lamadjur.blogg.se

Happy halloween! 

 

Julie känner sig mer än redo för mat. Slukar allt hon får smaka på, och när hon fick katrinplommonpure igår tjöt hon när jag tog bort det. Naaaaw! 

 

Eventuellt kan jag ha blivit så distraherad av Julies fotogeniska ådra på denna bild att jag helt missade att ungen tre sekunder senare rullade av soffan. Som tur är var Josse lite mer uppmärksam och hann fånga den flygande bebisen. Hon impad av att Julie kan rulla, och jag impad över hur jag kunde glömma det!

 

Julie vill också ha julklappar, även om hon inte vet om det. Så här kommer lite tips. Dock finns det en enkel tumregel: inget stort! Dessutom behöver väl ungen inget egentligen, så det är enbart för släktingar som gillar själva givandet, och därför känner sig manade att handla något. Även här är det dock bra att höra med förälder innan eventuellt inköp, då det finns en överhängande risk att jag handlar allt själv

 

Totte-böcker

Babblarna-böcker

Minsqueeze-påsar

Presentkort för komplettering av garderob

Peng in på sparkontot

Köpt- Munchkin ätgrej (hon ville ha den nuuuu!)

Häftig sparbössa, tex elefant

 

Förra veckan blev Sienna 3,5 år. Känns inte alls otroligt, eftersom hon blev i princip fullvuxen i samband med att Julie tittade ut. Däremot är jag lite impad av kunskaperna ungen har förskaffat sig under de senaste månaderna. Hon kan numera:

1. cykla utan stödhjul

2. sova utan blöja (har varit torr dagtid i ett år)

3. överleva kvällar och morgnar utan välling

4. räkna till 30

5. känna igen ca 10 bokstäver och alla siffror

6. räkna enkel matte (3+2, 4+1 etc)

7. ta fart på gungan själv (hallelulja! Perfekt tajming, för Julie har precis upptäckt tjusningen med gungor.) Min stora, duktiga tjej. Ska bli så spännande att se henne växa upp! 

 

 

 

Råkade få en liten glimt av framtiden när jag fotade Julie häromdagen. Här har vi knubbsälen om 18 år när hon festar.

 

Siennas liv blev för en kort stund fullkomligt häromdagen. Jag lät henne leka i väntrummet en stund efter Julies bvc-besök, och hon kom på en rolig busslek. Och i samma sekund som bussen skulle starta och börja brumma, så satte en man igång borrmaskinen en bit bort. Sienna visste inte till sig av glädje. Ett äkta brum!

 

Den senaste veckan har Julie inte bara vaknat flera gånger per natt för att käka, hon har även vaknat för att hålla tal. De oerhört viktiga och högludda monologerna brukar vara i två timmar, mellan ca 03-05. Underbart! Då kan man ju lätt föreställa sig att bebisen är helt utslagen på dagarna? Nope. Idag har hon sovit 40 minuter. Totalt. Giv. Mig. Styrka. 

 

Jag är asallergisk mot katter. Jag är dessutom lite halvrädd för dem. Förutom när man stöter på dem i mörker; då är jag fullständigt livrädd. I alla fall, tyvärr vet inte den kelsjukna katten på granngården detta. Eller så vet hen, men skiter fullständigt i det. För varenda gång jag går förbi kastar den sig fram för att få en klapp eller en helkroppsmassage. Jag brukar rusa förbi den när jag ska till ICA, man måste passera kattens gård för att komma dit, och mumla något om att jag inte har tid och bebisen skriker eller något liknande. Men häromdagen hade den mig fast. Den hade nämligen tagit sig in på vår gård, och upptäckte mig där jag satt på en bänk och väntade på att min lilla knubbsäl skulle vakna (jag inte ville väcka henne genom att släpa in vagnen i trapphuset och krocka med- i genomsnitt- tre dörrar). Den spanade in mig och kastade sig snabbt upp i mitt knä innan jag hann resa mig. Jag att skadan redan var skedd och började klappa den lilla sötnosen. Detta pågick en stund. Julie sov som en stock, det var fortfarande uppehåll, och jag hade masserat klart kattens huvud och börjat med nacken när jag till min fasa upptäckte något som gjorde mig stel av skräck. En fästing på kattens rygg! Wiiiiieeee, lät det (i mitt huvud) när katten seglade genom luften och landade i sandlådan. Jag ylande fram ett förlåt och ett hejdå och rusade iväg med vagnen innan katten hann reagera. Nästa gång jag ska gå till ICA tänker jag ta en omväg. 

