lamadjur.blogg.se

Jag är inte tävlingsinriktad. Möjligtvis när ett monopolspel står framför nosen på mig, men inte annars. Kim är en hyfsat kass förlorare, men han är inte heller helt tävlingsgalen. Sienna däremot. Hon har kommit in i ett stim. Hon tävlar med allt! Vem kan låsa upp sin cykel snabbast, vem hinner springa förbi gungorna först, vem kan ta på sig skorna först, vem hinner in i hissen först, vem hinner till toaletten först? Och min personliga favorit; vem hinner kissa först? Detta går mig lite på nerverna. Det värsta är när hon tävlar medan vi äter. Även om jag och Kim äter i en hastighet som hade gjort en t-rex avundsjuk så vill jag att måltiderna ska vara en lugn stund. Det vill inte Sienna. Vem kan äta sin morot snabbast? Vem kan lyfta glaset först? Vem äter upp fortast? Aldrig hon, men ändå. I morse slog hon dock alla rekord, när hon tävlade mot brödrosten. Hann Sienna äta upp sin skinkbit innan mackan blev färdigrostad? Sienna vann, men jag kan inte tycka att det var en schysst match. Dessutom vill jag inte att ungen ska vara helt vinnargalen. Vem bryr sig om man vinner eller förlorar så länge man har kul? Sienna är svaret. Hon lackar loss totalt om hon inte vinner. Eller ljuger om det. Fördelen när hon tävlar med oss om den jäkla hissen är ju att vi inte tävlar och hon således alltså vinner. Nackdelen är att hon aldrig förlorar och därmed inte lär sig det. Men seriöst, jag vill ju inte uppmuntra eländet och kasta mig förbi både unge och Kim med vagnen i högsta hugg, för att komma först in i hissen. Det känns sådär vettigt. Får nog avvakta och se, och hoppas att eländet går över av sig självt. Eller att brödrosten vinner nästa gång.

 

Testade en ny temalekplats idag. Förresten, finns de överallt eller bara i Malmö eller i alla storstäder? Helt otroliga är de i alla fall! Djungelparken i Bunkeflo. Underbar för en liten klätterapa som Sienna! Hon flängde omkring som en galning, och tog risker som heter duga. Och både jag och Kim blev klättersugna och testade hinderbanan. Tror dock att treåringen var smidigare än oss. Julie låg och sov i vagnen, mycket nöjd med att hon hade insektsnät. Eller, jag var mycket nöjd att hon hade det. 

 

 

Då finare väder är lovat senare i veckan verkar sannolikheten stor att vi någon av dagarna kommer att befinna oss på stranden. Och då är sannolikheten också stor att jag kommer att ha en bikini på mig. Senast jag hade det var dagen efter bf, och jag var mer lik ett mumintroll än en människa. Men då hade jag liksom en rätt bra ursäkt; en envis Julie i magen, som vägrade komma ut. Då Julie rätt uppenbart är ute nu kan jag inte riktigt skylla på hene längre. Alltså ställde jag mig för att beskåda eländet framför spegeln när jag bytte om i morse. Och upptäckte tre bristningar! Jag har seriöst varit så tjock att jag inte kunnat se dem själv. Givetvis rusade jag ut till Kim för att visa dem, varpå den käre sambon utbrister "Amen nej! Gud vad hemskt! Stackars dig...Är du mycket ledsen?" och försöker tröstande att stryka mig på armen. Alltså, missförstå mig inte; jag tycker inte att det är snyggt med bristningar. Helst hade jag nog velat slippa dem. Men jag har tre stycken. Små. På nedre delen av magen. Och jag har fått två barn. Det är inte så att jag vill gräva ner mig eller bära burka resten av livet. Jag kan känna att Kims reaktion var lite i proportion med om jag hade berättat att jag var tvungen att skaffa en stomipåse. Alltså bröt jag ihop av skrattsalvor och fick lämna en mycket oförstående sambo i soffan. För att bekräfta min uppfattning ställde jag mig framför spegeln igen, och tyckte att jag med lite god vilja- och om man kisar- kan se ut som att jag har platt mage. Jag testade även pregraviditet-kläder, och kan knäppa de flesta. Och vågen visar bara 60.0 kg (+1,4kg sedan jag blev gravid). Så burka kan faktiskt sambon ha själv, för jag ska ha bikini på stranden! Och denna gången tror jag inte att det finns någon risk att jag misstas för en val. Möljligtvis en jumbomanet just över magen (slapp, blek och lilastrimmig), men inte en val. 

