lamadjur.blogg.se

Sienna är i en fas där hon ljuger så mycket att hon tror sig själv. Ungen är inte klok! Och jag kan inte låta bli att ifrågasätta henne. Om inte annat för att hon ska lära sig att finslipa sina lögner. Satsar hon på en framtida karriär som mytoman så har hon en lång väg att gå innan hon blir trodd.

 

"Bokstavstjuven på skolan har gett en ny ledtråd! Den har 37 i skor"

"Aha, då är det en kvinna eller ett barn"

"Hur vet du det?"

"För en vuxen man har inte 37 i skor, de har större fötter."

"Nej, Max som var där innan har storlek 37 i skor. På riktigt. Han sa det." 

 

"Selma frös så mycket att hon hade två fleecetröjor på sig."

"Nej, det hade hon inte. Varför säger du så?"

"Jo, hon hade det! Nästan!"

"Hur har man nästan två fleecetröjor på sig?"

"Man har en och önskar att man hade en till, men orkar inte ta på den för att man är så svag"

 

Överlevde första skolveckan. Knappt. Har lite för många lektioner, för många elever och för lite planeringstid. Dessutom är man alltid lite förvirrad och i chock första veckan. Tänker att det lägger sig nog och blir bättre. Om inte så kommer jag att vara världens tråkigaste lärare, som bara kör allt på rutin och vill hem. Blä. Förutom att ha överlevt jobb så har vi klämt in fyra barnkalas- ett förra helgen och tre denna. Och en kräftskiva. Och två kortspelskvällar med syrran. Och vi har köpt en bil! Kim är i extas. Jag är panikslagen. Bilen är ny. Jag kommer aldrig våga köra den! Testade igår. Fick motorstopp, hoppade ur bilen, skällde på Kim och satte mig i passagerarsätet. De tre andra resenärerna stirrade lätt chockartat på mig. Jag blängde ut genom rutan och vägrade svara på tilltal. Ska testa den i smyg någon dag. Nu ska jag lura barnen att klockan är sju, och lägga dem. Är. Så. Trött. Kim är på MFF, så det är fritt fram att lägga sig tidigt. Föööönt.

 

 

 

Idag hade vi inga planer, förutom att städa och handla. Så vid frukostbordet slog vi oss ner med ungarna för att diskutera vad som skulle ske denna regniga dag. Busfabriken röstades fram. Det tog dock en bra stund innan vi kom dit, eftersom Julie trilskades med allt. Hon pep och gnällde och var mammig och pappig. Hon överlevde med nöd och näppe- enligt henne själv- sin hårtvätt, vilket ledde till ett stort bråk mellan oss. Ingenting var bra, och hon frös och allt var tydligen pest. Tillslut kom vi dock iväg... och hann inte mer än innanför dörrarna innan Julie både kändes ganska varm och var oroväckande glansig i ögonen. Hmm, tänk vad skönt om vi hade funderat lite på varför hon gnällde på morgonen, istället för att skälla på henne? Vi lekte lite, sedan åt vi andra lunch medan hon blev tystare och tystare. Lite mer lek.. och stopp. Kim fick ta med henne ut i bilen för en tupplur, medan jag lät Sienna rasta av sig det värsta. Rätt taskigt att ta henne till Busfabriken och sen tvinga henne att gå hem utan att knappt ha fått leka. Å andra sidan, vilken plats att vara på när man är sjuk! Tortyr. Så denna kompromiss kändes som minst taskig mot båda barn. Efter en timme tänkte jag att Kim nog dog av uttråkning där ute, så jag och Sienna stack också. Lite ärenden på vägen hem, med en ganska sovande Puff i en kundvagn. Hon vaknade och köpte ett diadem, och somnade sedan om i bilen på vägen hem. Precis väckts och fått i sig alvedon och kvällsmat. Nu är hon aspigg! Det hade jag också varit efter 1 + 2 timmars tupplur. Nu har jag ju inte fått det, så jag ser inte så mycket fram emot natten. Fast ungen kanske slocknar i samband med att alvedonen klingar av. Då kommer jag dock att sova oroligt för att ha koll på barnet. Insåg precis, att vi varken städat eller handlat. Inte heltigenom lyckad dag.

