lamadjur.blogg.se

När Sienna var liten älskade hon havregrynsgröt. Sedan kom hon på att hon hatade det. Hatperioden varade ganska lång tid, till vår förtvivlan. Typ ett år. Segt när Julie slukade en skål varje morgon. Hade liksom varit rätt smidigt att laga samma sak till dem, om man säger så. Dessutom är det ju så nyttigt. Men så kom Sienna häromdagen på att hon ville smaka det igen... och älskade det! Det var på en torsdag. På fredagsmorgonen öppnade hon ögonen med ett tjut "jag vill ha gröt till frukost!". Men innan jag hann fram till micron så ångrade hon sig och sa att hon nog hellre ville köra med puffar denna morgon. Jag gjorde i ordning puffar. När hon satte sig hade hon glömt att hon ändrat sig, och halvbad/halvkrävde att jag skulle göra havregrynsgröt trots allt. Och eftersom det är varmt och nyttigt och mättande gav jag med mig och gjorde en skål. Som hon sedan inte åt. Hon hann ändra sig igen. Det kan fan inte vara lätt att vara fyra år alltså. 

 

 

 

-Mamma, är det lång tid kvar av dagen? Undrar en lekande Sienna medan Julie chillar väääääldigt avslappnat i mitt knä. 

-Ja, jättelång! Suckar jag som är helt slut, halvförkyld och förbannar tidsomställningen. -Varför undrar du, är du trött?

-Ja, jättetrött!

-Naw. Hade du velat sova nu?

-Ja. 

 

Ähm.. Julie sov 14 timmar inatt igen. Och 2,5 timmar på dagen innan vi väckte henne. Sienna sov visserligen bara 10 timmar, och var uppe redan 5:30. Men ändå. Jag sov 12 timmar. Ingen av dem har aptit. Inte ens nutellamackor går ner. Hela familjen snorar. Kim sover just nu på soffan. Undra om vi egentligen är björnar eller igelkottar eller nåt, och borde legat i ide nu? Det hade förklarat en hel del. 

 

I fredags var min sista praktikdag. Då Sienna var fejksjuk på torsdagen lät jag henne stanna hemma från dagis, så hon hängde med mig på praktiken. Därefter uträttade vi lite ärenden inför lördagens Halloweensfest. Sedan hämtades Julie, som fick vara på dagis men som faktiskt verkade sjuk, från farmor. Gjorde dem klara, min mamma dök upp, sedan middag och bio med vänner. Kom hem 00:30. Alldeles för sent för en redan trött småbarnsförälder. Städade och pyntade på lördagen, och sedan feeeest! Typ. Vi vuxna minglade och barnen sprang mest omkring. Men det var jättelyckat, även om Sienna uttryckte sin besvikelse över att hon inte orkat äta tillräckligt med godis. Jag och Kim var supertaggade när vi såg hur cool Sienna var i sitt fejkblod medan vi klädde ut henne. Sienna var också supertaggad- tills hon såg sig i spegeln. Då vrålade hon till och krävde att bli tvättad. Har en känsla av att det var lite för verklighetstroget. Gästerna gick klockan 19. Jag somnade klockan 20. Och sov till 07... vilket innebär 08. Alltså 12 timmar. Not bad. Idag har det varit tvätt och utelek och ärenden på schemat. Och nu ska vi bara chilla. Vi behöver en eftermiddag för att vila upp oss inför LOV!

 

De ringde från förskolan idag. Inte från Julies avdelning dock, som man hade kunnat tro då hon var kass i tisdags, utan från Siennas. Hon hade feber och ont i magen. Som tur är har jag en förstående handledare, och kunde sticka iväg direkt. Hämtade ungen..  som verkade misstänkt pigg. "Hon har ju inte feber?" Jodå, svarade de. 37,8 C. Say what? Det kan ju för fan ungar få om de hoppar lite. Och Sienna är rätt aktiv, om man säger så. "Har du ont i magen Sienna?" Nädå, hon hade bara inte velat äta maten. Det var soppa. Den var asäcklig, enligt den kräsna fyraåringen. Jahaaaaa... Kunde inte precis lämna kvar ungen och åter bege mig till Klagshamn, så jag tog med henne på lite ärenden medan Julie åt mellanmål, och sedan gick vi tre till lekplatsen bredvid förskolan. Siennas avdelning var ute och såg oss. Efter en kvart kom en av fröknarna fram till mig och sa att de nog förhastat sig. Sienna verkade inte så sjuk. Då satt hon högst uppe i ett träd. Nä, hon är inte så sjuk nej. Tyvärr hade jag redan lovat ungen att hänga med mig till praktiken, så där kunde jag inte backa. Snopet nog har dock Julie varit hängig hela eftermiddagen, och matvägrat. Tydligt sjuktecken enligt henne. Så imorgon drar jag och Sienna till min praktik- än en gång, otroligt förstående handledare- medan Julie chillar hos farmor. Sedan är det höstlov!