 

Sienna har knåpat ihop en julklappsönskelista. Med lite hjälp från mig. Eller mycket. Jag kan ha skrivit den själv i ärlighetens namn. Men jag känner att jag faktiskt vet bättre än hon vad hon önskar sig, baserat på att hon svarade dockvagn när vi frågade henne. Vilket hon redan har två av. Oooooom någon släkting skulle vilka köpa något av nedanstående, berätta gärna för mig så att vi inte köper samma?

 

(Disneydocka -paxad av Frida)

(Köpt- prinsessklänning)

• Astrid Lindgren- filmer 
• Skor (storlek 26. Vilken typ av skor kvittar nästan, för hon älskar alla skor. Men helst något asfult med Disneytryck.)
• Grejer till lera (såna man gör fejkspaghetti med och liknande. Hon älskar lera!)

Köpt- Emma-böcker (hon har redan tandläkaren, lillebror, dammsugaren, doktorn, första dagen på dagis och dagis)

• Kassaapparat 

(Köpt- Låtsaspengar)

Vad Sienna har ätit idag?

 

• Onyttiga flingor med mjölk
• Två ljusa mackor med sylt
• Ens stor påse godis
• Åtta chokladkex

Idag testade jag och mina blötdjur Hylliebadet för första gången. Tre fenor upp av tre. Julie älskade det, Sienna älskade det och till och med jag älskade en av vattenrutchkanorna! Dessutom var där jättefräscht och fint och genomtänkt. Dock var jag superglad av förstärkningen jag fick av mamma och Frida, för jag vet inte hur jag hade klarat det själv med ungarna. Fan att inte Kim jobbar oregelbundna tider. Då hade vi nog bosatt oss där. Tog inga foton. Men föreställ er en vacker och vild treåring, en underbart söt knubbsäl, och en blek mamma med babyfett (kan det väl kallas på mamman också, efter en graviditet?) och urtvättad bikini.

 

 

Insåg att jag inte visat bilderna som vi beställde från nyföddfotograferingen. Har liksom väntat på att de skulle komma upp på väggen, men eftersom vi bestämt oss för att ha dem stående på en byrå istället blir det en rätt lång väntan. Så här kommer foto av foton. I alla fall av de tre små. Det stora ligger fortfarande nerpackat, och kommer inte sättas upp förrän ungarna flyttar ihop in i det stora sovrummet. Vilket är när Julie sover hela nätter, så någon gång om tre år känns det som. 

 

Julie har kommit in i en ålder där hon anser sig vara för stor för vagnen. Hon kanske inte kan gå själv riktigt än, men hon tycker det är rimligt att hon ska få låtsas genom att jag släpar runt på henne i bärselen eller bär henne på armen. Min rygg håller inte riktigt med. Så jag har fått lära mig att improvisera lite. Och med en del variation har ungen gått med på att inte bli buren korta stunder. 

 

• Vi spenderade flera timmar ute i förmiddags, och Sienna fick leka loss med sin dansvän Olivia
• Siennas dagis ska till skogen imorgon!
• Vi har planerat ett besök på Hylliebadet på fredag, och både mormor och moster ska med. Mina ungar kommer bli helt till sig!
• Bvc-besöket gick bra. Knubbsälen är 63cm lång och väger 6650g.
• Snart juuuuuul!

 

 