 

Idag är jag inte lika emo. Har kört en hemmadag med vila, och dessutom meddelande jag Kim i morse att flickorna också skulle ha en sådan, så att vi slapp allt rännande. Tvätt och städ har hunnits med, ungarna är badade, och lördagsgodis har inhandlats, så nu känns livet rätt bra. Kim ska ut och dricka öl ikväll, pushad av mig, så jag ska slänga mig med en bok så fort tjejerna somnat. Sienna verkar trött, men lillkräk kör något vakenmaraton. Knäppisbebis. Henne kan man dock ha i sängen bredvid sig när man läser. 

 

Man kan ju tycka att humörsvängningarna ska försvinna i samband med att graviditeten gör det, men icke. Från att ha varit glad och positiv igår är jag nu trött och ledsen. Och då fick jag ändå sova inatt! Jag tror att det kan bero på att jag börjat blöda mer igen, och är 1. Orolig för att något ska vara fel 2. Trött på att ha ont, och det gör seriöst ont när jag blöder. Som mensvärk. Kan man få mens tio dagar efter förlossningen? Hur som helst känner jag mig bitter och irriterad. Och genast sjukt otacksam och ovärdig min fina familj. Jag har klarat två graviditeter och två förlossningar, och fått två underbara och friska flickor. Borde sväva omkring på ett rosa fluffigt lyckomoln i stil med kramisenhörningen i Despicable Me. Istället är jag irriterad. Vill njuta av att leka med Sienna, nu när jag äntligen kan det. Men njuter inte utan undrar hur jäkla kul fantasilekar kan vara?  Vill njuta av gosandet med Julie, nu när jag har en stark och frisk bebis som jag känner mig trygg med. Blir istället stressad för att det är något annat jag borde göra. Tror att jag helt enkelt ska lägga mig nu och försöka drömma om fluffiga moln, så kanske jag vaknar gladare imorgon. Om inte annat så ska jag försöka ta tag i ynkandet och ändra inställning då. Dessutom har jag hört rykten att det snart blir sooool!

 

Idag har min stora flicka varit med mormor och Mask på Blå Planeten i Köpenhamn. Hon lämpades av på tågstationen vid 11, och kom hem sovandes vid 19:30. Dock slog hon upp ögonen i samma stund som vi la henne i sängen, och är nu klarvaken och ligger och leker i sängen. Jag frågade om hon haft kul och sett många fina fiskar. Hon svarade att hon sett en liten, liten tiger, så nu är jag lätt förvirrad. Dock hade hon med sig både kramrocka och nyckelringsnemo hem, så de har i alla fall varit på rätt ställe. Medan Sienna var borta gjorde jag det enda vettiga- SOV! I över tre timmar. Från att ha varit rätt nöjd med tillvaron har jag nu blivit en rätt trött lama. Natten till idag var nämligen tredje natten då Julie hade magont, och jag har sovit i princip ingenting. Hade jag vetat att det bara var tre nätter hade det varit rätt lugnt, men jag har en vag känsla av att detta rör sig om veckor. Antingen tills jag vågar sluta med amningsnappar, lär mig hur jag ska få henne att rapa ordentligt, eller kommer på vilken grej jag stoppar i mig som gör henne gasig. Håller tummarna att jag lyckas med alla tre sakerna snart! Och att det är någon av dem som är bovarna...