 

Julie är verkligen lillasystern i familjen; den lustiga spexaren som "är för liten för att bära sin tunga ryggsäck eller hjälpa till att städa". Hon kör stenhårt på minstingkortet, och är dessutom mjuk, gosig, kramig och assöt. Lätt att tycka om. Att falla för. Att luras av. För denna lilla lillasyster har liksom sin tre år äldre släkting en vilja av stål, och är dessutom både mer tjurig och lättkränkt. Och en ögontjänare. Så det gäller att ha ett mycket öppet sinne när båda barnen kommer rusande med tårtarna sprutande och hysteriskt försöker skrika i mun på varandra. För det är troligtvis den lilla änglens fel. Njut av följande två exempel. Häromdagen såg jag när Sienna råkade stöta till Julie när hon gick förbi henne. "Oj, förlåt!" sa Sienna, varpå Julie med all sin kraft knuffade in henne i trappräcket- och sedan började stortjuta. Eller som idag, när flickorna pratade vid matbordet och Julie frågade "vill du leka mamma pappa barn?" Det ville inte Sienna. Då hörde jag Julie väsa "om du inte gör det så sticker jag dig med min kniv, så du måste åka till sjukhuset". Sienna ryckte mest på axlarna, medan jag bröt ihop. Vem tror lillgangstern att hon är liksom? När jag hämtat mig så förklarade jag att man inte får säga så, för att hota folk är faktiskt mot lagen och då kommer polisen och tar en. Väldigt pedagogiskt. Nu är Jullan rädd både för tjuvar och poliser. Å andra sidan är hon både en ängel och en liten djävul, så den rädslan kan komma väl till hands. Min älskade lilla puff. 

 

Jag och Kim har länge funderat på att köpa en ny bil. Vår gamla fungerar, men har gått nästan 10 000 mil och är 9 år gammal. Den har liksom tappat livslusten. Och ska snart servas. Och det kan bli rätt otrevligt. Vi- och med vi menar jag Kim, då mitt intresse för bilar är så gott som obefintligt- kollade runt och bestämde sig för märket Skoda octavia. Han hittade en begagnad, som vi skulle kolla på. Den hade dock gått 5000 mil, vilket jag tyckte var lite långt för 150 000 kr. Kim sa att om vi skulle ha en som gått mindre, fick vi ge 170 000 kr. Och då kunde vi lika gärna köpa en ny för 200 000 kr. Så nu har vi köpt en ny bil. Hämtas om två veckor. Jag kommer aldrig våga köra den.

 

 

 

Har precis sett klart sista avsnittet av Orange is the new black. Snyftar hysteriskt. Förra veckan tog Big bang theory slut. Då grät jag också. För att inte tala om när jag såg klart Scott och Bailey i julas! Var helt hysterisk. Kan vara att min pappa dog i samma veva, och att jag lite tog ut sorgen på fel grej... men ändå. Jag är inte en hejare på att hantera serier som avslutas. Måste lägga mig nu, för jag kan varken koncentrera mig på bok eller en ny serie. Tänker bara på Piper, Alex, Taystee, Daya, Tiffany och alla andra som man nästan glömt bort, men fick se en glimt av. Borde sluta följa serier. Tjuter sällan när en film tar slut? Kaaaan vara att jag gråter av böcker, men inte av själva grejen att de är slut, utan om de har ett sorgligt slut. Känns lite mer normalt. Lite. 

 

Mina barn är knäppa små varelser. Jag vågar nog säga att de brås på min sida av släkten, för vi är nog inte kloka. Vi pratar i alla fall som vi är helgalna, och mina barn har ärvt det. Groda efter groda hoppar ur flabben på dem. Och de är helt omedvetna om eländet. Här kommer ett urval av citat från vår resa till Kos.

 

Sienna: Jag gillar inte de kläderna längre. Jag vill bara ha adidas! Lisa: Kim, hör du minisnobben här borta?

Sienna: Vadå minisnoppen?