Direkt när Sienna kom in på förskolan idag fick hon syn på sin bästa dagiskompis Charlie, och ropade hej till henne. Men innan Charlie hann svara vände sig de stora flickorna som lekte med henne om och sa "Sienna, Charlie vill inte leka med dig. Hon leker med oss och du får inte vara med." Huuuuur ska man klara höra något sånt som mamma, utan att bryta ihop. Jag vet att barn gör så. Jag är fullt medveten om att Sienna kan vara taskig mot andra. Och på hennes kalas fick vi seriöst ta bort dörren för att hon inte skulle utesluta en unge från leken. Men ändå. Det skär i en när det gäller ens eget barn. Jag valde att bita ihop och inte lägga mig i. Hade jag sagt till tjejerna hade en av tre saker hänt: de hade varit medvetet elaka mot Sienna för att hennes mamma "är dum", de hade lekt med henne halvhjärtat men inte tyckt att det var roligt, eller så hade Sienna tyckt det var jobbigt och pinsamt. Vad som garanterat inte hade hänt är att de hade haft roligt tillsammans och velat leka med Sienna igen. Man får absolut inte mobbas. Att vara ensam är hemskt. Men att tvingas till att umgås med någon för att en vuxen säger det bygger inga vänskapsband. Och så fort den vuxna försvinner är barnet ensamt igen. Jag vet att det löste sig för Sienna denna gången, för i samma sekund som tjejerna sa att hon inte fick vara med kom en liten kille rusande och ville att Sienna skulle leka med honom. Sedan sa han tröstande att han ville att Sienna skulle komma på hans kalas, men inte de andra tjejerna. Men nästa gång, när en underbart väluppfostrad pojke inte ser, kommer hon att vara ensam då? Oj vad jag önskar att jag kunde skydda henne mot allt! Jag vet i alla fall en sak jag kan göra; jag kan lära henne att vara som pojken. HON ska inte vara den som utesluter någon, utan den som hjälper den ensamma. Och det ska komma spontant. För så smart och duktig är hon, att hon kan lära sig att förstå det. Min lilla, lilla flicka. 

 

Igår bestämde jag mig för att det snart är dags för Julie att sluta äta på nätterna. Jag tror att hon tjuvlyssnade, för inatt vaknade hon vid 00:30, 04:00 och gick sedan upp vid 05:30. Kunde jag söva henne utan mat då? Nope, ungen var ashungrig och blev skitsur när jag försökte erbjuda napp och lite kramar och klappar. Kan inte riktigt känna att detta går på rätt håll. 

 

Vadå?

Julie är en väldigt chill bebis. Hon har liksom bara hängt med ända från start, och har inte gnällt alls mycket. Nu är hon förkyld och därmed allmänt bitter på livet, så för tillfället har hon lite högre krav än vanligt, men inte så att man måste ägna henne full uppmärksamhet hela tiden. Föreställ er då hur chockade jag och Kim (och stackars Sienna) blev idag när Julie VÄGRADE dela med sig av platsen i pappas knä. Julie satt och chillade hos Kim, när Sienna kom och ville joina. Försiktigt kröp storasystern upp bredvid sin lillasyster... och Julie gav upp ett illvrål! Förskräckt hoppade Sienna ner och jag och Kim satt där med gapande munnar och funderade på hur Sienna hade klämt/rivit/sparkat Julie, då hon faktiskt inte nuddat henne. Kunde det vara så att Julie inte ville att Sienna skulle sitta där, undrade vi förvånade? Vi bad Sienna testa igen, med samma resultat! Nej, den fyra månader gamla bebisen var mycket bestämd; hon tänkte INTE dela plats med sin storasyster. Jahapp. Snopet gick Sienna och satte sig i sin lilla fåtölj istället, medan Julie nöjd och glad satt ensam kvar i pappans knä. Jag trodde att det var det äldre syskonet man pratade om när man nämner syskonavundsjuka?

 

Den när man ber pappan ta på ungen kläder...

 

Idag blir min lilla knubbsäl fyra månader. Yey! Förutom att det betyder att hon är äldre och knubbigare och om möjligt ännu mer älskvärd, så betyder det också att risken för plötslig spädbarnsdöd minskar drastiskt. Den är som störst mellan 3 och 4 månader, så jag hatar dessa veckorna. Men nu är de över och jag försöker andas ut lite. Ska kanske till och med satsa och låta ungen slippa sitt babynest på nätterna nu. Hög tid i så fall, för det har blivit alldeles för litet. Och igår slog jag på stort och tog bort insatsen i vagnen. Smidig och gosig i all ära... men nu med åkpåsen (som invigdes i måndags!) har Julie sett ut som en liten svettig burrito när hon har legat där i. Lite info om min stora lilla flicka.