 

Jag inser att det är onsdag idag. Dock missade jag att det var tisdag igår, så what to do? Trots vädret är jag jäkligt positiv just nu, och vill gärna njuta lite extra genom att skriva ner det.

 

• Julie är här!! Underbart av flera anledningar. Dels för att jag inte är gravid längre (yeeeeey för det!), dels för att jag har en gosig bebis, och dels för att hon faktiskt är en fantastisk liten unge. Lättskött, gosig och helt underbar. 
• Vi var på syskonfotografering idag, och trots att det tog 3,5 timmar (!?) så klarade båda ungarna av det. Jag och Kim var helt slut efteråt, och stackars Sienna somnade medan hon fotograferades, men det gick bra ändå. Bildvisning 20 juli. Längtar! Fast snacka om att man kommer ha beslutsångest.
• Det är sommar! Märks inte på vädret, men sambon är ledig och vi har både roliga planer och chillplaner. 
• Jag fick mejl av en elev idag. Gav dem min ena mejladress när jag slutade, och jag är jätteglad att i alla fall en vill ha kontakt med den stackars nyfikna läraren. 
• Jag är mycket lugnare med Julie än vad jag var med Sienna. Visserligen ringde jag min mamma i panik igår och trodde att ungen var dödssjuk för att hon spydde, men förutom det svaga ögonblicket har jag känt mig mer samlad. Och trots sömnbrist så har jag inte panik som jag hade med Sienna- jag vet liksom att det går över. Och som gravid denna gången sov jag inte mycket heller. Så alla planer för sommaren som vi tänkte nog skulle bli jobbiga eller ställas in på grund av bebis kommer nog att bli av. Ungen är superchill att ha med sig.

Min morfar är svincool. 83 år gammal, kör fortfarande bil, skitförbannad när han får en liten stroke eller hjärtattack, väldigt politiskt insatt, har flickvän och kompisar, frågar mig regelbundet om mitt BMI, undrade över amning och hur sydd jag var när vi besökte honom idag. Han är som en 55-åring, fast i en gammal kropp. Och när det kommer till vissa fördomar. Homosexuella är inget för honom, även om "de får göra vad de vill i sängkammaren", vissa personer är schyssta trots att de är invandrare, och Kims jobb är betydligt viktigare än mitt- för att Kim är man. Och idag visade han vad han tycker om könsneutrala saker. Sienna och Julie fick varsitt gulligt guldarmband med ett litet hjärta på, men han berättade vilka bekymmer han hade haft gällande sitt tredje barnbarnsbarn; baby Knox. Baby Knox är nämligen en pojke, och tydligen kan såna varken ha armband eller små hjärtan. Så han hade köpt ett halsband. Men vad för berlock skulle hänga i halsbandet? Juveleraren förstod inte riktigt vad morfar menade med "pojkigt" och morfar själv kom inte riktigt på vad han menade med killgrejer. Fotboll och sånt är ju ungen för liten för. Tillslut drog han till med det mest manliga han kunde: "har du ingen liten pistol eller något?" Tyvärr hade juveleraren det. Så på väg till Arizona, USA, till en rätt vapen- och militärvänlig republikanfamilj skickas det just nu ett litet, litet guldhalsband... med en pistol på. Way to go, morfar!

 

Jag kan seriöst inte sluta skratta.

 

Dagens upptäckter:

 

Kaffe gör en pigg! No shit, kanske man tänker här. Men jag dricker nästan aldrig kaffe, och i så fall bara en latte på espressohouse, så jag har liksom aldrig fattat vad folk snackat om. Praktiskt taget inhalerade fyra koppar i morse, medan jag fortfarande var groggy och sömndrucken, för att tvinga mig till ett fruktat möte med toaletten. Och den trevliga bieffekten blev att jag har varit superpigg hela dagen, trots att jag bara sovit fem timmar inatt. Not bad! Ska nog fortsätta med detta drickandet när zombietröttheten slå på. 