Sienna: Yara har en sån där puderhund!

Lisa: Pudel...

Julie: Jag ser ett flygplan! (Pekar på vingen)

Lisa: Det är vårt, Julie. Vi sitter i det..

Julie: Vi leker mammapappabarn, och du är min säng, okej?

Lisa: Idag är det bara ett halvår kvar till julafton.

Julie: Är det julafton imorgon?

 

Eftersom jag skickligt nog lyckats bli övertalad att anmäla mig till Midnattsloppet, så har jag börjat jogga. Vilket jag nämnt här tidigare. Eftersom jag är sjukt stolt och gillar att skryta. Det går inte snabbt och det är inte snyggt, men det går. Jag har vid ett par- skriver så för att det låter mer då, men sanningen är exakt två- tillfällen lyckats springa en mil, men för det mesta är det mellan 4,8 och 7 km jag springer. Varför just 4,8 km, kan man då undra? I så fall får man svaret att Bara är 4,8 km runt om och jag är sådär laddad på att variera mig de dagar jag saknar springlust. Vilket är de flesta. Framförallt nu i sommar, då öl och familjeaktiviteter prioriteras snäppet högre än att dra på sig svettiga kläder och... svettas. Men i alla fall, jag har tagit mig runt i snitt ett par gånger varje vecka. Det är dock tre tillfällen som sticker ut, och det är inte för att de gick bra. Låt mig berätta om dem. 

1. Jag var trött och möjligtvis lite bakis, och ville inte alls ut. Hade dock inte sprungit på nästan en vecka, och jag visste att det skulle dröja innan nästa tillfälle dök upp. Drog på mig kläder, tvingade mig runt. Bråkade konstant med shortsen som verkade ha förvandlats till cykelbyxor. Tyckte att jag fick blickar, men en flåsande bakfull lama som svettig och stönande springer omkring kan ju få folk att stirra. Det var dock lappen de tittade på. Lappen och sömmen, på mina byxor. Och det bulsiga där bak, då själva shortsdelen klämdes ihop av tajtsen undertill. Jag lyckades nämligen springa nästan fem kilometer med byxorna ut-och-in. 

2. Duschade och tvättade håret. Smörjde in mig med återfuktande kräm. Insåg att om jag tänkte jogga inom de närmaste dagarna så var det inte bara denna dagen det gällde, utan nu. Gav mig ut. Blöt i håret sedan dusch. Blöt i ansiktet av kräm. Eftersvettades av dusch. På riktigt-svettades av jogging. Allt bara rann. Det började regna. Allt rann mer. I slutet av springturen sprang jag mest hysteriskt och svepte med blöta armar över blött ansikte och hoppades att det vita i krämen inte syntes. Inte värdig känsla.

3. Lyckades övertalas av Julie att hon var stor nog att vänta på lekplats medan jag sprang i 30 minuter. Hon hittar hem. Kim visste var hon var. Och det var 30 minuter. Vad kan hända? Kidnappning, påcyklad, trillat och brutit nacken, tänkte jag, och sprang mitt fortaste. Askissig, tänkte Julie, och började skrika. Högt. Men inte tillräckligt högt för att jag, på andra sidan Bara, skulle höra henne. När jag kom till lekplatsen var hon söndergråten och hysterisk, och en massa grannar stirrade på henne. Du kunde ju gått hem? Men du saaaaa att jag inte skulle gå iväg. Jo.. men hem? Tror att vi väntar några år till nästa gång. Det var dock en lyckad runda ur hastighetssynpunkt, för av ren skräck klådde jag mitt rekord. 

 

En mamma vill gärna tro att ens barn är bra- eller till och med bäst- på allt. Allt de gör är fint, roligt, smart och fantastiskt. Men hur jag än anstränger mig så får jag inte riktigt till det här. Julies teckningar är liksom inte så mycket fina... som hämtade ur en mardröm? 