 

 

Sienna hatar att cykla hem från förskolan. Jag och Kim har bara en bil. Vi slutar på olika tider. Således måste Sienna ibland stå ut med att cykla hem, för att slippa bli hämtad 1,5 timmar senare om jag slutar tidigt och Kim har bilen. När sedan praktiken är slut så blir det värre; då kommer hon att behöva cykla hem varje dag, eftersom jag kommer att sluta klockan 14 på mitt extrajobb. Detta har vi dock inte berättat för henne än. Kanske ska göra det i samband med en muta. I alla fall, det är en hel del gnäll och gråt när jag hämtar med cykel. Och klagomål. "Jag är trött i benen!" "Min energi är slut!" "Jag är hungrig!" "Jag vill gå hem!" (för DET är ju bättre?) Men senast vi cyklade hem satte hon något nytt rekord. Hon började skrika redan vid grinden, för att den dumma cykeln vägrade stå upp. Sedan var det tramporna det var fel på. Därefter marken. Efter en stund övergick hon till energibrist, för att sedan dra slutsatsen att hon behövde choklad. Och detta släppte ungen inte. Så medan vi cyklade kilometern hem, i rusningstrafik mitt i Malmö, hade jag en gapande och snorarg unge efter mig som vrålade att hon ville ha choklad. Fyra år gammal. Genomarg. Otroligt chokladsugen. På en onsdag. Kändes sådär. Man kan tänka att hon slutade efter att vi kommit hem och parkerat cykeln, eftersom det var cykelturen som hade påbörjat hysterin, men så var inte fallet. Hon fortsatte att skrika när vi lämnat cykeln, i hissen på vägen upp, och medan jag lagade mat och vi satte oss vid bordet. När Kim kom hem en timme efter oss så gormade ungen fortfarande. Och samma mening hela tiden. "JAG-VILL-HA-CHOKLAD!" Kim frågade lite undrande om vi hade choklad hemma, som hon råkat se. Nope, detta kom från intet. Tillslut konstaterade han att vi bara hade ett val. Han tog med sig ungen och handlade choklad. Sedan blev det tyst. Lätt värt det.

 

Hann inte med en lista igår. Jag var väldigt positiv fram till klockan 20, när Julie spydde ner sin säng. Tydligen hade hon svept en hel mugg vatten från en vattenpöl, medan min mamma hysteriskt vrålade nej utan att hinna fram. Avtvättad och nerbäddad i min säng valde hon att spy upp del 2 av vattnet klockan 22. Vi har inte plastskydd på varken hennes eller vår (no shit) säng. Vi bor i lägenhet utan tvättstuga. Nästa tvättid är på söndag. Fantastiskt. Så idag är jag positiv för lite andra saker än de jag tänkte igår.

• Jag är inte magsjuk (ungen blev sjuk av vatten. Bra mycket skönare än om hon fått vinterkräksjukan och smittat allt och alla)
• Kim är inte magsjuk (magsjuka med diabetes. Sådär)
• Sienna är inte magsjuk (hon längtar så mycket till både dagishalloweenfest imorgon och riktig halloweensfest på lördag)
• Farmor passar Julie
• Snart looooov!

Julie har upptäckt att hon kan fatta egna beslut. Detta har bland annat resulterat i att den matälskande ungen ibland råvägrar saker, som glatt glufsat i sig för två dagar sedan. Och Sienna kör sedan några månader tillbaka en form av svältdiet, vilken går ut på att äta så lite som möjligt på så lång tid som möjligt. Detta, i samband med att det är jag som handlar, lagar, ställer fram och städar upp efter varje måltid, gör att jag känner mig lite... frustrerad? För att inte visa detta för ungarna har jag slutat att titta på dem vid matbordet. Jag har seriöst med en bok eller min mobil, pedagogiskt nog. Detta hindrar mig från att fräsa och ryta när de tramsar, och de kan röra i sin mat i lugn och ro. När jag ätit upp frågar jag om de är klara, och säger de ja så litar jag (inte ett dugg) på dem och låter dem gå ifrån. Att inte kunna provocera mig tar ibland från dem lite av matvägrarnöjet, och det händer att de stoppar i sig ett par tuggor i ren trots. Jag trodde att detta hände idag. Jag bönade och bad att Julie skulle äta, och mutade med ketchup och hamburgerdressing (nej, vi åt inte hamburgare. Men enligt Julie skadar det aldrig med dressing). Ungen vägrade. Så jag började spela ett spel på mobilen, och sakta men säkert såg jag i ögonvrån att Julie gång på gång lyfte in sin gaffel i munnen. Score! tänkte jag. Efter en stund kunde jag inte låta bli att kolla, och vände mig nöjt mot henne... för att konstatera att Julie stoppat in mat i sin mun, sugit av dressingen, och sedan spottat ut maten. Ungjäkel. Måste skaffa mig en mer spännande bok. 

