lamadjur.blogg.se

Sienna har snackat KONSTANT sedan jag hämtade henne på dagis. Dessutom högt satan, så jag och Kim har inte haft en chans att föra ett vettigt samtal. Vad har ungen snackat om då, kan man undra. Jo, först pratade hon en massa om traktorer, och berättade för en parkerad bil vad hon tyckte om traktorer och vad hon tyckte om att bilen inte var en traktor och åt vilket håll den enligt henne borde köra. Sedan har hon ältat en massa gamla leksaker som jag rensat ut, men som hon hittade igen i garderoben.. och berättat för varenda leksak vad den är och vad hon ska göra med den. Därefter kom det en lång diskussion vid matbordet om grodor, och jag fattade inte ett dyft av vad hon snackade om... tills jag kom ihåg marsipangrodan som hon fick för några veckor sedan, och kopplade samman det med chokladbollarna jag köpte på ICA som jag sa att hon skulle få smaka efter maten. Och till sist har hon fört monologer om folk hon känner. Innan hon avslutade med att argumentera varför hon borde få stanna uppe längre, berättade hon för mig att min kompis Josse vore hemskt välkommen.

-Öppa, öppa.

-Öppna? Vad är det jag ska öppna?

-Dä bota, öppa dä.

-Dörren, är det den du vill att jag ska öppna?

-Ja!

-Varför då?

-Öppa tant Josse.

-Ska jag öppna för tant Josse?

-Ja!

-Men tant Josse är inte där nu.

-Tanten jobba.

 

Nej, tanten jobbar inte. Hon befinner sig på Kanarieöarna och leker kräfta. Men visst hade hon varit välkommen! Jag undrar hur glad Sienna blir imorgon när vi ska öppna för farmor, och på söndag när vi ska öppna för Bemami och Faban. Unge i extas, gissar jag.

 

Denna veckan har varit en mardrömsvecka på jobb. Lärarna har varit sjuka eller på möten, och jag och vikarier har försökt hålla ställningarna. Och misslyckat totalt, måste jag väl erkänna. Jag är dessutom precis hemkommen från ett föräldramöte i parodins tecken. Inte ett möte där jag var förälder, då, utan ett möte där jag lekte lärare. Av 42 elever behagade tre föräldrar dyka upp. Av dem kunde bara två svenska, och eftersom den tredje inte kunde det hade hon heller inte meddelat att hon skulle komma, så vi hade inte beställt tolk. Lätt awkward. Bland femmorna och sexorna kom det totalt 15 föräldrar. Så 18 föräldrar totalt, tio lärare, en specialpedagog, en rektor och tre tolkar. Inte en dundrande uppslutning precis. Kim frågade varför föräldrarna inte kom. Jadu... en av mina elever har en pappa som nyss hamnat i fängelse, en mamma som är gravid med tvillingar, en storebror som blivit förlamad efter en misslyckad operation och precis kommit hem, och ytterligare sex syskon. Jo, men givetvis kan hans mamma släppa allt och komma på mötet. Och givetvis hjälper hon honom med läxor, och håller koll på hans aktiviteter, och ser till att han kommer i säng i tid, och får i sig frukost och kvällsmat. Eller va? Sen finns det de andra föräldrar, som man helst vill skaka om hårt. En kunde inte komma för att de nyligen målat om... Och en kunde inte för att hon hade tvätt-tid... Säga vad man vill om integrationen, men där jag jobbar ser man dagligen dess misslyckande. Hemska, hemska hemförhållande, med barn som knappt har näsan över vattenytan och inte har en chans i världen att lyckas. Hungriga, trötta, rädda, osäkra kommer de till skolan. Och kan inte ta till sig vare sig kunskap eller sociala regler. Och om mindre än tio år är det meningen att de ska vara ute i arbetslivet. Med körkort, rösträtt och jobb. Och tråkigt nog säkert minst varsin unge, som i sin tur kommer att växa upp i samma misär. Efter denna veckan vill jag bara gömma mig under täcket.