 

Nu är vi hemma från stugan. Vi överlevde regnkaoset! Mest på grund av att det knappast regnade, men också genom att roa oss med lite andra aktiviteter än att leka strandade valar- vilket brukar vara huvudsysslan där uppe. Kanotpaddling, minigolf och Tykarpsgrottorna underhöll oss väl. Samt en massa badande utan strandhäng. Grottorna var sådär. Sienna tyckte att det var för lite läskigt, Kim avvek från turen och rusade upp så fort de släckte, och vi andra tre var nog mittemellan. Tydligen är de inga grottor heller, utan en gammal gruva. Utan fladdermöss, på sommaren. Kanottrippen blev desto bättre. Inte minst för att min moder, med självförtroendet på topp, inte alls kan paddla. Hon skyllde på svaga armar, mig och vinden. Resultatet blev att vi flaxade omkring i vass, krockade med stenar och fick kasta över båda barnen i Kims kanot. Vid ett tillfälle gick vi även på grund. Badandet var dock på topp detta år! Både jag och gammeltanten vågade hoppa från högsta tornet! Och min syrra och Sienna, men de är ju lite modigare än oss vanliga dödliga. Vi simmade ut till flotten och dök och plaskade. Härliga dopp utan en massa konkurrens om vattnet. Är mycket nöjd med minisemestern. Den kanske inte ska strykas från sommarlistan nästa år, trots allt. 

 

Jag och Kim har denna sommar märkt att vi är lite enformiga i våra semesterplaner. Varje år: 1. Åker vi en vecka till ett varmt ställe 2. Besöker vi Tosselilla en dag 3. Tillbringar vi några nätter i Skanör med min mamma 4. Hyr vi en stuga vid Luhrsjön i tre nätter. Jättemysiga saker, allihop! Men de gör att vi varken har pengar eller tid att göra något annat. Varit på Astrid Lindgrens värld? Nope. Lalandia? Nope. High Chaparall? Nope. Kolmården? Not so much. Så nästa år ska vi försöka tänka utanför vår lilla box. Förhoppningsvis involverar det ändå en utlandsresa, men det andra kan twistas om lite. Tveksamt om vi klarar det dock. Vi älskar liksom allt. Får satsa på att tjäna mer pengar istället? Och skippa alla lediga chill-stranddagar. Låter sunt ju. Not. Åh well, har ett år på mig att fundera ut hur vi ska komma över detta ypperliga i-landsproblem. Så länge njuter jag av att vara ledig! Även om lite jobbsug faktiskt har smugit sig in i tankarna...

 

I lördags var vi på High five. Det är som Big slap- en cool musikfestival- fast för barn. Eftersom jag inte är så förtjust i musik, och biljetterna var asdyra, tänkte vi inte gå. Sedan såg Sienna en affisch med artisterna och blev hysterisk, vi fick veta att bästa kompisgänget ska dit, samt att vi kunde få biljetterna för halva priset- inom loppet av en timme. Vi beställde biljetter. Så i lördags klockan 12 stod vi i en aslång kö, för att komma in på festivalområdet. Där inne tillbringade vi sedan de nästföljande åtta timmarna. En form av tortyr. Sitter hellre i ett flygplan i åtta timmar. Där var barn överallt. Där var långa köer överallt. Maten var asäcklig (jag smet ut och handlade falafel). Jag tog en öl, Kim blev frestad och drack tre, vilket gjorde att jag fick hålla mig till cola resten av dagen. Sienna och Julie ville testa alla hoppborgar, så vi köade och köade och köade. Och när artisterna uppträdde satt barnen på våra axlar. Jag. Är. Inte. Så. Stark. Dagen därpå fick jag roa mig med alvedon och blixtrande huvudvärk på grund av rygg- och nackont. Men Sienna njöt! Oj vad hon njöt. Samir och Viktor. Theoz. Pidde P. Två unga tjejer, Agnes Frisk och Felizia K, som Sienna inte kände till sedan tidigare men nu gillar. Och Marcus och Martinius. Jisses vad hon var nöjd. Värd all smärta. Måste dock komma på en plan för nästa år; träna rygg och axlar eller övertala Kim att gå dit med henne själv. Tycker att det sistnämnda låter som en bra plan. Undra om han håller med?