 

Mina två favoritsaker med Julie just nu. 1. Hon- småttingen med ett ordförråd på drygt tio ord- har börjat säga "cheese" när jag tar fram kameran. Hur sött är inte det? 2. Ungen applåderar åt sig själv när hon bygger med klossar. Hon tycker själv att hon är sjukt skicklig på detta. Jag kan inte annat än att hålla med.

 

Hittade ett inlägg som jag skrev för drygt två månader sedan, men inte vågade publicera eftersom det kändes för blottande. Nu har dock vindarna vänt, och vi är lite mer harmoniska i familjen. Julie gnäller inte lika mycket, Kim och jag bråkar inte lika mycket, och Sienna är inte längre jävulen själv. Vi bråkar fortfarande flera gånger i veckan, men ofta kan man resonera med henne, förklara för henne... eller muta henne. Och hon tar till sig och uppför sig bättre nästa gång, om vi påminner henne. Vi känner lite att vi precis har genomlidit ett helvetesprov och klarat det. Så just nu känns det bra. Därför vill jag, för att trösta föräldrar som eventuellt befinner sig mitt i provet eller kommer uppleva det, publicera inlägget med de hoppfulla orden det blir bättre. 

 

Vi har ju, som tidigare nämnt, lite problem med uppfostran av Sienna. Vi vet nämligen inte hur vi ska uppfostra henne, och ungen är mer vild än tam. Det är lögner, fula ord, trots, medvetet elakt beteende, sparkar och slag dagligen, och för det mesta står jag bara helt handlingsförlamad och stirrar på henne. Möjligtvis medan jag väser fram ett tomt hot eller försöker stoppa henne med en arg blick. Går sådär. Men även när ungen inte är medvetet olydig, så gör hon saker som gör mig och Kim frustrerade. Som hennes attityd. "Sienna, är du snäll och tar upp dina skor från golvet?" "Aldrig!" Men va? Räckte det inte med att rusa därifrån som om jag bett henne att offra sin arm? Är hon tvungen att betona att hon aldrig tänker ta undan efter sig. Eller hennes nya favorit; "strunt i det!" Den frasen används regelbundet och med stor inlevelse. Och oftas på ett rätt missplacerat ställe. Men oavsett vad hon säger det till så kryper det i nackhåren på mig. Kan man låta mer oförskämd, liksom? Tvivlar. Men om man kan det så frukta ej; då kommer Sienna att komma på det. Och använda det. Med nöje.

 

Julie har ett nytt intresse. Förutom mat är det nu sömn som gäller. Låter som värsta drömungen; älskar att äta och älskar att sova. Huuuuur kan man vara orolig då, tänker ni. Jo, man kan vara Lisa. Jag är liksom rädd för allt när det gäller ungarna. Har sedan Julie var liten varit bekymrad för att hon äter för mycket. Hon äter mer än en vuxen man. Och väger inte lika mycket som en vuxen man. Och då undrar man ju lite varför? Och förutom det är jag nu bekymrad för sömnen. En ettåring ska sova 12-13 timmar, har jag läst. Julie har sovit 14 timmar denna veckan... på nätterna! Hon lägger sig alltså 18:30, och sover till 8:30. Lyx, men varför är hon så trött? Och dessutom vill hon ändå sova på dagarna. Två timmar klämmer hon in där. Så istället för 12-13 timmar så sover hon 16. Jag varvar genom att vara lugn, och tänka att hon ändå är sig själv när hon är vaken, att alla är tröttare på hösten, att det har blivit långa dagar på dagis nu under praktiken... med att vara hysterisk och fundera på att ringa vårdcentralen. testa henne! För vad? Hon äter och sover för bra! Undra vad de hade svarat...

