lamadjur.blogg.se

Sienna och jag har chillat även denna dagen. När man bara går hemma och skrotar så blir man inte så företagssam. Tidigare hade jag hemskt svårt att bara ta det lugnt, men nu har jag kommer in i någon form av vaket komatillstånd tror jag. Det är nu över ett år sedan jag slutade jobba och jag tror att min sista hjärncell dog ut igår. Dagens enda ärende var en sväng till ica eftersom jag glömde att handla bröd till Kim igår. Alltså har dagen tillbringats med gåvagnen, tupplurar, extreme homemakeover och ätpauser. Jag borde städa, men ju mindre man har att göra desto mindre effektiv blir man. I alla fall jag. Risken finns att jag kollar på top model istället.

 

Jag är inte ett fan av regn. På sommaren är jag i mitt esse och jag kan stå ut på våren och hösten... om det är varmt och soligt. Men kalla mörka vintrar kan gräva ner sig tycker jag. Och regninga kalla höstdagar. Eftersom Sienna och jag måste få frisk luft och jag behöver motion har jag ett par gånger i vinter lämnat lägenheten ändå, men då har det i alla fall inte regnat. Någon gång har det snöat, men är det innan jul kan jag övertyga mig själv om att det bara är mysigt. I alla fall så har Sienna inte fått uppleva regn. I somras kan det hända att det regnade en del, men då passade vi på att sova och stack ut när solen var framme istället. Eller så var det ständigt sovande barnet däckat i vagnen. Alltså var det lite nytt för Sienna igår när vi av ett tomt kylskåp blev tvingade ut i regnet. Och en viss liten flicka älskade det! Hon skrattade åt regnet, eller åt sin dyblöta mamma, pratade med regnet, berättade för mig om regnet och pep fram små glädjetjut till de vi mötte. Vad gör jag nu liksom? Övervinner mitt regn-hat och tvingar mig ut alla blöta dagar för ungens skull, eller gör henne till en mini-me som tycker att regn = bra bok, te och en filt i soffan?

 

Idag kom den lilla tavlan som jag vann hos Yohanna. Den är hemskt söt och så fort vi har inhandlat en passande ram (i helgen. om jag kan vänta. tveksamt) åker den upp på Siennas rum. Tack igen Yohanna och Annaform!

 

Ens sinnen ändras och utvecklas och tacklas ner hela livet. Mitt smaksinne har ändrats så att jag numera kan äta broccoli, även om det tog 25 år av övning, medan min syn verkar vara lite av ett sjunkande skepp. Sedan Sienna föddes har dock hörseln utvecklats. Och inte bara så att jag kan höra skillnad på hennes skrik gentemot andra bebisars, eller hennes jag är förbannad skrik gentemot det där gjorde faktiskt ont-skiket, utan på en långt mer avancerad nivå. Häromdagen låg jag i soffan och läste medan Kim "hade koll" på Sienna på golvet. Och trots att jag inte såg henne märkte jag när det vara fara på g, eftersom hennes tystnad hade gått från lugn och ro till bustyst. Jag varnade Kim som bit för bit kunde plocka ur räkningen ur hennes mun. Ett annat exempel på superhörseln är mina nattproblem. De senaste nätterna har varit lite skumma. Först hade Sienna två nätter där hon vaknade och skrek en gång i timmen då vem som helst utom Kim och min morfar hade vaknat, men efter de har två hanterbara nätter följt. Sienna har bara skrikit en gång per natt (konstigt för att vara henne, men det är väl någon omställning på gång) vilket ju inte hade varit något problem om de inte föregåtts av joller. Vi har ett helt vardagsrum mellan sovrummen, och Sienna är inte högljudd när hon är vaken och leker på natten. Men med min superhörsel vaknar jag av jollret. Och ligger vaken och väntar på skriket som kommer när Sienna lekt klart och vill ha tillbaka nappen som hon slängt alldeles för långt bort och en omstoppning. Och sedan vaknar jag av att Kim pratar lite med mig i sömne. Senast var det om Simba som stod i hallen och som han var tvungen att sparka på smalbenen. Och sedan lyssnar jag på grannen som fortfarande har tv:n igång. Och på hissen när brevbäraren kommer. Och sedan börjar någon att jollra igen. Jag hade varit lite nöjd med min hörsel om den fungerat bättre i vanliga fall också, men jag måste fortfarande ha text på svenska TV:program och Kim skriker fortfarande "hör du med r***n eller?!" när jag har va:at hans fråga ett tiotal gånger. Så på det stora hela tycker jag att sinnena kan sluta utvecklas. Så himla nyttigt är inte broccli att det är värt det, linser är rätt dyrt och det hade varit skönt att få sova. Eller att tro att Sienna faktiskt bara leker lugnt och tyst och inte har gett sig på "viktiga-papper-lådan".