 

Är ute efter ny skolväska till Sienna.

Hittar snabbt alternativ.

Sienna väljer ett av dem.

Jag hittar gympaskor och en t-shirt på samma sida, på rea.

Är mycket nöjd. 

Beställer sakerna. 

Får korrekt bekräftelsemejl direkt.

Får mejl att varor skickats dagen därpå.

Är mycket impad av hastigheten.

Får inom en timme sms att jag ska boka dag för hemleverans.

Inser att vi ska iväg, och att jag vill ha sakerna till ett utlämningsställe... vilket jag faktiskt klickade i också. 

Ringer postnord. 

"Men detta kollinumret är till en William?"

Tydligen bor det en William i samma hus som jag, som har köpt sakerna jag ville ha, betalat för dem med mitt kort och nu måste hämta dem själv. Det blir ju rätt svårt? 

"Vi kan ju köra hem sakerna till dig? Då kvittar det vem som hämtar ut det!"

Fullt logiskt. Suck. Undra om det bor en Lisa i Williams hus också? 

 

 

Varje sommar tillbringar vi några dagar i två små ministugor i Hästveda. De är 9 m². Sienna, min mamma och ibland Frida bor i ena, och jag, Kim och Jullan i andra. Nära till sjö med lekplats, pizzeria och glasskiosk. Allt man behöver. Tänkte vi. Tills vi kom på plats i år och kollade väderprognosen. Tre dagar fyllda med ösregn. Inte rimligt lite smådroppande, utan skyfall! Orimliga mängder. 62 mm imorgon. Inte 6,2. 62! Det går ju inte ens. Kan en stuga flyta iväg? Vi hann bada en timme när vi kom hit, men nu är det igång. Detta blir spännande. Vi har öl, godis, fulltankade mobiler och spel. Hur länge står vi ut? Vem bråkar först? Blir det en live-version av Cluedo? Drunknar vi? Spänningen är olidlig. Jag är mest nyfiken på hur vi ska lyckas grilla ikväll.

 

 

 

Sommarens mönster.

 

"Ungar, idag ska vi bara vara hemma och chilla!" (Alla nöjda)

 

"Kan jag få leka med Tilda/Selma/Robyn/Alice/Lovisa?" (Sommarlovsmorgon är slut och barnen börjar bli rastlösa)

"Nej, bara chill idag. Vi har tusen vuxensaker- städ, tvätt, packa, fixa mat- att göra."

 

"Sienna/Julie... Vincents/Elins/Tildes mamma smsade och frågade om du ville leka." (Två barn skickas iväg eller kommer hit eller lämnas och hämtas eller ska träffas ute- medan jag och Kim ränner omkring som vesslor och försöker hinna med allt, medan vi sköter all smskontakt med hämtande, lämnande, mottagande förälder). 

 

"Mamma, kan vi se en Sune? Ellet spela kort? Klumpeduns!!" (Det är kväll och vi har precis fått hem våra barn och iväg andras, samt kastat i oss mat)

"Nej, klockan är mycker och ni ska sova" 

"Men du looovade!" (För åtta timmar och två lekdejter sedan ja)

"Eftersom du var iväg med Vera idag så hann vi inte, men imorgon kan vi göra det". 

 

Tills nästa sms kommer...

Längtar tills ungarna har egna mobiler och kan sköta sina egna lekträffar. Behöver seriöst en almanacka för att få ihop Siennas aktiva sällskapsliv. Idag är hon hos Vincent, som hon ska till Barabadet med. Inte alls hispigt för mig som ängslig moder, att överlåta ansvaret på badande sjuåring på förälder som jag aldrig har träffat. Inte alls. Å andra sidan, tänk stressen när de är tonåringar? Kanske inte alls längtar till de är tonåringar, ändå. 

 

Kompisälskarna på väg till High five (barns Big slap) igår 

 

Här kommer en tisdagslista! Fast i ärlighetens namn var jag tvungen att kolla så att det faktiskt var tisdag. Älskar lov! 