 

 

 

 

Hon var envis redan då.

Varje år sedan Sienna föddes har vi gjort en personlig väggalmanacka med foton av henne. När Julie föddes fick hon schysst nog också vara med. Eftersom jag hade lite tid över innan praktiken så satte jag mig och försökte knåpa ihop bilder till nästa års almanacka, när jag gjorde en deppig upptäckt. Jag har två typer av foton: foton på Julie när hon sitter i sin matstol och äter, och foton på Sienna när hon leker i ett stökigt rum, klädd i Rapunzelkläder. Jag har alltså inga utomhusbilder. Inga bilder på Julie när hon leker eller går eller kryper. Inga närbilder på Sienna. Inga bilder där Julie inte är kladdig. Inga bilder på Sienna där hon har vanliga kläder. Typ. Jag kanske överdriver lite. Men seriöst, av 10 bilder så är 9 mat- eller Rapunzelbilder. Tur att jag upptäckte det! Nu har jag drygt sex veckor på mig att ta igen allt fotande, innan almanackan ska beställas. Annars lär den bli lite enformig. 

 

Mamma, när jag blir stor ska jag gifta mig med Julie!

Vad sött! Då kommer jag på bröllopet. 

Får man det? Gifta sig med sin syster?

Ähm.. nä, faktiskt inte.

Jaha. Men då gör vi det i smyg!

 

Naaaaw! Vet inte om jag ska bli bekymrad över eventuell brist på framtida barnbarn, eller lycklig över att de älskar varandra så mycket. 

Dagen har gått ut på att skrika. Förvånadsvärt nog inte åt att vår Skånes djurparkutflykt blev inställd, vilket jag faktiskt hade kunnat köpa. Utan åt allt annat. Jag vill ha en till macka, hon fick med sylt, jag tappade min macka, jag kaaaaan inte ta på mig kläder själv, jag vägrar ha blöja, jag har tappat mina strumpor, jag vill dra av mina strumpor. Hon slog mig, jag är hungrig igen. Pappa skrämde mig. Kiiiiim, sluta skrämma Julie! Vi tog en kort skrikpaus medan Julie sov, då jag och Sienna drog till Kockums och åkte lite skridskor. Därefter var vi på det igen. Jag kaaan inte ta av mig, jag är hungrig, jag ska absolut inte äta det där, jag vill ha mer vatten, jag tappade ut mitt vatten, sluta skrämma Julie, smäll inte i dörrar, hon tog min panda, hon tog min, hon slog mig, släpp henne, jag är hungrig igen, jag vill inte ut, jag kan inte ta på mig, jag är vaaaaarm, sluta ta av dig skorna, du ska ha mössa, jag tänker inte kissa, ingen nalle, hämta spadarna, på vantar, jag vill inte ha vantar, jag väägrar, jag fryser om händerna, putta mig jag kan inte ta fart själv, jag vill ner, jag vill hem, jag är hungrig igen, jag är kissig. Jag kan inte hänga upp min jacka, jag vill inte stå still, Julie stinker, neeeej inte ny blöja, hon tog min docka, sluta slå din syster, du också, tyyyyysta, dra inte ner tvätthögen, öööööeeee Julie stinker igen, jag villll inte byta blöja, jag är hungrig, jag vill inte äta, jag vill ha mer mat, jag vägrar, jag vill också ha kaka, mamma Julie tog min kaka också, jag vill inte bada Sienna har kaka, släpp din syster. Trevlig badpaus. Sedan läggningsbråk. Jag är så trött. Och döv. Och hes. 

 

När jag får barn ska de alltid ha snygga, matchande kläder.

 

Handlade lösgodis på väg hem från dagis. Sienna, aka Juliedistraheraren, är hos sin mormor över natten, så jag visste inte riktigt hur jag skulle hindra knubbsälen från att pilla på allt lockande. Bestämde mig tillslut för att ge henne ett kinderägg att bära, så att hon hade tassarna upptagna medan jag plockade. Gick sådär.

 

Fotade ägget när vi kom hem. Hemmakväll har varken parkettgolv eller matta. Ifall någon undrar.

"Pappa, kan du hitta Ida till mig på surfplattan?"

"Vad är Ida?"

"Ida. På. Surfplattan."

"Va? Är det en film?"

"Ja, Ida!"

"Men det finns väl ingen film som heter så?"

"Jo, Ida!"

 

Jag lägger mig i och frågar om Ida är en person i en serie eller film? Och om Sienna vet vad den handlar om. 