• Babysången är lika lyckad och bra anpassad som förra terminen
• Jag kunde äta sopporna hos Hanna och Martin trots min kräsenhet
• Sienna har lättare för att sova borta igen. Igår på Emporia och idag hos Leo.
• Sienna sov (nästan) hela natten till idag utan att skrika
• Jag har kvar en bit marabou jordgubb sen igår (vad snackar du om Thilde, jordgubb är lätt bästa smaken!)

Idag började babysången igen. Sienna tyckte att det var lika roligt som vanligt och tog riktigt höga noter. På fel ställe. Och när maraccasen åkte fram trodde jag att hon skulle svimma av lycka. Efteråt gick vi från föräldragruppen hem till den femte deltagaren som missat att anmäla sig i tid till sången, men ändå ville vara med och mingla på ett hörn. Hon mutade oss med soppa, så vi traskade villigt dit. Och stannade i nästan fem timmar! Bebisarna sov och åt i omgångar och vi föräldrar minglade och åt soppa och drack kaffe och rensade skafferiet på sötsaker. Jag är helt slut att alla vuxensamtal och känner att jag borde satsa lite mer på allmänbildning. Sienna är också helt slut och känner att hon borde börja satsa på att gå som Caspian. En lika lyckad dag som igår, minus alla spyor då jag inte tvingat i min stackars bebis för mycket mat.

 

Idag tog jag, Renata och Thilde mod till oss och bestämde oss för att göra något annat än att ses hemma hos varandra. Vi sammanstrålade på Emporia för lite lunch och shopping. Okej, Thilde som är van vid att flänga omkring tyckte kanske inte att det var så imponerande och jag som är tågrädd var mest lättad för att jag slapp ta tåget, men lite vågligt var det i alla fall. Och ungarna skötte sig utmärkt alla tre! Sienna sov största delen av tiden, Iris chillade och Benjamin var lika trevlig som alltid. Och maten på Vapiano var underbar. Jag är lite kär. Vilken service och smidighet och så gott det var! Så trots att jag åt där idag skickade jag sms till mamma att jag ville med på onsdag när hon och Frida ska äta där. Ska bli spännande; att träffa sin mamma och syster utan bebis för första gången på nio månader. Undra vad/vem vi kommer att prata om? Eftersom Sienna sov en lång stund missade hon ett mellanmål, så jag har tryckt i henne mat sedan vi kom hem. Och eftersom hon nu bara serveras sina favoriträtter har hon gapat som en liten fågelunge varje gång. Alltså har jag trott att hon var hungrig. Det var hon nog inte. Ni vet uttrycket spymätt? Det var Sienna. Det är hon antagligen inte mer. Jag har tvättat upp tre omgångar kläder och ett babygym på 1,5 timme. Ett rätt ocharmigt avslut på en mycket trevlig dag.

Nattproblemen fortsatte även denna natten. Sienna la sig 19, och skrek vid 20, 21, 23, 00, 01:30... sedan åkte hennes fader ut på soffan och on fick mysa med mig i sängen. Då sov den lilla jäkeln gott. I tre timmar. Sedan var det dags att gå upp, tyckte hon. Det är tur att jag har "tankat" sömn de senaste månaderna, för jag känner mig inte så trött. Eftersom jag sov så lite och fick panik när hon var 6-7 månader, innan vi kom på lösningen att sluta nattamma, så har min fasa liksom varit att inte få sova igen. Därför har jag tagit varje tillfälle i akt; lagt mig tidigt, tagit powernaps, sovit läääänge när det är min tur att ha sovmorgon osv. Alltså känns det som att jag har byggt upp ett litet sömnförråd, som jag kan ta av nu. Himla behändigt. Men jag hoppas ändå att dessa problemen är snabbt övergående. Jag älskar nämligen sömn. Nästan mer än choklad. Förutom marabou jordgubb.