 

• Helammas (har testat ersättning 2 gånger)
• Somnar vid 18 på kvällarna och vaknar vid 3-tiden för käk. Somnar om och sover till 06.
• Älskar fortfarande att bada! Simhallar, badkar, liten balja. Ungen har garanterat varit fisk i sitt förra liv.
• "Går på toa" var sjätte till tionde dag, vilket gör att jag hela tiden är hysteriskt rädd för förstoppning. 
• Kan vända sig från mage till rygg, men inte tvärtom.
• Kan gripa tag i saker och föra dem till munnen.
• Har just nu sin första förkylning.
• Älskar mig, sin pappa och sin syrra. Och Liisa på öppna förskolan. Vad är det med henne och barn? De liksom smälter i hennes armar.
• Ska nog få testa lite fruktpuré ikväll.
• Har storlek 68 i kläder.
• Fortfarande världens gosigaste och gladaste unge, även om hon är sjukt deppig och kinkig nu under förkylningen. 

 

 

Kim är förkyld, Sienna är förkyld och Julie är förkyld. Bilen är kvaddad och därmed ekonomin lite ynklig. Jag har haft en svampinfektion i mina bröst i flera månader som jag inte får bukt med, och den gör ont. Julie skriker när hon äter, och jag har tänkt att hon hamnat i en konstig fas- men igår insåg jag (med lite hjälp från den allvetande modern då) att hon antagligen också har svamp, fast i munnen. Och därmed svinont när hon äter. Tydligen behöver det inte synas vitt för att barn ska ha det. Igår insåg jag också att något annat var på G, när jag blev hård och öm i ena bröstet. Hej mjölkstockning. Trodde att det dessutom var ett tredje problem inblandat, då jag fick blåsor, bröstet fick en konstig form och det samlades vätska där Julie greppar när hon äter. Aj. Sienna skulle fotograferas idag, och stackars sjuklingen Kim fick ta med henne till dagis eftersom jag och Julie var på hemligt uppdrag. Ett tråkigt och kallt uppdrag som varade i över tre timmar. (Men med bra resultat!) I alla fall, jag var rätt ynklig när jag och Julie kom hem igen i förmiddags- kalla och snoriga och hade ont. Har haft bättre dagar, om man säger så. Så jag däckade när ungen vilade och var halvt medvetslös i två timmar. Och som i en film hade allt löst sig när jag vaknade. Typ. Julie mådde bättre, jag mådde bättre, mitt bröst hade återfått sin form och klumparna var borta. Svampen gör fortfarande ont, men inte alls som i kombination med stockningen, och vätskan är borta. Kim har hittat vischyvatten och Julie får sig nu en liten sup efter varje måltid. Dessutom kokas här nappar och tvättas bröst på löpande band. Jag känner att mitt hopp har kommit tillbaka. Helt sjukt vad skillnad lite sömn kan göra! /ynklama

Kul när man försöker ta fina pappa/dotter-bilder, och Julie kör all in medan Kim ser ut som sju svåra år.

 

Sienna hade underbart hår när hon var liten (kolla!). Det är fortfarande rätt fantastiskt; långt och tjockt och mjukt. I alla fall, från det hon var mycket liten hade jag tuppkam på henne ända fram tills den var så lång och tjock att tuppkammen vek sig. Julie har inte riktigt samma svall, om man säger så. Men jag försöker tappert! Idag tänkte jag fota henne, när hon var fixad i håret. Gick sådär.

 

Idag tänkte jag och Kim att vi skulle göra en rolig utflykt med Sienna, och tog sikte på Vellingeblomman. På vägen dit hämtade vi upp ungens farmor, för att göra det ännu trevligare. Med knappt tre veckor kvar till Halloween är det givetvis skräcktema där just nu. Och vad de har satsat! Förutom pumpor och diverse maskeradkläder som man kan köpa är där en jättehäftig spökgång. Vi anade lite att Sienna skulle bli rädd, för treåringar har en viss oförmåga att skilja på fejk och verklighet, och spöken och monster är väldigt akutellt för henne just nu. Men exakt hur rädd hon skulle bli hade vi inte kunnat föreställa oss. Det var så illa att vi i efterhand önskade att vi hade filmat eländet. Trots att Kim bar henne skrek och darrade hon och hackade tänder. Hon skakade som ett asplöv och fick inte fram hela meningar och bara grät och flämtade. Och hela tiden bönade och bad hon att det skulle vara slut och att vi skulle ut därifrån. Och jag och Kim gick dubbelvikta av skratt och var så hemska som bara föräldrar kan vara. Har en liten aning om att vi kommer att straffas för detta inatt. I alla fall så överlevde hon rundan, och fick ett Jake-svärd (hon älskar Jake och piraterna) som belöning och för att försvara sig om det dyker upp fler monster. Mycket rolig utflykt enligt mig och Kim. Sådär tyckte väl Sienna. Men hon har i alla fall slutat skaka nu.