 

Jag kan baka rice krispies tårta! Efter mycket kämpande, tre misslyckade försök och en mycket förstående och hjälpsam och tålmodig sambo (jag är INTE ironisk) lyckades jag tillslut med mästerverket idag. Ful som stryk, men ack så god!

 

Amningsinlägg är aldrig fel, även om man har nån form av hybris och tror att man inte behöver dem. Det gör man. Eller i alla fall jag. Tur att det var Kim som upptäckte eländet!

 

När man ska lägga sig kl 19 får man inte skäll av en uttråkad sambo om man väljer en dag då tre av serierna han följer har släppt nya avsnitt. Tror att måndagarna ska bli mina sovdagar hädanefter. Godnatt!

Min största rädsla med ungarna är kvävning. Man kan tycka det är lite ologiskt, eftersom Sienna är helvild och en trafikolycka, klätterolycka, badolycka eller att hon springer bort och går vilse är troligare, men jag kan liksom inte komma över skräcken. När hon var liten fick hon inte smaka majskrokar förrän Kim hade testätit dem och kollat smälthastigheten, och brödbitar fick hon inte pröva förrän Thilde var hemma hos oss och kunde "vakta" ungen. Äpple åt hon första gången på dagis, då jag visste att de kunde småbarnsheimlich. Sienna fick dessutom aldrig sova med kudde, eftersom jag tänkte att hon skulle vända sig i sömnen och begå bebissjälvmord genom kvävning. Resultat: mycket platt huvud och utskällning av BVC. Fortfarande är jag rädd när Sienna äter, och kollar henne konstant. Och nu har eländet börjat om! Denna gången ska jag dock låtsas vara lite coolare, och inatt fick Julie inviga sin kudde. Givetvis låg den inte mysigt, utan på fel håll ifall den sex dagar gamla ungen skulle göra en volt och kasta sig in i kudden, men dock. Babysteps. Vad hon inte har fått testa än är sina snuttefiltar, för de kan ju anfalla henne i sömnen. Istället har hon fått en "gosig" mask.

 

Sådär glad blev hon. Men det gick bättre efter lite övertalning. Eller för att hon somnade...

 

 

 

I helgen är det marknad på Sibbarp, och mjölkstas (seriöst, mina bröst är större än 90DD- vilket jag vet eftersom det tyvärr är storleken på min min största BH) och stygn till trots begav vi oss dit igår för att Sienna skulle få åka lite karuseller. Ungen var själaglad och sprang omkring som en liten iller. Jag var konstant svettig; av alldeles för varma kläder, smärta och hysteri av att försöka hålla koll på lillstim. Tillslut gav jag upp och tog av mig koftan. Inte klok ser jag ut. Minst sagt. Dessutom är brösten inte bara lika stora som vattenmeloner; de är även lika hårda! Och MYCKET ömma. Jag lider kan jag säga. Men imorgon är det dag 3 av mjölkstasen, och så vitt jag kan minnas brukar det vara sista dagen.. Hoppas! I alla fall, förutom brösten (eller kanske tack vare deras storlek), tycker jag att jag ser rätt smal ut för att vara nyförlöst, så jag skämdes inte jätte, jättemycket när jag gick omkring i linne (förutom för de uttjatade brösten då). Tills Kim utbrast

"Men alltså magen, när ska den försvinna? Jag minns att du var helt platt ett par veckor efter att du fått Sienna!"

"Jo.. men det har bara gått fyra dagar? Och jag är bara tre kilo från min startvikt. Så illa ser det väl inte ut?"

"Jag tycker i alla fall inte att du ser klok ut."

Han vet minsann hur han kan smickra en! Han har även sagt att jag borde sluta amma för att han inte kan serva mig i sex månader medan jag ammar (jag bad honom hämta dricka till mig). Undra om han tror att det blir mindre för honom att göra om vi börjar ge Julie ersättning? I så fall misstar han sig grovt. Tur att han var ett så fantastiskt stöd under förlossningen, så jag kan tänka tillbaka på det när han sätter på sig charmskorna. 