Jag längtar till sommaren av tusen olika skäl, men ett av dem är för att kunna tillbringa mer tid med Kim. Och göra roliga grejer. Som det är nu så springer helgerna iväg och slösas bort på tråkigheter som man måste göra. Igår flängde vi omkring på mobilia och netonnet och idag har det varit IKEA och Willys. Sienna tycker det är urtrist men står ut om hon får sitta själv i kundvagnen som en stor flicka. Ofta glider hon ner och hänger där som en hösäck medan folk småskrattar åt henne, men hon är stolt ändå. Lägenheten borde städas och jag borde fixa mat, men Sienna är inte trött. Och nu för tiden så kan man inte göra så mycket när hon är vaken. Om jag inte binder fast henne vid dammsugaren? En idé kanske. Jag är trött. Den senaste månaden har det hänt två gånger att Sienna vaknat till och inte lyckats somna om själv, men inatt vaknade hon var trettionde minut. Undrar om det är tänder som spökar eller en förkylning på g? Vi gav henne alvedon mitt på dagen idag och hon sken upp nämnvärt, så vi ska testa igen innan läggning. Och håller tummarna att den stackars flickan får en natt av ostörd sömn. Och hennes stackars föräldrar också såklart.

För 1,5 år sedan köpte jag och Kim en ny kamera. Innan har vi bara använt våra mobiler, men eftersom jag var gravid ville vi ha en kamera vi kunde släpa med oss överallt när vi fått ungen utan att vara rädda för att den skulle gå sönder. I höstas ansåg den att den hade flängt runt tillräckligt och tog sitt sista andetag. Då den var billig och hade fyllt sin funktion tänkte vi inte mer på det, mer än att vi var tvungna att hitta en efterföljare. Tills Kims syrra frågade om vi hade kvar kvittot eftersom den antagligen hade kvar garantin. Och trevligt nog hade vi det, så idag körde vi till netonnet och chansade på att den inte var deppig på grund av vatten och att de kanske kunde laga den till oss. Och vad gör det trevliga butiksbiträdet? Kastar kameran och skriver ett tillgodokvitto till oss på hela summan. Så nu har vi fått en ny kamera, en internetsladd och en bunte fryspåsar för 39 kronor. Inte helt fel. Det kallar jag service! Eller tur.

Eftersom det är full rulle på den lilla galningen här hemma får man köra sina knep för att hinna något. Till exempel lämna ungen på sitt rum och rusa i förväg in till köket för att börja med hennes mat, medan hon kryper efter så fort hon kan. Då vinner man säkert 30 sekunder. Hon är snabb. Och jag har korta ben. Idag hann jag dock både fixa det jag skulle och börja diska... sen anade jag oråd. Det finns ingenting i hallen som Sienna kan ställa sig upp mot, så jag trodde att det var en trygg oas. Men icke. Jag hittade ungen slickandes på barnvagnshjulet. Mysigt. Smält snö, stenar, avgaser, hundbajs, gamla cigarettfimpar... vem vet vad de hjulet har rullat i. Och för att göra saken värre var hon seriöst svart runt munnen. Blä uttrycker inte riktigt min känsla. Jag trodde att barnsäkra hemmet innebär att spärra av trappor och gömma diskmedlet, men någonting säger mig att vi inte är säkra förrän vi har rullat in varenda möbel i bubbelplast och madrasserat golv och väggar och bebis. Just nu står ungen och tuggar på ett värmeljus... och det anser jag relativt säkert. Snacka om att rucka på reglerna man hade föreställt sig innan.

 En busunge som redan är uppklädd för farbrors kalas. Som börjar tre. Jag inser redan nu att det var ett misstag, och då har hon inte spillt än.

 

Den senaste veckan har vi verkligen ansträngt oss för att Sienna ska gå upp i vikt. Vi har bara serverat hennes favoritmat, pressat in mellanmål där det gått, gett vanlig välling istället för fullkornsvälling och kryddat all mat med rapsolja. Reslutatet? Min duktiga flicka har ökat nästan 300 gram i vikt! Hemskt trevligt eftersom hon fram till förra fredagen gått ner 200 gram på en månad istället för upp. Men nu är vi alltså på rätt väg! Och längden som vi också var oroliga för löste sig genom att sköterskan drog lite extra i hennes ben. Vilken bra start på helgen!