 

"Men aaahhhh! Ida! I D A. Iiiiida"

"Jo, vi hör att du säger det, men det finns inget som heter så. Kan det vara en av netflixserierna?"

"Nä, inte netflix"

"Men var då??"

"Men pappa, bara öppna det."

"Men jag vet ju inte vilket! Kan det heta nåt annat? Är det med riktiga personer?"

"Ja, det är den du vet... Ida på Bråkaregatan."

"Menar du Lotta på Bråkmakaregatan?"

"Men jaaaa! Kan du öppna den nu eller?"

 

...som att vi var de tröga. Undra hur hon blir som tonåring? Spännande. 

 

Julie är inne i en ny knäpp fas. Ungen är inte riktigt klok. Jag har en vag aning av att hon har upptäckt att hon är en egen person och inte en förlängning av mig. Dels har hon börjat trotsa. För en ettåring innebär detta att vägra jackan mamman väljer och inte gå hemifrån utan en annan- totalt olämplig- vårjacka, att vägra gå in i hissen, och att vägra ta på sig blöja, byxor och tröja. Skor älskar hon.  Och dels har hon blivit rädd för allt. Om Kim skojmorrar åt henne skriker hon i panik. Om jag kryper omkring och låtsasjagar henne kastar hon sig i famnen på mig... eller in i bokhyllan. När jag lämnar rummet vrålar hon av ren och skär skräck. Och hon hatar att lägga sig. Den kvällströtta ungen somnar dock efter 30 sekunder, men istället för 30 sekunder av mys som tidigare så är det nu 30 sekunder av ynkligt skrikande. Mycket hemskt. Förutom detta så har Julie även kommit på att hon kan förmedla sin åsikt. Innan var hon hemskt arg av frustration, men när hon nu kan nicka och svara näää, så har hon blivit gladare och knäppare. Eller, hennes knäpphet framträder mer. Även om trots och rädsla leder till en del bråk och klängande, så älskar jag denna nya lilla varelse. Hon får mig att skratta varje dag. Bebisar i all ära, men en gosig småtting med tokig attityd är snäppet bättre!

 

• Har blivit förkyld. Låter i och för sig inte som en positiv grej, men saken är den att jag bara är miniförkyld. Vad är oddsen för att man får en hanterbar feberfri miniförkylning när man inte har tid att vara ledig? Så jag njuter av att inte vara sämre!
• Lektionerna jag håller i går bra. Har "tagit över" alla tre sjuorna, och både jag och ungarna har kul. Och handledaren är nöjd. Nice!
• Fick sovmorgon i morse pga inställd lektion. Hann ha mysfrukost med ungarna, bada tillsammans och riktigt chilla. Skönt. 
• Snart jul! Jag längtar!
• Har snackat framtida resor med både kompisar och familj. Framtiden ser ljus ut på resfronten. 

Har haft en chilldag. Kim orkade inte ens ta med Sienna till dansen (och jag råvägrade), så hon fick slippa den. Det har uppdagats att hon tycker den är urtrist. Har en känsla av att hon kommer slippa den resten av terminen. Karaktär i all ära, men det är inte så att hon ger upp för att den är för svår. Den är aslätt. Och enformig. Och de enda som dansar är föräldrarna, som inte ens ska få vara med enligt reglerna. Tror vi ska satsa på basket istället, som en av Kims polare håller i. Där får de kasta lite boll, och sedan rastas med en seriös hinderbana. Det passar mitt vilddjur lite bättre. Förutom att chilla så har vi hämtat ut paketen som jag inte orkade i fredags- halloweenspindlar och vinterkläder till Sienna- och tvättat bilen. Känns som en lagom aktivitet. Blev dock en blöt sådan, för ungarna tog tvättandet på stort allvar. Nu badar de i badkaret istället. Känns mer hygieniskt. 

 

Att göra ärenden innan man skaffar barn:

Tar 15 minuter. Bort på Hertz och hämta ut paket, in på Hemmakväll och fixa fredagsgodiset, inom ica för att handla lite. Hemma igen hel och ren och osvettig, utan att känna sig totalt psykiskt och fysiskt utmattad. 