 

• Vårt uterum börjar bli riktigt fint.
• Hade en mysig dag på Kiviks marknad. Lite karusellåk, köpt obligatoriska lakritsremmar och munkar, käkat langos och barnen har köpt krimskrams. 
• 3,5 månader kvar till USA!
• Tog mig ut och sprang en runda, trots att jag verkligen inte var sugen. Och det gick bra!
• En ledig vecka är framför oss.

Mina barn har blivit så stora! Julie var precis själv hemma hos en kompis, och käkade lunch där och lekte utan problem. Och Sienna har blivit för stor för plåster med mönster, tycker att barnteater är pinsam och sover till halv nio på morgnarna. Vad hände!? Snart går de väl på gymnasiet båda två. Snyft! 

 

Sommarlovskänslan är på topp! Inte för att jag gör sommarlovsgrejer, men för att barnen gör det. I förmiddags veckohandlade vi och sedan sprang jag hem (var tvungen att skriva det, för jag är sååå nöjd och skryt är dubbel glädje. 7 km för den som troligtvis inte alls undrade). Men sedan dess har här varit lek. Först stack Sienna till en kompis, och sen stack Julie till en. Därefter kom Sienna och kompisen hit och badade i vår plaskpool. Julie kom hem och joinade. Efter flera timmar cyklade Sienna och lämnade sin kompis, varpå Julie drog till en sandlåda. Sienna hittade ny kompis på vägen hem, som också kom hit och tog ett dopp i poolen. Han stannade sedan och åt. Nu leker de alla tre kurragömma på ovanvåningen. Älskar att bo i hus! Cykelavstånd till polare. Lekplatser så nära att en fyraåring kan gå dit själv. Trädgård med pool och studsmatta. Flera rum för barnen att leka i. Medan jag och Kim fixar uterumsgolvet och dricker öl, utan att behöva skjutsa barnen överallt och roa dem eller ta med dem ut. De bara springer omkring. I tunna kläder, skrapade ben och med smutsigt hår. Myyyyysigt!

 

Semesterdagarna flyter på i en sån fart att jag varken vet vilken dag det är eller vad vi har gjort den senaste veckan. Hääääärligt, men utan att försöka förolämpa alla med 5 veckors semester så önskar jag att sommarlovet var ännu längre. Det är så skönt! Och mysigt. Vad jag minns av denna veckan så har vi har varit på konfirmation, haft en hemmadag, cyklat till Leos lekland (11 km bort- Sienna rocks!), lekt med kompisar, varit på Sommarlovsmorgon (tråååkigt) och hängt på Barabadet. Jag klämde dessutom in en vin- och sushikväll med kompisar. Not bad. Tack vare sommarlovsmorgon och chromecast kan jag jogga även när jag är ensam med barnen, och tack vare dualingo "pluggar" jag spanska. Så jag låtsas att jag är duktig. Att öl- och godisintaget är större, att jag sover nio timmar per natt och ligger och läser varje dag låtsas vi inte om. Idag går Kim på semester nr 2, så nu har vi tre lediga veckor tillsammans innan jobb. Invigs troligtvis med ett avsnitt av "Dark" och att vi båda däckar innan klockan 21. Inte så illa det heller. 

 

Sienna och Julie är inne i en sådär trevlig period. Det är inte så mycket en utvecklingsfas, som en otacksamhetsfas. Den har varat ett tag nu. Och även om föräldraskapet inte kommer med manualer, så kan jag gissa vilka det är som gjort fel. Och inte sjutton är det småmonstren. Efter att ha skrikit på dem i tre timmar och googlat lite alternativ, har jag och Sienna tagit fram förslag för hur saker och ting ska bli bättre. Veckopeng (så man sköter vissa uppgifter samt lär sig lite mer om pengars värde), att man säger fem saker man är tacksamför varje kväll (tidigare testat koncept som var rätt mysigt) och att jag och Kim säger tack till varandra när vi gjort något åt den andra (fast detta vet inte barnen, för det är rätt sjukt att vi aktivt måste lära oss att göra det). I alla fall, det känns som att det kan fungera. Det kan i alla fall inte bli värre. Håll tummarna för oss!