 

Sienna bröt precis ihop totalt. Underläppen darrade, tårarna sprutade och hon skrek rakt ut. Och det värsta är att jag inte förstår varför. Jag vet att det hade med hennes elefantnalle att göra, men jag vet inte hur. När jag tog upp henne efter tuppluren såg hon elefanten och började skratta och sträcka sig efter den, så jag tog med den till matbordet medan jag fixade mellanmål. Och någonstans medan de lekte gick något fel. Jag vet att hon inte kan ha gjort sig illa på den, för den har inga vassa kanter eller snören eller något, men hon fick panik. Jag försökte lugna ungen men hon fortsatte skrika, så jag kastade ut elefanten i hallen. Då ville hon efter den. När jag tog upp den igen så började Siennas krokodiltårar flöda och underläppen skakade som om det var -25 C ute. Och hon grät. Elefanten har en inbyggd speldosa, men det spelade ingen roll om den var på eller av för elefanten var lika hemsk ändå. Men så fort jag gömde den så skrek Sienna tills den dök upp. Nu har vi lekt klappa elefant, gömma elefant, leka med elefant, sätta igång elefantens speldosa i 30 minuter. Och jag ser inget mönster i hennes panik. Vi spelade den mycket föe henne som liten... kan det seriöst vara så att hon associerar elefantjäveln med en "jobbig period" i hennes liv? Och vad kan i så fall vara så jobbigt när man är två månader?

 

Idag fick Sienna och jag äntligen vårt efterlängtade bad. Ungen höll sig vaken fyra timmar i sträck av ren lycka, och vi gick inte förrän hon började luta huvudet mot bassängkanten av ren utmattning. Till följd orkade hon knappt äta vällingen ikväll, men det tror jag att hon tyckte det var värt. På vägen dit pumpade busschaffören ut värme från alla element. Det kan man tycka vore skönt när det är så här förbannat kallt, men just eftersom det är så här förbannat kallt så har man ju förbannat mycket på sig... och då vill man inte kliva in i en bussbastu med tropisk värme. Bussturen blev inte heller bättre av att damen bredvid mig envisades med att förespråka 18 år som en idealisk ålder för barnafödande medan jag sttod fast vid att det kan vara ett plus att i alla fall gått klart gymnasiet först. Vi skiljdes som ovänner. Både Sienna och jag var halvgnälliga och halvåksjuka och halvirriterade när vi äntligen kom av. Men som sagt, badet blev sjukt lyckat! Och jag var hemskt lycklig för att Maria föreslog att vi skulle äta mjukglass. Och Sienna var hemskt lycklig för att jag lät henne smaka. Och stackars Elin som är mjölkallergiker var nog inte alls lycklig vid det tillfället, men som tur var hade Maria med sig kex till henne. Och majskrokar. Som Sienna tiggde till sig även dem.

 

Även om jag tyckte att det fungerade bra med amningen (efter de första två mardrömsveckorna) så finns det onekligen fördelar med att slippa den. Man har koll på vad ungen får i sig, man kan köpa BH:ar som passar, man slipper tänka på var man ska ta vägen om ungen blir hungrig och man kan ha amningsfientliga kläder! Sommaren 2011 köpte jag en hel hög med fina linnen som jag riktigt förälskade mig i. Jag hann använda dem cirka en gång var innan sommaren sa hej då och sen blev jag gravid. Eftersom jag gick ner alla graviditetskilona direkt- fördelen med att vara knubbig redan innan- tänkte jag att jag kunde ha dem sommaren 2012 också. Men icke! De har nämligen knappar, sitter tajt över brösten, har snörning och andra jävulskaper som hindrar en hungrig bebis från att komma åt sin föda. Så linnena fick vackert ligga och samla damm i garderoben och glömdes bort av en ammande mammaledig förvirrad mig som trodde att jag skulle behöva gå omrking med stora T-shirtar och amningsbh:ar resten av livet. Men i morse rensade jag i klädkammaren, och voila! Jag hittade min lilla guldgömma. Så snälla, snälla, snälla låt det bli vår nu, för jag har förtjänat att få känna mig fin igen! Och de fina linnena förtjänar att visas upp.