 

Häromdagen var vi på babysång. Julie hade bara sovit en liten stund på förmiddagen, och höll sig sedan vaken i över två timmar innan hon däckade efter sången. Jag trodde att hon skulle sova i flera timmar- hon vaknade efter 20 minuter. När vi ett par timmar senare kom hem tänkte jag att nu är nog ungen astrött, och la henne i min säng för att sova. Och Julie började skrika hysteriskt! Jahapp, nu hann hon bli övertrött, tänkte jag och stoppade tillbaka nappen gång på gång medan ungen gapade för full hals. Vi kämpade ett tag. Tillslut var hon så arg att hon blev röd i huvudet och små tårar dök upp i ögonvrårna. Men vad är det, försökte jag jolla. Hon var nymatad, verkade inte ha ont och hade ny blöja. Jag kunde inte lista ut något. Tillslut övergav jag idén om att försöka få henne att somna på sängen, och tänkte tillbaka på en period som Sienna hade när hon var bebis och bråkade vid tupplurarna och bestämde mig för att det var en fas. Hon får väl däcka i min famn då. Men hon fortsatte skrika. Inte förrän jag satte henne upp för att kunna lugna henne face to face så slutade ungen vråla. Vadå, vill du inte ligga ner? Testade igen- vrål. Men alltså, du är ju trött? Ungen bara blängde på mig. Vill du inte sova? Ska du ner och leka? frågade jag och la ner henne i babygymmet och förväntade mig ett ramaskri. Istället började ungen jollra och pilla på sina leksaker. Snopet gick jag ut i köket och började med maten, och inte förrän en halvtimme senare började bebisen gnälla. Trött nu då, undrade jag och la henne på sängen och räknade med att hon skulle bli lika arg som innan. Istället släckte bebisen sina ögon och somnade utan protest. Bara för att man tror att man känner sina barn.

 

"Jag har blodtryck i benet, så jag måste ha gips!" 

 

Häromdagen kom Sienna skuttande från dagis, med orden "mamma, mamma, vet du vad man äter till frukost i Hu-sa?" (en av hennes gamla pedagoger har just flyttat till USA, vilket Sienna ofta funderar på, och tydligen snackar om på dagis) "Pannkakor! Man äter pannkakor till frukost där! Vad häftigt va? Kan inte vi äta det någon gång, snääääälla mamma?" Vad är oddsen för att jag precis har lärt mig göra amerikanska pannkakor? Jag blev så till mig att redan dagen därpå serverades ungen en trevlig amerikansk frukost med pannkakor, hash browns och bacon. Glömde äggröran, fick kasta bullarna då de var mer som stenhårda degklumpar, och hade ingen apelsinjuice hemma. Men ändå. Sienna var nöjd och jag var nöjd. Ungen blev väl inte jätteimpad av mina pannkakor, men de slank ner med lite sylt (hur kan man inte gilla sirap?!). Däremot blev baconet en hit. Tydligen har vi inte gett henne det innan. Ops. Hon slukade allt och bad snabbt om påfyllning. Vilket hon fick. Sedan trodde jag att hon var nöjd och glad och att detta skulle vara ett bra minne. Minne my ass. Redan dagen därpå vaknade Sienna med orden "får jag bacon till frukost idag mamma?". "Men alltså, du ska till dagis. Vi hinner inte det. Det är mer en helgfrukost." försökte jag. "Men snääääälla mamma, om jag får lite, lite bacon ska jag inte be om mer. Snälla!" Alltså, hur ska man kunna säga nej till det? Så nu har vi börjat med någon tokig rutin, som jag inte riktigt vet hur jag ska slingra mig ur. Men rätt mysigt är det!

 

Milleniumtrilogin har utökats till en fyrologi (eller nåt)! Visserligen av en annan författare, men den ska givetvis läsas ändå. Jag har bestämt mig för att läsa om de första tre böckerna innan jag ger mig på fyran... men jag har redan fått låna fyran av mammas väninna! Så nu känner jag mig lite stressad. Så om jag eventuellt är lite frånvarande så no worries- jag har bara fastnat med en bok. Eller två. Eller tre.