Sienna är väldigt... aktiv. Min mamma säger artigt att hon inte alls känner igen Siennas beteende från när jag och min syster var små. Kims mamma säger lika artigt att hon faktiskt känner igen beteendet, vilket känns sådär betryggande eftersom Kim föddes med en liten hjärnskada och hade någon form av ADHD när han var liten. Så när folk ger mig och Kim beröm för att vår dotter aldrig tittar på TV har vi lite svårt att ta åt oss äran; ungen klarar nämligen inte av att vara still tillräckligt länge för att uppfatta att det kan hända något intressant på skärmen. Men förra måndagen lyckades jag! Jag mutade ungen med nyponsoppa, drog fram hennes ministol så att TV:n var så nära att hon kunde lukta på den, och satte igång "Happy Feet"; en animerad film om pingviner som dansar och sjunger. Sienna älskar pingviner! Och dans. Och sång. Och i hela tre minuter fick jag lugn och ro och kunde ringa några viktiga telefonsamtal. Tyvärr hade de en kötid på 16 och 32 minuter, så det gick sådär. Men det var ett vackert ögonblick.

 

• Trots brist på sina originallärare klarade ungarna dagen någorlunda. Typ. Allt är relativt. Men de slog i alla fall inte varandra, och jag tror att jag klarade det hyfsat. De slog inte mig heller, nämligen.
• När jag tappade tron på dagens ungdomar och tänkte att det nog är lika eländigt överallt och inte bara där jag jobbar, stötte jag på ett gäng utanför Siennas dagis. De var säkert en helklass av 10-12 åringar, som hade vilt snöbollskrig rakt över trottoaren där jag och Sienna skulle passera. Helt säker på att det ändå var kört lät jag ungen gå själv bredvid mig och tänkte att jag fick hjälpa och trösta efteråt. Men vad gjorde barnen? De skrek åt varandra "Paus, paus! Sluta kasta, här kommer någon och där är ett litet barn också!"... och så tog de en time-out medan Sienna i snigeltakt kolugnt gick förbi, utan ett bekymmer i världen. Så himla artigt och trevligt. Och samtidigt som jag tänkte att "såhär hade inte mina ungar i skolan gjort", så slog det mig att det hade de nog faktiskt. De är väldigt hänsynsfulla när det kommer till sånt. Och då finns det hopp, trots allt.
• Vi hittade ett par varma, söta, vattentäta, fodrade, extra tjocka vinterskor till Sienna. I rätt storlek dessutom. Utan problem. Och de hade 20 % rabatt. Dessutom erbjöd sig min mamma att betala. Not bad!
• När vi var på skojakt uppförde sig Sienna så bra hon kunde. Visserligen klättrade hon på allt, testade högklackat och snackade med främlingar... men hon skrek inte, hon sprang inte på något annat håll och vi fick testa skorna på henne. Not bad, med tanke på att det var över hennes läggdags när vi kom hem.
• Äntligen har snön kommit, och Sienna får uppleva den! Vi hade en underbar pulkadag igår och idag hade de fått vara ute på dagis.

Jag har tidigare nämnt en viss generös arbetkamrat till Kim, som langat över påse efter påse med barnkläder till Sienna, och även en massa fina leksaker som hans döttrar vuxit ifrån. I torsdags fick hon påfyllning på leksaksfronten. En underbar keyboard som Sienna älskar- förutom när hon sätter volymen för högt och då kommer springande och tjutande och berättar "Senna ädd, Senna ädd"- och ett jättefint litet dockhus i form av en sko. Det bästa är att jag faktiskt har spanat in detta dockhus hemma hos min kompis Maria, vars dotter har ett likadant, och varit lite avundsjuk på det. Men sedan har jag tänkt att Sienna absolut inte behöver mer leksaker och nu får det vara stopp, så därför har jag inte köpt det. Men om det nu liksom trillar framför fötterna på en kan man ju inte vara oartig och tacka nej? Och Sienna verkar gilla det. Alltså ställde jag undan lite leksaker som hon inte tittar på på ett tag, och bredde plats för de nya. Tack så mycket, Steve!

 

Efter en hel dag av saknad och undran hur dagen har varit för lilla Bus, tycker man att jag borde älska att hämta henne på dagis. Men icke. Det är dagens absolut värsta stund. Medan alla andra barn verkar slänga sig runt sina föräldrars halsar och riktigt njuta, så springer Sienna åt andra hållet så fort hon ser mig och börjar skrika. Personalen säger tröstande att "såhär är hon aldrig när du inte är här" och "jag har aldrig sett ett sånt beteende hos Sienna" och "jag förstår inte varför hon gör så här". Tack för det liksom. Vrid om kniven, why don't you? Men så berättade jag för Frida, min syster som jobbat som förskolelärare, hur Sienna brukade göra, och hon svarade "men vad härligt, då är hon riktigt trygg med dig!". Ähm... eller hatar mig? Nej då, enligt henne är det ett sundhetstecken att barn vågar visa sina värsta sidor inför föräldrarna. Rätt skönt att höra. Och för ett par dagar sedan skickade Frida dikten nedan. Helt underbar. Nu känns det inte lika jobbigt. Min älskade lilla Bus. Så stor och klok men ändå så liten.