 

Att göra ärenden med barn:

Tar över en timme. Bråk, hot, mutor och fysiskt släpande för att komma hemifrån. Detta trots både vagn och ståbräda. Kompromiss om vilken ordning vi ska göra ärendena i. In på ica. Ettåringen vägrar vagn och springer iväg fortare än kvickt. Fyraåringen vägrar gå av ståplattan och gör därmed jagandet av ettåringen mycket svårare. Fyraåringen beslutar att Hemmakväll är onödigt och att godis kan handlas på ica. Evigt bortbärande av klåfingrig ettåring medan fyraåring velar och funderar på exakt vilka godisbitar som passar bäst. Givetvis de högst upp. Skrik och tårar i kassan då fyraåringen sticker och ettåringen inte får följa med av den elaka mamman, som dessutom har stor lust att göra något så tråkigt som att betala. Önskan att vara bläckfisk infinner sig för sjunde gången på en halvtimme. Kommer ut från affären. Lastar ungar i vagn och på ståbräda och går mot Hertz. Kommer två meter. En vägrar vagn och vill springa iväg. I rusningstrafik mitt i Malmö. Den andra gnäller och piper och har startat sitt "snälllla jag kaaaan väl få en liiiten godisbit innan maten?" tjat. Jag försöker bära ettåring. Vägrar. Försöker sätta henne på ståplattan. Hon och storasyrran vägrar. Jag ger upp och struntar i Hertz. Får inte hem ungarna. Funderar på om man kan be fyraåring släpa hem lillsyrran och gå. Bestämmer mig för att inte göra ett försök. Slänger ner överraskad ettåring i vagn, knuffar av fyraåring och vrålar "nu springer vi!" medan lillskrik fortfarande är chockad och stilla. Fyraåringen vrålar hej vilt. Halvjoggar hem medan ungarna skriker, gråter och snorar. Bestämmer mig för att låta dem lugna sig på gården. Storasysters nalle snor ettårings gunga. Ettåring vrålar. Jag tar tillbaka gungan. Fyraåring vrålar. Ettåring testar gungan. Inte bra. Ettåring testar stor gunga. Inte bra. Ettåring testar annan stor gunga. Inte bra. Gungor slut. Jag ger upp och säger att vi ska hem. Storasyster besviken och arg. Lyckas övertala henne. Lillasyster vägrar. Mer släpande. Bråk för att öppna dörr. Jag ber storasyster om hjälp. Får dörr i huvudet. Blir vansinnig och hotar att kasta hennes godis. Dörr öppnas. Lillsyrra vansinnig. Hon ville också testa att låsa upp olåst dörr. Dörr stängs. Jag öppnar den igen. Ungar bärs in i hiss. Vagn dras in. Åker upp. Barn släpas ut. Öppnar dörr. Ettåring rymmer. Bär in henne trots högljudda protester. Ber fyraåring om hjälp att stänga. Hon ska dansa först. Godishot. Dörr stängs. Över en timme har gått. Ett av tre planerade ärenden gjorda. Jag genomsvettig och helt slut. Känns som att man genomgått en smärre förlossning. 

...dags att laga mat. 

 

 

Sienna berättar en sak om sin kompis, för mig och sin mormor. Jag, som lyssnar på ungen konstant, har liksom vant mig av övergången från rikssvenska till grov skånska, och den ibland konstiga mixen av dialekterna. Min moder har det ej.

 

"Vad hette kompisen sa du?" 

....

"Va?"

....

"En gång till?"

....

"Heter hon Meanna? Me-Anna?"

 

Där fick jag, mellan skrattattacker, komma till undsättning. Mona. Kompisen heter Mona. På asgrov barnskånska uttalas Mona som Meanna. Om det har gått långt. Och det har det. Ett under att jag förstår henne.

 

Var på Vellingeblomman i helgen. 

Så här såg Kim ut:

Vi var på kalas idag, jag och Sienna. Kim och Julie var också bjudna, men eftersom Julie är lika kul som en arg iller att ha med sig på kalas så tänkte vi till och delade upp oss. Det var enda gången jag tänkte idag. Kalaset var i Turning torso, där födelsedagsbarnets pappa bor. Jag har aldrig varit hos dem, och var så införstådd med att vi skulle hem till dem- och så nervös över receptionist och nykelkoder- att jag missade en del detaljer. Som att där stod två papperskorgar precis när man kom in. Att där fanns fyra garderober att hänga av sig jackor i. Att där inte fanns en enda möbel, förutom två långbord och fyra fåtöljer. Gissa värdens min när jag frågade "men bor du verkligen här? Varför har du ett sånt stort skrivblock som man alltid har på konferenser? Och var är ungarnas rum?" Svaret var att han bodde 43 våningar upp, och att detta var en lokal han hade hyrt för kalaset. Jahaaaaa. Älskar att jag rodnar så lätt.