 

Sedan Julie dök upp har vi mest minglat med släkt. Rätt ofrånkomligt när man har en bebisluktande minilama som ska beskådas och bedömas. Än så länge har hon fått godkänt av alla. Mest av allt av mig och Kim. Hon klarar av alla funktioner som krävs av henne; att äta, sova och bajsa regelbundet. Not bad! Vi jämför hela tiden med hur det var när Sienna var liten, och har konstaterat att 1. det är mycket enklare när bebisen är lite större och piggare vid födseln 2. när mamman inte är i konstant chock i flera veckor av att ha genomlidit en förlossning 3. när man redan har ett barn som kräver rutiner och underhållning. Håller tummarna att det fortsätter lika bra! 

 

 

Nu är Julie äntligen här! Natten till tisdagen dök hon upp i ljusets hastighet. Typ. Jag hade haft förvärkar ett dygn, men när det väl körde igång så gick det snabbt. Ingen lilla snigel där inte. Varken liten eller långsam. 3415g och 48cm lång, och givetvis är jag helt opartisk när jag säger att hon är supersöt. Förlossningsberättelse, skräckhistorier om mjölkstas och fler bilder kommer sedan.

 

Julie fortfarande-mellannamnslös Karlberg

 

Eftersom jag är sådär böjlig och har sådär bra kondition just nu så är mina och Siennas utelekar tillsammans ganska begränsade. De går ut på att jag hejar på när hon försöker gunga själv, att jag håller i ena änden av ett hopprep och viftar lite tamt med armen eller att jag agerar sandlåda och hon gräver PÅ mig. Så när vi var ute häromdagen och jag kom på "gömma Simba-leken" blev jag själv rätt exalterad. Den går ut på att hon springer ut från innergården (motion för ungen) och jag i slowmotion gömmer hennes nalle, och sedan springer hon tillbaka och ska hitta den. Hon är dessutom helt fantastiskt urkass på leken, så jag får mig mina garv. Nedan följer en lång bildserie över hur en vända "Gömma Simba" kan se ut.

 

Dagens aktivitet bestod av brunch på Laziza med Madde och Martin. Lite för tjock för att kunna ta av sakerna längst in, men även tillräckligt tjock för att kunna ta 3,5 portioner utan att skämmas. Så på det stora hela en vinstsituation måste jag erkänna. Det bästa med brunchen- den varade i två timmar eftersom vi hade barnvakt! Min mammas planer ställdes in i morse, så vid 10 skjutsades Sienna dit. Inte förrän vid 16 var vi alla hemma igen (brunschen avslutades med barnfri shopping!), och då med en medvetslös Bus. Vi gjorde det enda vi kunde; la oss och vilade vi också, så vi orkar med långköraren som denna kvällen kommer att bli! Nu har ungen precis vaknat, och placerats i soffan framför surfplattan. Dags för utmaning 2: att övertyga henne att det är dags för kvällsmat och inte välling!

 

I brist på bebis (nej, jag tänker inte på något annat) har jag och Kim varit sjukt effektiva idag. Stortvättat, städat hela lägenheten och veckohandlat. Och det var vi klara med redan klockan 12! Sen lunch och därefter utelek borta hos Siennas farmor. Sienna hittade en flicka att leka med och sprang runt som en liten gasell i flera timmar, och vi hade inte hjärta att ta hem henne förrän vi alla var hungriga och trötta och gnälliga. Såhär i efterhand kan jag känna att det var i senaste laget, för Sienna orkade inte ens äta själv, utan tvingade Kim att mata henne. Och då satt hon och blundade samtidigt! Nu har vi mutat henne med lördagsgodis så att hon kan hålla sig vaken igenom ett litet bad också. 

 

Denna väntan på en otroligt seg dotter har i alla fall lett till något positivt- ungen har fått ett smeknamn. Numera kallas hon inte Julie eller bebis, utan lilla snigeln. 