Jag är hemskt intresserad av teckenspråk och tror fullt och fast att babytecken gynnar bebisars språkutveckling samt att det är bra för deras självförtroende. Därför vill jag ge Sienna detta. Tänk att ha förmågan att kunna kommunicera innan man lär sig prata. Tänk att slippa bråk och missförstånd med sin bebis. Tänk att få veta vad ens 16 månader gamla barn känner, ser och upplever. Är det någon annan i Malmö/Lund-trakten som vill göra detsamma för era barn? Det är snordyrt, men det är babysim också och vissa saker är värt det. Här kommer en trevlig länk där ni kan läsa mer om det: http://se.babycenter.com/a547348/babytecken

 

Detta är vad jag hoppas på att få ihop barn/föräldrar till:

 

Jag vill jättegärna ha en fin bild på mig, Kim och Sienna. Det går sådär. Jag är hemskt ofotogenisk, Kim har komplex för allt och tvingar mig att radera 95% av bilderna... och Sienna är en hybrid mellan bebis och kolibri och är därmed aldrig stilla. Oftast ger vi upp och bilderna blir såhär:

 

Det blev inget badande idag eftersom Maria var sjuk. Vi försöker igen på torsdag. Tur att Sienna inte är stor nog att förstå vad man berättar för henne, för jag hade snackat om badet i två dagar och det hade varit hemskt om hon blivit besviken. Nu ser hon inte ens sambandet med att vi testade baddräkten i morse och att vi skulle bada. Iq- niomånadersbebis = iq fiskmås. Istället dumpade jag Sienna hos Frida och stack iväg och shoppade för mina födelsedagspresentkort. Trevligt. Nu kör vi tisdagslistan!

• Vi bor 18 minuter från stranden. Det upptäckte jag igår. Jag blev så till mig att jag nästan hoppade ner i vattnet av ren lycka.
• Jag hittade fem stycken BH:ar på Twilfit-rean. Lycka! Nu har jag sammanlagt fem BH:ar som passar. Kuggfråga, hur många hade jag innan?
• Det har varit soool i flera dagar, och jag känner på mig att det snart blir vår!
• Sienna vaknade från sin tupplur precis när jag hade satt mig ner för att äta. Jag gav henne nappen och förklarade att kvällen blir trevligare om hon sover en timme till. Hon litade på mig och somnade om.
• Efter 1,5 timmars passande sa Frida att hon förstod hur jobbigt det var att hela tiden vakta den lilla våghalsen. Att någon förstår gör att man orkar mycket mer.

Jag vet att det bara rör sig om ett par månader innan Sienna är stadig nog att stå själv när hon dragit sig upp, men det har bara gått en dag och jag är helt slut! Det är ju inte bara det att jag inte kan lämna henne i ett rum som jag i min enfald trodde igår, utan jag kan inte lämna hennes sida en sekund. Tjoff så är hon på fötter och tjoff så har hon trillat och slagit huvudet. Dessutom tror ju ungen att hon kan gå själv, så även om hon lyckats hålla balansen vid möbeln hon dragit sig upp vid så trillar hon när hon släpper den för att traska mot en spännande leksak. Giv mig styrka! Idag ska vi till Oxievångsbadet och plaska omkring så att jag får andas lite. I vatten kan hon i alla fall inte trilla och slå sig. Hoppas jag. Snart vadderar jag ungen.

 

Huset vi bodde i innan hade 16 våningar. Vi bodde på fyran. På våning 15 bodde en kille vid namn Kim Persson. Min sambo heter också Kim Persson. Och trots att vi hade ett helt annat lägenhetsnummer än Kim 2 så redde inte riktigt brevbärarna ut det. Så varje dag fick vi åka upp till våning 15 för att lämna av en hög med saker som inte var till oss, samt ringa och be om nya brev och räkningar då Kim 2 inte orkade åtgälda tjänsten. Och aldrig svarade när vi ringde på. Man kan tycka att problemet vore löst nu när vi har flyttat, men icke. Det har nämligen Kim 2 också. Och han har inte adressändrat eller bett om eftersändning. Så nu får vi all hans post via eftersändning utan att veta var vi ska lämna den. Hade de bara varit reklam hade jag struntat i det, men denna veckan har vi fått både hans nya anställningsbevis och en saftig räkning från Klarna fakturor och jag tycker lite synd om killen. Mest för att lönen inte riktigt matchar räkningen. Alltså har jag mejlat hans arbetsgivare och bett dem skicka ett nytt bevis till valfri adress utom hans gamla. Och ringt klarna och bett dem stryka en påminnelse då Kim 2 faktiskt inte fått fakturan. Så detta är inte Kim med personnummer 8507133-XXXX? frågade de och läste för säkerhetsskull upp Kim 2s personnummer långsamt en gång till. Jag vet vad killen heter, var han jobbar, hans lön, hans personnummer och hans skulder. Är det någon som vill sno stackars Kim 2s identitet så är det bara att fråga. Snart skickar de väl passet också.