 

 

 

Sienna har en favoritnalle. Giiisen. Det vill säga, på vuxenspråk, grisen. Hon älskar det lilla rosa eländet, och släpar med den hem till kompisar, ut på lekplatser, till dagis- vilket betyder att jag får ha den i min väska under hela dagen- och runt i lägenheten. Är det en fin och söt gris? Extra mjuk? Kanske någon som jag hade som liten och som luktar "mamma"? Nej. Det är en helt betydelselös liten ful rosa grej, som inte ens har köpts av oss, utan som jag fick i blöjtårtan när jag var gravid. Så mycket för alla fina, mjuka saker jag valde ut när hon var nyfödd.

 

Efter en trevlig dag tillbringad i alla Mobilias butiker- ensam! sambon och ungen sov i hela tre timmar och jag hann med allt- där jag shoppade upp julens och födelsedagens presentkort, trodde jag att vi hade en spel- eller filmkväll framför oss med Tobbe. Men så fick han och sambon nys om en liten förfest, och då åkte spelbrädet ut och skjortan på. Först tyckte jag att det kändes lite tråkigt. Sen insåg jag att 1. jag är astrött 2. vi har badkar och 3. jag har en ny bok, en stor påse godis och cola hemma. Och helt plötsligt gick lördagskvällen från att vara lite seg till att bli helt underbar. Trevlig kväll, gott folk!

 

Vabbning när den är som bäst. Jag känner mig husmoderlig och bakar en kaka, och Sienna hjälper till och får dessutom slicka skålen. Lite harmoni här. Vabbning när den är som sämst är när grannjävlarna öppnar hissdörren på tredje våningen för att de inom några månader kanske möjligtvis har planerat att sätta en möbel där, så att jag får lämna vagnen på bottenvåningen och sedan springa upp längs med brandtrapporna med en svettig, febrig överklädd Bus, samtidigt som jag själv faktiskt också är svettig och febrig. Men vi överlevde. Och snart får vi kaka som belöning.

 

Jag såg klart första säsongen av Orange is the new black igår. Underbar serie! Men say what, slutet?! Jag är fortfarande lite i chock. Näääääär kommer nästa säsong?

 

Idag känner jag mig nästan frisk. Tyvärr gjorde jag inte det i morse, så när jag ringde för att sjuka mig så sjukade jag mig för fredagen också. Visserligen hade jag inte mycket val, då personalansvarige sa att han hört hur sjuk jag var redan igår, och redan bokat vikarie veckan ut. Jahapp. Tänk om jag ringt för att säga att jag kommer? Nu hade han ju en poäng, och en av anledningarna till att jag känner mig bättre är att jag precis sovit i tre timmar. Trots en underbar natt! (okej, allt är relativt). Vaknade några gånger av hosta, sörplade i mig lite varmt citronvatten som jag hade i en termos bredvid sängen... och hostan tog en paus!! Alltså, varför har jag inte vetat om detta trick innan? Dessutom vidgar ju varma drycker luftrören, så jag slapp få panik för att jag inte fick i mig så mycket luft som jag hade velat ha. Helt underbart! Tack för detta tips, kära moder! Synd att inte Kim visste det för två veckor sedan när han hostade lungorna ur sig natt efter natt. Men till nästa gång! Nu ska jag ta mig samman och börja förbereda maten inför ikväll, så att Sienna kan få lite uppmärksamhet när hon hämtats. Det blir vegetarisk paj, det ni! Fast vi kanske inte ska ropa hej innan den smakats?

 

Sienna har precis blivit lämnad på dagis. Jag fick lite skuldkänslor när jag insåg att jag skulle få vara hemma och ynka en hel dag medan hon var tvungen att gå till dagis, så jag lät henne få sovmorgon. Visserligen hade jag ju kunnat låta henne vara hemma med mig, men det hade nog resluterat i att jag dött av utmattning och hon av uttråkning. Dagiset ligger sju minuter bort om man cyklar, och jag hostar som om jag hade sprungit ett maraton. Med kol. Så det var nog tur att hon blev lämnad ändå. Och efter lite mutande om att "mormor hämtar" så var ungen hur nöjd och glad om helst. Nu ska jag bädda ner mig framför Orange is the new black och sova bort dagen. Natten lyckades jag nämligen inte sova bort alls, då den varvades av hostattacker från hell, med näsblod, andningsproblem, feberfrossa, värmeslag och lite andra trevligheter. Ynklig är bara mitt förnamn.

 

• Jag tog tag i mig själv och gick hem från jobb, eftersom jag känner mig lite döende av min förkylning. Bra beslut. Tidigare hade jag "härdat ut", men detta kändes helt klart mycket bättre. En 3 timmar lång powernap mitt på dagen satt inte helt fel.
• Jag ska nog unna mig att stanna hemma imorgon också. Innan har jag alltid jobbat trots feber, men på detta jobbet känner jag att jag behöver vara klar i knoppen. Dessutom är 45 minuters cykelväg dit i motvind sådär lockande när man snörvlar och hostar och har lite feberfrossa.
• Sienna somnade utan problem idag, trots att jag var sjuk. Annars brukar hon kunna sniffa till sig svaghet och anfalla direkt.
• Jag hittade Siennas bortsprungna vante på dagis, trots att personalen envisades med att säga att hon tappat den på vägen dit. Som att jag inte hade märkt det när jag tog av dem? Men nu slapp hon i alla fall få frostskador på handen på vägen hem.
• På något sätt lyckades jag så bra med maten idag att den till och med smakade gott trots täppt nos. Score!

Eftersom Sienna har alldeles för lite leksaker och knappt fick något alls i julklapp (meningen dryper av ironi) så fick hon ytterliggare två i helgen. En pingvin-väska från Skiphop, som hon (jag) hade önskat sig eftersom hon tycker att den fina uggleväskan hon har är lite stor, och en hund som kan prata och matchar hennes liknande hund fast som är hårdare, blåare och står upp. Men i ärlighetens namn köpte vi inte hunden själv. Killen som Kim hjälpte att flytta har två döttrar i 3- och 5-års åldern, och de skänker gladerligen saker till Sienna. Hoppas jag. Eller så tvingar föräldrarna dem. Nu känns det liten hemskt. Vi hoppas att det är frivilligt! Hunden var i alla fall hur fin som helst, och snackar till min glädje engelska! Sienna älskar den. Vi fick även en påse med kläder som hon kan växa till sig i. Det är den femte påsen vi får av dem. Jag tackar och bugar! Sienna med.

 

När barnet säger att det har ätit färdigt, för att sedan smyga sig bort till stolen bredvid en själv, långsamt krypa upp och likt en sengångare diskret hamna i ens knä, hävda att mamman har ätit klart, för att sedan norpa åt sig gaffeln och därefter äta upp mammans måltid. Dessutom nytvättad, utan haklapp och dessutom över renstädat golv... då känns det lite som att man har misslyckats i uppfostran. Just saying.

 

Gårdagen var mycket trevlig. Vi startade på Elyseé, som jag älskar. Kim tycker att det är extremt uttjatat och är sjukt bitter eftersom han aldrig får äta fonduen där (man måste vara minst två, och det är rätt tufft när man är tillsammans med en vegeterian), men alltså seriöst- har man ätit sjötungan där så kan man liksom inte frivilligt gå till en annan restaurang. Och eftersom det var min födelsedag fick jag välja. Dessutom hade jag varit sneaky och bokat bord för flera veckor sedan, så han hade liksom inte mycket val. Slug som vi är blev vi klara 1,5 timme innan bion skulle börja, så vi mellanlandade på Waynes. Jag kände mig sjukt social som var ute och fikade med min sambo, utan att samtidigt springa omkring och halvt hysteriskt skrika "nej, inte den!", "snälla Sienna, släpp!" "rör inte!" "sitt ner!". Rådde bot på det genom att kolla facebook i femton minuter. Sedan bio. Filmen var underbar! Vi såg Hunger games: catching fire. Jag vet att jag såg den för några veckor sedan. Men Kim hade inte sett den. Och dessutom fick jag välja. Och för att gardera mig hade jag redan köpt biljetterna. Nu längtar jag till nästa film Jennifer Lawrence är med i. Verkar hemskt rolig. Hon är grym, tycker jag. Dagen avslutades med en pratstund med barnvakterna Frida och Danne. Sen kom vi i säng vid två. Klockan 6:45 ringde Kims alarm, för han skulle hjälpa en polare ett flytta. Samtidigt kom Sienna på att hon ville ha välling. Guten morgen. Tur att hon har återinfört sina tupplurar!

 

 

 

 

 

Bord bokat, biobiljetter köpta och barnvakten kommer strax. Grattis på födelsedagen till mig!

 

Sedan Sienna började "räkna", det vill säga gå runt och läspa ett på befallning, har jag försökt få henne att svara just "ett" på frågan "hur gammal är du?". Och igår lyckades jag! Nu är ungen drillad till att svara på: vad heter mamma, vad heter pappa, vad heter du och hur gammal är du. Not bad. Rätt nöjd med min prestation är jag. På egen hand har Sienna lärt sig att svara "vet inte" och "vill inte", vilket inte är lika hjälpsamt men ack så roligt. Ungen leker nu tonåring på heltid, och svarar att hon inte vet var saker är (trots att hon vet) och att hon inte vill städa undan eländet (när jag väl hittat det). Mest för att hon är lat. För att vara så aktiv är hon skrämmande lat, faktiskt. Brås på pappan månntro?

 

Häromdagen fick Sienna äta sin kvällsvälling i soffan. Och i morse upptäckte jag i ren stress att hon faktiskt kunde äta morgonvällingen sittande på en stol bredvid mig i köket, medan jag kastade i mig lite flingor och fil. Problemet är att detta har lett till att Sienna insett att välling inte behöver intas i mammas famn i fåtöljen i sovrummet... vilket innebär att hon precis sprang omkring och lekte medan hon sörplade i sig kvällsflaskan. Inte för att detta är en stor sak i sig, men DÅ HAR JAG INGEN MYSIG BUS I KNÄT. Alltså, vällingstunderna har varit våra mysstunder. Jag har fått gosa lite med min icke kramvänliga dotter och båda har varit helt avslappnade. Och nu är det borta. Buhuuuuu! Tror att jag ska kämpa satan ett par dagar, så att ungen glömmer att hon kan äta välling på egen hand.

 

Framme vid kassan på vår ica-affär har de små pixiböcker. 12 kronor styck. Alltså, precis framme vid kassan. Där man är fast när det är kö, när kortet klyddar eller när de letar efter frimärken. Måste jag säga att Sienna har överdrivet många vid detta laget? Men, seriöst, kan man ha för många böcker? Och dessutom, det kunde ha varit värre; de kunde ha haft tändare längst fram...

 

• Sienna har äntligen slutat skrika. Vi visste att hon var trött, men hade inte riktigt fattat hur trött. Och lägger man en övertrött unge blir det garanterat tårar och tandgnissel. Men nu har äntligen den lilla stackaren däckat.
• Det är sällan vi gör såna bedömningsmissar nu för tiden. Även skönt att vi vet vad "felet" var, och inte blir oroliga när ungen beter sig om en liten skrikande tornado.
• Många roliga saker är inplanerade under helger framöver.
• Jag fyller INTE 30 på fredag.
• Jag är så lycklig för att jag har hittat rätt yrkesmässigt.

Idag när jag kom till Siennas dagis var det en kvinna om hette Eva som tog emot henne. En vikarie. Jag kände dock igen denna Eva, eftersom hon är gift med min gamla tysklärare/mentor från gymnasiet. Hon var dessutom med på vår klassresa till Berlin i trean. Kvinnan i fråga är inte klok någonstans, och har en gång i ren stress knuffat av mig från ett rullande tåg. Det kändes ju sådär tryggt att lämna min älskade lilla flicka i hennes händer. Men det verkar ha gått utmärkt, för jag hämtade upp en hel och.. halvren liten Bus på rätt avdelning och utan större anmärkningar, så nu kan jag börja andas igen.

 

 

Om man får röda hund som vuxen är det inte alltid man märker det. Jag har googlat, och fått fram att det inte är värre än en förkylning, fast med lite svullnad och rodnad. Råkar man få det när man är gravid lär man dock märka det, eftersom ungen kan få enorma fosterskador. I vissa fall har läkare till och med rekommenderat abort om mamman fått röda hund tidigt i graviditeten. I Sverige vaccineras alla barn mot röda hund. Tyvärr kan vaccinet avta med åren, och lagom till man kommer i fertil ålder är man rätt oskyddad, om man har otur. Detta får man veta i samband med ett blodprov som tas i början av graviditeten. Då är det ju.. lagom dags? När jag väntade Sienna fick jag veta att jag inte hade anti-kroppar mot röda hund. Alla gravida googlar saker. Testa att googla vad som händer om man får det när man är gravid. Inte kul kvällslektyr. Min barnmorska sa till mig att det nog inte var någon risk, men att jag helst inte skulle träffa för många människor innan vecka 17, och helst inte utlandsfödda eftersom många länder inte vaccinerar mot denna sjukdomen. Jag jobbade i butik. En byggbutik. Med väldigt många icke svenskfödda kunder. Tjohej. Gick ju sådär bra att undvika folk. Nu jobbar jag på en skola på Roengård. Rätt svårt att undvika ovan nämnda personer. Jag vill även bli lärare i framtiden, och jag tvivlar på att jag kan undvika eleverna jag ska undervisa. Alltså har jag tagit mod till mig och bokat tid för att vaccinera mig mot röda hund, så att jag är skyddad i alla fall under de kommande tio åren. Visserligen vill jag inte bli gravid nu, men inom tio år kan jag nog känna att det vore rätt trevligt att skaffa en till liten avkomma. Dock är jag livrädd! Jag hatar vaccin (hello biverkningarna av svininfluensavaccinet) och jag hatar smärta. Jag hanterar det inte alls bra. Så nu går jag mest omrking och ynkar här hemma, och räknar ner dagarna till sportlovet (då jag ska ta eländet) som någon sorts domedag. Och ingen tröst får jag av Kim heller, som kallt påpekar att om Sienna klarade av sprutan när hon var 1 år, så ska nog jag fan klara det nu också. Var är sympatin?

Jag har, som jag kanske råkat nämna i förbifarten en eller två gånger, upptäckt att jag älskar mitt jobb. Jag älskar att undervisa, jag gillar problemungarna, och jag älskar engelska. Så jag har insett att jag borde bli lärare. Man kan tycka att jag borde ha insett detta när jag pluggade, för då hade allt blivit så mycket enklare. Men nu var jag rätt fast i... ja, själva studerandet, och glömde liksom fundera på till vad jag studerade. Så nu får jag stå mitt kast. Alltså måste jag läsa ytterligare några kurser för att bli lärare. I Malmö, där jag bor, har de ett trevligt kompletteringsprogram som gör att jag kan bli lärare på 1,5 år bara genom att läsa pedagogik. Den enda lilla haken är att jag då även måste ha 90 hp av ett annat ämne, förutom engelska. Om jag inte väljer svenska, mitt andra intresse, för då vill de att jag ska ha 120 hp. Så... 2 år extra? Not so kul. Lund och Kristianstad har samma tänk, fast bara 45 hp svenska. Genomförbart, men ändå inte jättelockande. Växjö går med på att jag bara har engelska, och har kurser på distans... men praktiken måste ske där. Jättelätt att lämna Sienna tre hela månader nästa år. Eller inte. Så vad finns kvar? Luleå och Gävle och deras distansprogram. Så I'm thinking "Bocken, here I come"! Typ. I september. Håll tummarna att de har kvar programmet då, och att jag kommer in!

Siennas tal går framåt och framåt. Från att ha mellanlandat lite diskret vid tvåordsmeningar kör hon nu tre-, fyra- och även femordsmeningar. För det mesta brås hon dock på sin far, och är ytterst negativ när hon ska säga något. "Nej, inte tvätta händerna", "Nej, inte sova egen säng", "Nej, inte hålla mammas hand". What's up med nej, inte liksom? Det räcker gott och väl med en av dem för att jag ska förstå. Sienna får hela tiden mycket beröm för sitt pratande, men stöter på ungefär lika många frågande ansikten. Om inte fler. Och det är inte bara när hon säger "jöka", "nulla" och "Fitta" (röka, snurra och Frida). Så jag och Kim rycker in som tolkar lite då och då. Sa hon "Fin fjärran lockar"? Ja, men då menar hon att din stjärna var fin. Vad en "lilla, akta dig" är? En snigel. Solklart ju.Kallar hon sin bläckfisknapp för fant? Ja, men hon tror att det är en elefant på bilden.  Hon är inte klok någonstans. Idag tramsade hon när vi skulle ner i garaget och hämta bilen, och för att göra det mer till en lek frågade jag Sienna "Var är bilen? Var är mammas och pappas bil?" Då tittade snorungen på mig, fläkte ut armarna och svarade "Vet inte". Nähäpp. Då letar jag väl själv då?

 

Bokproblemet löstes väldigt enkelt och smidigt; vi både började och läste klart den lätta boken! Så nu har vi bara Häxorna kvar. Ungarna satt tyst och lyssnade, och när jag pausade och frågade efter vissa ord räckte de mest oväntade eleverna upp. Kul! Jag vet att några i klassen inte fattade ett skvatt, trots att det var den lätta boken, men jag tänker att det ändå är bra övning att lyssna på engelskt tal, och något snappar de säkert upp. Dessutom ska jag ju inte sträckläsa den lite svårare Häxorna, utan bara ta ett kapitel då och då. Och då blir det ju inte så himla tråkigt för ungarna som inte har en susning om vad jag pratar om, utan de kan fundera på vad de ska göra nästa rast, eller något. Och vem vet, efter ett par år i skolan är det kanske ordet Häxa som sätter sig? Sen om det är på grund av boken eller mitt eviga tjatande och mina dryga regler kan man ju diskutera.

 

 

 

Både jag och Sienna stormtrevs med att vara tillbaka i skolan idag. Hon fick busa med alla sina polare och träffa sin älskade Samuel, och jag fick flumma omkring med en massa tio-åringar och leka lärare. Har fortfarande inte bestämt mig för om jag ska läsa Häxorna- som är spännande, och underbar... och svår- eller Help- tråkig, men lättläst och gjord för tioåringar- för dem. Tänk om de stirrar loss för att de inte fattar vad jag läser om jag väljer Häxorna? Eller om de stirrar loss för att Help tråkar ut dem? Stirr är aldrig bra. Och framförallt inte bland mina elever. Kanske ska provläsa ett kapitel för dem och låta dem rösta? Dagens i-landsproblem.

Jag har precis läst Franska barn kastar inte mat aka Das Mammabibel, som jag hädanefter kommer att kalla den. Guuuud vilken bra bok! Så himla vettig. Och enkel. Och logisk. Den beskriver skillnaden på hur väluppfostrade franska barn är gentemot amerikanska, och hur man kommer dit. Dessutom på ett enkelt, logiskt och genomförbart sätt. Visserligen är vi i Sverige någonstans mittemellan, och har inte exakt samma uppfostringssyn som amerikanska föräldrar, men där är många, många, många nyttiga tips man kan ta till sig. Och den är inte bara till för att göra barnen väluppfostrande, utan dessutom nöjda, självständiga och fria. Jag önskar att jag hade läst denna boken redan som gravid, för jisses vad mycket huvudvärk den hade sparat mig. Fast att läsa den nu i efterhand gör att jag lite självgod kan sitta och riktigt spinna som en katt när jag inser att jag löst vissa problem "precis som man ska" fast utan bokens hjälp. Siennas sovstörning vid sju månaders ålder, till exempel. Jag insåg att det var mitt fel att hon vaknade varannan timme, och att enda lösningen var att drastiskt bryta mitt negativa beteende genom att sluta ta upp och mata henne... men boken förklarade dessutom varför vi hade kommit i den sitsen och varför den lösningen var den enda rätta. Franska barn kastar inte mat sträcker sig ända upp till barnets skolålder, och redan medan jag läste den började jag försöka spegla det på Sienna. Och vi har lyckats med små ministeg! Numera får jag duscha ifred, utan en unge som springer in och ut, eftersom "Sienna får vänta". Jag får duscha i lugn och ro, och dessutom utan skuldkänslor, eftersom det är ett bra sätt för Sienna att "öva sitt tålamod och bli mer självständig". Och det vill jag såklart att hon ska få göra; vem vill ha en skrikig sexåring som blir hysterisk om hen inte får sin vilja igenom, och dessutom DIREKT? Dessutom behöver Sienna lära sig att respektera andras tid. Bilresor är också numera en övning. Innan var det mer en pers, eftersom Sienna hatar att åka bil. Hon skrek hela tiden hysteriskt, vi hade med oss sjuttio leksaker som vi med jämna mellanrum kastade bak till henne, och nappar flög och for hela tiden då hon insåg att vi i ren panik ibland stannade bilen för att jaga nappar åt henne. Även på stora gator. Nu är det "övning", och Sienna har börjat acceptera det. Visserligen mest för att hon somnar, då ungen är helt genomtrött på grund av sin "jag behöver inte längre tupplurar"-inställning. Men ändå. Babysteps. Sjukt nöjd är jag över att ha dennna bok i min ägo, och på alla babyshowers framöver kan framtida mammor se sig i himlen om efter blöjtårtor; av mig får de Franska barn kastar inte mat!

Idag, dagen före skolstart, kom de böckerna jag beställde innan jullovet och som jag funderar på att använda i undervisningen. Bra tajming. Nu ska jag bara hinna läsa ut dem till imorgon. Och skriva ner och översätta alla "svåra" ord. Great.

 

Idag har Kim återgått till sitt jobb, och imorgon är det dags för mig och Sienna. Nu över jullovet har Sienna utökat sitt ordförråd, så det ska bli extra roligt att lämna henne. De tre nya favoritorden är:

 

• jöka
• nulla
• fitta

 

Min och Kims ölkväll igår blev väldigt lyckad! I alla fall för mig som var med. Kim var hemma och var fortsatt förkyld, så jag begav mig till Josse istället. Sen Möllan och därefter Harrys, där vi dansade diskodans, minglade med kanadensare i tveksam ålder och bråkade med jack-killen om huruvida han hette Driton eller Dimitri. Nu i efterhand kan jag tänka mig att han hade rätt, eftersom det var hans namn det gällde, men igår var jag rätt säker på att det var jag som hade det klart för mig. Mycket lyckad kväll! Mindre lyckad dag idag, då jag för första gången på två år är bakis. Inte kul alls. Som tur är tog sig Sienna i kragen och skötte sig exemplariskt, inklusive tog en 2,5 timmar lång tupplur mitt på dagen. Score!

Det finns fördelar med att ha fler barn än ett; Sienna sitter och TITTAR PÅ, när de andra barnen leker. Lugnt, utan gnäll och helt nöjd med situationen. Snacka om uppenbarelse. Här med mina två kusiner Sydney och Macie, som vi passade i måndags.

 

Regn, uttråkad Bus och sjuk Kim. Blä. Jag försökte lite desperat få med mig några kompisar till Tekniska museét, men ingen nappade. Tillslut bönföll jag min moder att bjuda hem mig och Sienna på en liten lekstund, så att hon fick rastas och jag fick prata av mig. Gick bra med rastningen, men sådär med snackandet. När Sienna är i rummet får jag 0 uppmärksamhet av min kära mamma. Desto fler skratt dock. De lekte häst, byggde kojor och busade med Mask. Mask är Mats, mammas pojkvän. Från början kunde Sienna säga hans namn, men nu har hon glidit över till Mask och jag tycker att det är så roligt att jag inte kan låta bli att uppmuntra henne. Stackars man, kan inte vara lätt att vara med någon med så galen familj. Dagens problem började först när vi kom hem och Siennas morfar kom och hälsade på. Har man precis träffat mormor, och morfar dyker upp, blir det lite förvirrande i talet för en liten Bus. Så han fick vackert kallas Mormor, Morbror, Moster, Far och Mamma. Bättre än Mask, kanske? Dagen gick i alla fall fort, regn till trots, så vi hoppas på en lika lyckad imorgon. Helst med en frisk sambo. Framförallt eftersom vi har planerat en ölkväll på Möllan.

 

Alltså, jag var besviken på hundraåringen som klev ut genom ett fönster och försvann. Inte på hundraåringen i sig, för vill gamlingar rymma från äldreboende tycker jag lite grann att de får lov att göra det. Men på filmen. Jag minns boken som rolig och har för mig att jag fick mina asgarv, vilket jag inte fick när jag såg filmen. Även om Solsidan-karaktärerna (Anna, Annas pappa och Fredde) var med vilket fick mig att fnittra, tyckte jag inte att den var biovärd. Kanske för att jag såg Hunger Games Catching Fire senast jag var på bio. Svårt att tävla mot den. Men ändå. Lite besviken är jag. Hoppas fortfarande på att de ska göra "En man som heter Ove" (Fredrik Backmans bok) till film. Har för mig att jag har läst det. Den om något lär vara rolig!

Nyårsafton tillbringades i Ystad med Thilde och hennes polare. Underbar mat, trots att jag och Kim fuskade och smygåt på Max på vägen till hotellet när vi skulle checka in. Och helt fantastisk efterrätt! Trist för Kim som inte tyckte att den var någon hit, eftersom det är allt jag kommer att servera i efterrättsväg på alla middagar och födelsedagar hädanefter. Sällskapet var trevligt och tolvslaget blev riktigt lyckat! Kanske mest eftersom vi fått 50 % av ungarna att däcka innan, och hade lämnat 100% av ungarna i Alex och Dennis vana händer medan vi andra gick ner till hamnen och kollade på fyrverkerier. Jag, Kim och Sienna hade redan i november bokat en hotellnatt på Cointinental, så vi var rätt nöjda med oss själva när alla andra skulle köra hem i mörkret och vi bara traskade ner längs gatan och la oss i de särklass skönaste sängarna jag har sovit i i mitt liv. År 2014 började inte heller helt fel; hotellfrukost med pannkakor och lönnsirap. Score! Gott nytt år, allihopa.