 

Saker som jag borde göra:

Fixa mat

Packa upp strandväska

Städa av lägenheten 

 

Saker som jag inte gör:

Fixar mat

Packar upp strandväska

Städar

 

Valen är trött efter en heldag på stranden. Men mycket lycklig över solen! Mindre lycklig över att faktiskt vara i v 41. 

 

Det finns fördelar och nackdelar med att kunna jobba på avslutningen. Tyvärr går de väldigt mycket hand i hand. Jag fick säga adjö till mina elever, vilket var härligt men jobbigt. Medan alla andra kramades och var gulliga stod jag mest i ett hörn och såg tjurig ut; för att inte bryta ihop och börja gråta! Men vad ger det för minne av läraren? Jag blev avtackad framför de andra lärarna i matsalen. Positivt eftersom jag fick fina blommor och blev mycket nöjd och glad att jag var den första som ropades upp efter pensionärerna (kan ha varit en slump, men jag är inte den som är den), men mycket ledsen eftersom det först nu slog mig att jag inte bara kommer att sakna eleverna; jag jobbar inte längre på världens bästa arbetsplats. Kollegorna i arbetslaget gav mig en egen fin blomma och ett presentkort på akademibokhandeln... och istället för att säga tack och berätta hur mycket jag tyckte om alla satt jag och muttrade med armarna i kors- än en gång för att inte bryta ihop som en blöbb. Nu sitter jag istället hemma och snyftar framför en rätt oförstående sambo, med färska blommor som doftar gott i varenda vrå. Så om bebisen föds inom ett par dagar och det finns planer på att ge mig blomster... då behöver jag en vas också!

 

Bf-dagen och ingen bebis så långt ögat når. Förutom på Facebook och instagram, för där får givetvis alla barn just nu. Men om jag slutar vara bitter i två sekunder så är jag i alla fall rätt nöjd att jag klarade mig fram till skolavslutningen! Ska bli sorgligt att säga adjö till eleverna, och att inte få ha dem i sexan, men jag fick i alla fall vara med femman ut. Kommer att sakna detta jobbet så mycket. Världens bästa jobb, med världens knäppaste och roligaste ungar, och underbaraste kollegor. Så inatt kan faktiskt bebisen få komma, för att trösta mig lite. Och för att jag inte fattar hur jag ska göra med försäkringskassan/jobbet annars. Och för att jag vill kunna börja njuta av sol och sommar, utan att bara vala runt här hemma! Kooooom nu bebisen!!

Vi har ju, som tidigare nämnt, köpt en syskonpresent till Sienna. Och eftersom vi inte riktigt kunde lägga band på oss blev det inte något litet och lämpligt, som ett paket med lypsyl vilket ungen hade blivit själaglad för, utan en stor dockvagn och en sovande docka. Tyvärr var paketen så stora att vi inte riktigt lyckades gömma dem. Så nu har Sienna fått syn på det största. Och gissa hur nyfiken hon är! Varför ligger det där? Vem är det till? När ska personen få det? Hon måste ju ana att det är till henne, eftersom vi bara har en bortskämd liten Bus, men vi vägrar bekräfta det. Jag har dock berättat att det är från Julie, och att hon har viskat från magen vem det är till, men att hon vill ge det själv. Sienna håller på att spricka. Detta måste vara på gränsen till barnplågeri. Tur att ungen inte kan numret till BRIS!

 

• Det var superskönt att sluta kl 12 idag!
• Vi var lata och unnade oss en hemskt onyttigt, men god, lunch på Max idag.
• Kim var ute med Sienna en timme på eftermiddagen så jag fick sova.
• Bara två dagar kvar till looooov!
• Snart bebis. 