Sienna blev nio månader igår. Nu får det vara slut med bebistramset, tänkte hon, och ställde sig upp vid bordet. Jag och Kim blev överlyckliga och stolta och började hojta och applådera... innan vi insåg att vi nu har en mardrömstid framför oss. Sienna kan ställa sig upp, men är inte stabil nog att stå utan att man sitter bakom henne beredd att fånga när balansen eller orken i benen sviker. Så nu kan vi inte ens lämna henne själv i ett rum i fem sekunder, för då kan hon ha hunnit ställa sig och tappa balansen och slå bakhuvudet. Vilket, om vi ska vara ärliga, hände igår när jag försökte fota det lilla mästerverket. Då var jag alltså i samma rum. Fast inte bakom henne, utan bakom en kamera. Smart. Nu dröjer det nog inte länge innan hon börjar traska omrking runt bordet. Den lilla galningen tror nämligen redan att hon kan det.

 

Vi gillar rutiner. De funkar för mig som har lite autism light, för Kim som är latheten personifierad och för Sienna som har noll koll på hur livet funkar och behöver trygghet. Och en tydlig förklaring på att här kommer natten och nu ska bebisar sova. En av rutinerna är att Sienna ska få ett kvällsbad varje dag. Är man bortbjuden är inte detta alltid så smidigt, framförallt eftersom rumpan ska luftas innan och folk ibland blir lite besvärade av Siennas obesvärade attityd, men om det är hos en förstående släkting så brukar vi improvisera för att få till ett bad om det går. Såhär såg det ut för ett par veckor sedan när Sienna badade hos min mamma.

För en månad sedan var jag och Sienna och handlade på Coop forum. Eftersom Sienna nu för tiden är alldeles för upptagen för att sitta still i sin vagn så hatar hon att handla och brukar gnälla och klaga. Denna dagen var dock värre än vanligt och hon skrek i högan sky som om det var glödande kol hon tvingades att sitta på. Eftersom hon är för liten för att ha någon riktig uppfostran brukar inte jag skämmas så mycket, men denna dagen betedde hon sig inte klokt och folk stirrade på oss. Det värsta var när de blängde på mig istället för Sienna och då inte såg hur liten hon var... då trodde de liksom att det var en ouppfostrad treåring som betedde sig som en galning. När jag berättade detta för min mamma började hon gapskratta- och öva med Sienna. Öva? Jo, öva på att vråla när man får frågan "Vad säger man på coop?". Sienna svarar ialltså nte på tilltal om man frågar hur hon mår, om hon är söt, om hon är vår lilla flicka, om hon är hungrig... Men frågar man "Vad säger man på Coop?" så får man sig ett grottlejonsrytande till svar. Tack för den, mamma.

 

Hela tjocka släkten, dvs ungefär tio personer, har varit här och firat min ålderdom idag. Min släkt är lika stor som Kims närmaste familj. Det bådar för bråk på Siennas framtida födelsedagar när jag får bjuda alla kusiner och Kim bara får bjuda mamma och syskon. "Alla" släktingar käkade bullar, gav mig presenter, minglade och lekte med Sienna. Perfekt dag enligt mig. Framförallt presenterna. Mest för att jag fick pynta Busmus. Nu kommer strax Tobbe, Anna och Johan för att underhålla mig och Kim med lite spel. Najs!

 

Idag smet jag in på bvc och smygvägde Sienna. Trots att man inte får vara där förutom när man har bokat tid eller på den öppna mottagningen/kaostimmen på onsdagar så tänkte jag att ingen vågade stoppa mig när jag skabbig traskade in osminkad, i mjukis och med otvättat hår. De gjorde de inte heller. Däremot var en sköterska vänlig nog att hjälpa mig när jag skulle mäta Sienna. Och när det visade sig att min lilla flicka inte ökat i längd och faktiskt minskat i vikt såg sköterskan paniken i mina ögon och hämtade vår riktiga sköterska. Så där fick jag i all min smutsiga skam och tidslös traska in på hennes rum för att skämmas och boka ett riktigt möte nästa vecka så vi kan kolla upp om något är fel. Jag ska verkligen kämpa denna veckan för att få i Sienna mer mat. Sånger vid bordet så att hon i chock öppnar munnen en gång extra, rapsolja i burkmaten trots att den redan är fet, lite mumsbitar mellan maten osv. Jag började direkt när vi kom hem genom att låta Sienna äta gröt själv. Trots att hon inte var hungrig slank ett par tuggor ner bara för att det var roligt. En miss var dock att ha gröten i en porslinsskål. En som jag faktiskt var rädd om. Notera att jag skriver var. Den är inte med oss längre.