 

I våras drabbade det oss ungefär som att vi gått in i en dörr; treårstrotsen. Sienna blev helt manisk och bråkade om ALLT. Och hon verkade inte kunna hjälpa det. Vi undrade lite chockade och darriga hur det skulle gå när bebisen kom, men som tur är försvann trotsen efter ett par månader, från en dag till en annan, innan Julie föddes. Typ. Sienna är fortfarande trotsig, men på ett annat sätt. Nu verkar det liksom vara självvalt. Hon ska tramsa och bråka och hävda sig- för att hon tror att hon har rätt! Seriöst, vilken treåring har någonsin rätt om något? Inte min i alla fall. Så här hemma skriks det och smälls med dörrar och saker flyger och far. Och det är inte bara Kim som går bananas. Lilla söta Sienna är som ett galet trettonårigt troll. Jag undrar lite hur detta ska sluta, för visst är de minitonåringar när de är 6 och 9 år också? Och då kommer unge två vara 3 och 6 år. Vad har vi gett oss in på?

 

Varför man ska ha en mamma;

Jag ligger just nu och chillar i sovrummet medan mamma leker mamma-pappa-barn med Sienna i hennes rum. Innan det tvättade mamma mina fönster. Hon har även bokat in passning av två styck småungar så att Kim kan fira sin 30-årsdag med en fest. Och hon ska byta ram på ett foto så att kräsna morfar kan få rätt ram trots att den inte säljs mer. Score! Dessutom är hon inte klok, på ett bra sätt.

 

Julie är oftast en pigg och glad bebis, om än lite mer rastlös och nattvaken och mattjurig för tillfället. Men i alla fall, det är sällan hon skriker och gråter. Så när hon gör det vill jag gärna ha en bild, så att jag kan föreviga det också. Och för att hon är så jäkla söt när hon är sur. Men det går liksom inte. Jag har nämligen Stitch som bild på mitt mobilskal, och Julie tycker att han är fantastiskt fin. Så varenda gång jag tar fram mobilen för att fota den förbannade babyn slutar hon skrika och börjar istället blinka förföriskt mot mobilskalet. Fail.

 

Julie är lite förbannad för att Sienna får leka med lera men inte hon. Jag tror att hon överväger att kasta en skallra på henne.

 

Tjejerna har väldigt mycket saker, och behöver väl egentligen inget speciellt i vare sig kläd- eller leksaksväg. Men när ledaren på babysången tipsar om grym rea på Åhlens så måste man ju bara gå dit. Och då kan det ju hända att en eller annan sak slinker ner i kundkorgen. Jag säger inte att det nödvändigtvid gjorde det, jag säger bara att det kan ha gjort det. Och i samma veva vill jag passa på att tacka mamma för Julies nya uggs, hennes kofta, strumpbyxor och den randiga pyjamasen, och Sienna tackar givervis för sin lilla prinsessan Sofia-docka. 

 

Jag har precis haft världens mysigaste stund med mina tjejer. Och Julie har upplevt höjdpunkten av sitt liv (än så länge, hoppas på fler lite vassare i framtiden). Knubbsälen var astrött och jag visste inte hur vi skulle roa henne fram till läggdags, så jag bestämde mig för att bada med henne. Och Sienna var inte sen att joina. Tänk er Julies lycka: mamma och syrran, hennes två favoritpersoner, på samma plats, ett låååångt bad med mycket varmt vatten, och inte bara hennes ynkliga lilla badbalja. Och dessutom flöt där omkring en massa färgglada badleksaker. Hon krälade, simmade, dök och lekte en liten sjöjungfru för allt vad hennes knubbiga valkar orkade. I 30 minuter. Sedan hördes det ett litet pip, och all energi övergav henne. I samma veva försvann Siennas energi, och de har skrikigt konstant sedan de kom upp. Nu ligger de i alla fall i sina sängar. Julie stendäckad medan Sienna fortfarande vrålar så att tårarna sprutar, för hon är minsann inte trött och hon fryser inte och vill inte ha täcke. Men medan vi badade så var det något av det bästa jag har varit med om. Julie njöt verkligen. Och både jag och Sienna älskar att bada. Känns som att vi har en väldigt, väldigt mysig sak att dela.