Sista magbilden på mig och Stitch. Vecka 39+4. Inte för att något är på g, utan för att jag har gett upp denna graviditeten nu. Orkar inte mer! 101 cm runt midjan, 66,6 kg (+8,2kg). Ständig halsbränna, ständigt trött, omöjligt att sova, ont överallt. Kan dock andas med näsan igen! Inte hurngrig hela tiden, utan svårt att äta. Hela tiden läsksugen... tror jag har druckit så pass mycket att jag fått tillbaka mitt beroende. Hoppas kunna ersätta en del läsk med öl i sommar. Blodtryck bra, blodvärde mycket bättre (115 nu)  bebisens hjärtljud bra, den är fixerad sedan många veckor, och ligger lååååångt ner. Ska försöka jobba denna veckan också, eftersom skolavslutningen är på torsdag. Har dock ynkat inför rektorn, så hon gick med på att jag jobbar halvdagar. Idag sticker jag vid 12. Not bad!

 

Igår var vi i skogen en vända med Kims mamma. Förra året åkte Sienna, Kim och Nina dit för att plocka hallon- och upptäckte att de var en vecka för sent ute. Visst fanns där hallon kvar, i mängder dessutom, men de var torra som fnöske. Så för att inte göra samma miss åkte vi igår ut för att kolla statusen på hallonen. Och det bådar gott! Ett par veckor kvar, sedan ska vi nog kunna fylla några spannar. Efter en promenad och lite picnic avslutade vi skogsturen på en lekplats. Sådär lyckat. Jag satt på en bänk och valade, Kim lekte skogsmulle och gjorde upp en eld (trots att vi inte skulle grilla!) och Sienna satt bara och skrek på olika lekställningar, så Kims mamma fick springa fram och tillbaka och hämta ner henne. Längtar till nästa gång vi är i skogen, och jag kan 1. andas 2. röra mig 3. äntligen leka med min dotter igen, för första gången på snart ett år.

 

Klockan är halv tio, och detta är vad jag hittar i soffan.

 

 

Hur gick detta till, undrar hispigt alla småbarnsföräldrar som själv har behövt gå upp vid 06:30 hela helgen. Frukta inte, vi har inget underbarn. Tvärtom egentligen. Vid 04 i morse tyckte Sienna att det var morgon. Vi höll inte med, men det struntade hon högaktningsfullt i. En stund lyckades hon roa sig med surfplattan, men tyvärr dog batteriet. Vid 05:30 gav jag upp och gjorde välling och satte igång en film till henne. Sedan vet jag inte riktigt hur det gick till, men jag antar att filmen har tagit slut någongång medan jag slumprade vidare, och att ungen då tog sitt förnuft till fånga. Mycket trevligt, för det minskar sannolikheten för gnäll under dagen avsevärt!

Jag minns när man var liten och föräldrarna släpade med en på en fest. Trött däckade man på värdens säng mitt i allt hålligång, för att sedan bli väckt och hemsläpad när man var helt groggy. Detta händer aldrig Sienna. Ungen som har en inbyggd klocka aka Skalmanstyle och i vanliga fall somnar 19, oavsett yttre förhållanden, VÄGRAR att somna när vi är borta. Igår var vi hemma hos min mamma och grillade och firade hennes födelsedag. Efter mycket lek och plask och uppmärksamhet insåg miniskalman att klockan var 19, bad om välling och la sig i soffan. Hon hade med sig en nalle och en filt och en ny film. Tack och godnatt, tänkte vi. Hell no, tänkte Sienna, som så fort ögonlocken blinkade lite långsamt flög upp och fortsatte leva rövare. Vid strax efter nio började vi bege oss, och tänkte att nu somnar ungen i vagnen under bussresan. Not so much. Först vid tio, efter en andra vällingflaska, pyjamas, tandborstning och bokläsning däckade ungen. I sin egen säng. Rutiner i all ära, ibland känns det som att vi gått till överdrift. Hur kan man inte däcka i sin mormors soffa, när man är astrött? 

 

Full fokus på ungen i många timmar. Någon behöver ett syskon. Helst nu.

Inatt har jag haft en gosig sovande liten flicka bredvid mig. Tyvärr inte en bebisgos, utan en treårig sådan. Bebisen vägrar fortfarande att komma ut, även om hon ibland vill sparka sig ut genom sidan. Sienna har nämligen med ofelbar tajming börjat bli rädd för ALLT, och kan inte längre sova i sin egen säng. Hon läggs där, men vid 4-tiden dyker alla spöken, vargar, tigrar, odjur och möss (!?) upp och skrämmer henne, och då rusar hon in till mig. Förra veckan inbillade hon sig att det var morgon vid den tiden, eftersom det var ljust, men den villfarelsen tog vi snabbt ur henne. Nu snoozar hon istället vidare bredvid mig. Kim sover på soffan de flesta nätterna, eftersom det är jobbigt att sova bredvid en ständigt kissnödig val. Sånt stör inte Sienna. Och eftersom jag är en ständigt kissnödig val, som vaknar minst fem gånger per natt, så stör ungen inte mig heller. Jag kan dock känna liiiiite stress över hur det ska bli när bebisen kommer, men antingen så vaknar inte Sienna varje gång ungen vaknar, eller så gör hon det och då tror jag att hon kommer att besluta sig för att lite spöken och vargar kan man leva med så länge man slipper lillskrik. Nu är vi i alla fall vakna och uppe- ingen stor bedrift eftersom jag la mig 19:30 igår. 

 

Sienna fick vara med och kolla när Kim spelade en korpenmatch idag. Gick hur bra som helst- tills matchen var slut. De förlorade nämligen, och killarna tog det sådär bra. Svordomarna haglade, och Sienna satt tyst som en ängel och lyssnade MYCKET uppmärksamt. Kan bli spännande imorgon.

 

 

Vissa personer är bra på att ge komplimanger. Andra... behöver öva på förmågan.

 

Samtal med annan lärare på skolan. 

"Och sen är det snart dags för dig att få bebisen va?"

"Ja, nästa vecka faktiskt."

"Oj, men du är inte så groteskt stor!"

"Ähm.. Tack?"

 

Samtal med elev.

"Lisa, hur gammal är du?"

"29"

"Men oj!!"

"Vadå då?"

"Jag trodde du var typ 40!"

"Tack för den."

"Va?"

"Det var en diss ju. Du dissar mig när du säger att jag ser ut som 40."

"Nä, men alltså jag flippar inte. Det var inte på skämt. Jag menar bara att jag tycker du ser gammal ut."

"Än en gång, tack."

Efter en heldepp dag igår är jag nu tillbaka i livet. Piggare, hade kul på jobb, har tom grillat med Kim och Sienna nu efter. Och ser fram emot vissa saker som inte involverar bebis. Känns bra! Och det bästa är- redan efter tre dagar lediga bara de två, så är Sienna och Kim mer tajta en innan. Det eviga mammandet varvas med pappatjat, och Kim har mer tålamod med och förståelse för henne. Känns som att detta kommer att bli en bra sommar!

 

• Ännu en dag har gått
• Jag kan fortfarande jobba
• Siennas trotsperiod verkar ha tagit slut, och vi bråkar inte alls lika ofta
• De jobbiga eleverna i förstärkt engelska fick se halva Forrest Gump idag, och satt klistrade
• Kim och Sienna verkar ha haft en bra hemmadag trots regn

Konsten att underhålla en Bus har övergått till konsten att underhålla en mamma. Jag är så sjukt rastlös och uttråkad! Ingen bra kombo med att vara val. I alla fall,  idag drog vi till Malmö museer. Jättenice när det är måndag och ingen är ledig, tänkte vi. Sådär nice, eftersom det är måndag och snart skolavslutning och alla Malmös skolor och dagis var där, visade det sig. Sienna fick dock kolla lite fiskar och uppstoppade djur, jag fick subways till lunch och efteråt stannade vi på en lekplats. Sedan var jag, men inte Bus, färdigrastad, så jag fick sticka hem och sova medan Kim och Bus drog till hennes farmor och var ute och lekte två timmar till. Not bad! Nu är det yogadags, sen jobb imorgon. Nästan så jag hoppas på lite konflikter och möten, så att tiden går fort!