 

Vår katt Molly hatade dammsugaren. Hon sprang och gömde sig på osmarta dammiga platser och vägrade komma fram förrän den varit avstängd i flera timmar. Detta hat tror jag att hon ärvt från mig, eftersom jag avskyr att dammsuga. Det luktar illa, man blir varm och jag hatar det förbannade ljudet! Tidigare hade jag och Kim som regel att han alltid dammsög och jag skötte disken, men när jag var gravid läste jag att bebisar inte blir rädda för ljud om de hört dessa regelbundet i magen, och tänkte att det vore skönt att inte både ha en katt, en mamma och en bebis som bröt ihop varje vecka när det var städdags. Alltså trotsade jag mina fogar och illamående och utförde noggrant denna hemska syssla tills Sienna föddes. Och det verkade funka! När hon var nyfödd låg hon utan problem och sov bredvid dammsugaren. Det visade sig dock att hon bara var en väldigt trött bebis, för efterhand som hon blev piggare så började hon också avsky dammsugaren. Så den senaste tiden har Kim fått bära det skräckslagna barnet medan jag flängt omrking och städat, eller tvärtom. Tills igår. Då fick Kim bära det nyfikna barnet för att hon inte attackera dammsugaren medan den slet. Ett klassiskt exempel på när hat förbyts i kärlek. Nästan.

 

Sienna har två nya tänder på g! Och charmigt nog är det inte framtänderna eller fler där nere, utan vampyrtänderna. Jag är överlycklig och tycker att det är hemskt sött medan Sienna är förbannad på de nya kliande sakerna i sin mun. Hon kämpar satan för att bli av med dem, genom att riva, dra i tungan, dra i håret. Utan framgång. Stackars min lilla baby vamp.

 

Jag överlevde magsjukan, även om jag trodde det var på gränsen där ett tag. Sienna tyckte dock att jag var urtråkig, så idag hämnades hon genom att sträcka armarna efter Kim när hon slog sig och sedan följa honom till dörren och försöka öppna den är han gick till jobb. Dessutom ville hon sitta i badrummet när han duschade. Tvingar jag in henne i badrummet när jag ska duscha protesterar hon hejvilt. Så nu vet jag var jag har ungen: ger jag inte henne 100% uppmärksamhet 7 dagar i veckan så lämnar hon mig för sin pappa. Fast lite förstår jag henne, för när Frida ringde igår och erbjöd sig att ta Sienna ett par timmar grät jag nästan av lycka och formligen kastade ut ungen genom ytterdörren. Idag har jag försökt ta igen skadan genom att verkligen spendera kvalitetstid med ungen, men det är lättare sagt än gjort när hon hellre leker med sin nya badanka än med mig. Jag får helt enkelt bida min tid och muta henne vid rätt tillfälle istället så att jag blir favoriten igen.

Den jäkla tisdagslistan kan ta sig någonstans. Klockan 02 inatt vaknade jag och sa till Kim att jag nog inte kommer vara frisk i morgon. 02.05 bevisade jag det demonstrativt. När Kim i morse berättade att han var tvungen att dra till jobb för att de hade så många sjuka så grät jag en skvätt. Och dagen har utvecklats över förväntan: Sienna vaknade redan vid 05 och hon som brukar sova minst två timmar på förmiddagen har bara behövt 45 minuter än så länge. Allt som vi hade förberett i förrgår med tanken på att bli sjuka igår: diskat rent allt, städat undan, handlat hem nödproviant osv raserades igår eftersom vi inte blev sjuka. Och nu är här kaos hemma. Jag ulkar över toaletten var tionde minut medan jag muttrar att Sienna aldrig kommer att få syskon (magsjuka är skrämmande likt de första tre månaderna av en graviditet) medan Sienna firar genom att ömsom klänga på mig och ömsom skrika och gråta tills jag lyfter upp henne. Dessutom har ungen idag fått för sig att hon kan gå utan stöd och släpper saker hejvilt. Hon har givetvis fel, så jag måste flänga omkring som en illamående livvakt. Det enda som saknas nu är arga sms från de i mammagruppen som jag träffade igår "för vi var ändå friska". Skjut mig inte?

Vad är vi glada för idag?

 

• Sienna är inte magsjuk
• Jag är inte magsjuk
• Kim är inte magsjuk
• Resten av veckan består av massa roligheter
• Vi har halva Hotell Transylvanien kvar att se

Hela natten var jag beredd på att få springa upp till en ledsen bebis i en nerspydd säng, en hungrig bebis som knappt ätit under dagen, eller på att springa in på toa och bli magsjuk jag med. Inget hände. Sienna vaknade 05.57 som vanligt, i en ren säng. Hon sörplade inte ens ner hela vällingflaskan, utan åt bara 150 ml som hon brukar. Både jag och Kim är friska. Detta var inte magsjuka i alla fall. Synd att vi inte kan förmedla detta till Siennas matta som såg sitt sista ljus igår. Inte smart att köpa en vit matta till ett bebisrum.

 

Denna veckan såg ut att komma bli den mest fullspäckade veckan år 2013. I alla fall i den mån man kan avgöra när man bara har två andra veckor att jämföra med. Jag har en känsla av att Sienna kände sig lite stressad av detta faktum, och försökte hitta en lösning på att ställa in våra planer, för idag har hon försökt med allt (och lyckats) för att jag sakta men säkert ska börja avboka planerna. I morse tog hon en tre timmar lång tupplur, vilket är extremt även för att vara Trötter jr. Sedan matvägrade hon i fem timmar, innan hon kaskadspydde upp allt hon hade fått i sig... på morgonen. Hade hon lagrat gröten i magsäcken i sex timmar? Imponerande. Tänk om man hade kunnat detta när man gick i skolan? Hej då muntliga redovisningar eller pinsamma idrottslektioner, jag är magsjuk. Efter spyan somnade hon igen. Det hade jag också gjort efter en sådan bedrift. Nästa gång hon åt fick hon katrinplommonpuré. Smart tänkt där, att ge en eventuellt magsjuk bebis något som är mörklila att äta. Siennas vita matta är nu... ovit. Kvällsmaten och vällingen är kvar i magen, men Siennas säng är bäddad med badlakan. Nu kan jag hennes tricks. För att trösta den lilla ledsna bebisen, som faktiskt var pigg och glad hela tiden förutom när hon åt och spydde, så fick hon bada med sin pappa. Detta brukar vara jätteroligt, men idag blev Sienna hysterisk. Hon var nämligen rädd för Kims fötter. Inte bara "jag vill inte att du rör mig med dem" utan "fötterna håller på att äta upp mig!". Ut ur badet i panik. Morgondagens två saker är avbokade. Det blir spännande att se hur natten blir och om jag nervöst börjar ställa in onsdagen och torsdagen redan innan 06 imorgon. Renata, Lovisa och Thilde -ni kan ju ha era mobiler på ljudlöst?

 

Sienna är i en sån roligt knäpp ålder just nu. Hon älskar småbarn och djur! Vuxna är roliga eftersom de kan hjälpa henne med hennes mål i livet -att stå- men barn och djur får verkligen något att gå igång i huvudet på henne. Hon ska klappa och dra och smaka och följa efter och känna och prata med och lyssna på. Det är underhållning på hög nivå! I alla fall för oss som kollar på. För Sienna är det blodigt allvar. Och för den andra bebisen är det mest plågsamt. I morgon är det lilla Freja som ska utsättas för förföljelsen. Som tur är så är hon en hel månad äldre än Sienna, så hon kan nog försvara sig vid eventuella påhopp.

 

 

 

Nu drar jag och kusin Erika och ser Berättelsen om Pi. Det trodde jag inte för en månad sedan, att jag skulle kunna gå och se en film som börjar vid 18. Då trodde jag att jag skulle amma de närmsta 10 åren. Detta är ett trevligare alternativ.

 

När vi var på kalas hos Elin fick hon en massa presenter. Detta är rätt givet när man fyller år, men vi tänkte inte riktigt på hur Sienna skulle reagera när hon såg alla dessa leksaker. