minitivoli och på Vattenlekplatsen på Rosengård. Där fanns dock inget vatten idag, till min ofantliga lättnad. Med tanke på att mina elvaåriga elever trampade igenom isen där vid otaliga tillfällen i vintras kan jag bara tänka hur det hade gått för Bus. Nu lagar Kim och jag mat, och Sienna... Roar sig själv! Det är så man vet om man har gjort tillräckligt på en dag; treåringen klarar att leka hemma utan att få panik. Imorgon är det tillbaka till jobb efter påsklovet, och Sienna ska åter till sitt älskade dagis. Hon med en fet blåtira efter ett misslyckat sängdyk, och jag tjock satan. På något sätt har jag blivit höggravid under lovet, och jag vet inte riktigt hur det gick till. Men i alla fall, nu räknar vi istället dagarna till Valborg, då vi ska hänga i Josses stuga. Kommer bli niiiiice!

 

 

Vi har haft en underbar dag. Mest för att det varit sol. Tänk vad allt kan bli härligt bara för att det är lite varmt och ljust. Vi började dagen med två timmars busmusrastning i stadsparken i Lund. Hem för lunch, sedan gjorde vi oss klara och cyklade tillsammans till Siennas farmor. Sienna cyklade själv! Hemskt stolta, var både hon och jag. Där bjöds det på pizza (vi är alla så väldigt otraditionella när det kommer till påsk. Igår åt vi grillad korv.) och bakelser. Och nu är vi hemma och har precis nattat en rätt så gosig liten bus. Knepet att undvika det mesta trotset- rasta ungen väl. Tyvärr kom hon på att hon var hungrig precis efter bokläsning och omstoppning, men tom om-läggningen efter en korvmacka gick smärtfritt. Det ska jag helt kallt fira med att gå och lägga mig jag med. Perfekt avslut på en härlig dag!

 

Idag har jag och Kim varit tillsammans i sju år. Och det kom vi på imorse. När vi hade med oss almanackan och bokade ny tvätt-tid! Alltså, jag tycker det är lite överdrivet att slå på stort och verkligen stormfira varje år, men något litet firande hade ju varit trevligt. Kan man vara mer oromantisk än att upptäcka sin årsdag i tvättstugan?! Nästa år ska vi vara bättre, och i alla fall avancera till att äta en mysig frukost ihop eller gå på bio eller nåt. Eller åtminstone komma ihåg den jäkla dagen. Det är nog tur att vi inte är gifta. Tänk att bara glömma årsdagen rakt av? Fast det är i alla fall bättre än mina föräldrar; de skiljdes på sin bröllopsdag! Så jag vet kanske var min brist på romantik kommer ifrån. 

 

Av alla roliga och barnvänliga saker på Netflix väljer Sienna... Barbie? Trots, knäppa bråk, elaka planer och medvetet taskiga kommentarer har jag tolkat som en del av utvecklingen, men nu fruktar jag seriöst för ungens hälsa. Är hon galen? Barbie är ju för sjutton till och med värre än Dumbo! 

 

Det är så kul nu när Sienna har blivit större och kan leka lekar på riktigt. Bygga pussel, spela enkla spel, bygga med lego, leka pjätt, kurragömma... Men jag måste erkänna att hon inte är en hejare på att gömma sig. 

 

Av alla dagar att ta sovmorgon på, väljer Sienna de när vi har tidig tvätt-tid och MÅSTE tvätta. Dålig planering måste jag säga. 

 

 

Lite vardagslycka. Emma hade med sig en chokladleverans av marabou jordgubb när vi sågs, jag hittade en klänning jag spanat in till Sienna på rea, och ungen leker ENSAM på sitt rum efter två timmars utelek. Och ikväll blir det middag med kollegorna. Not bad!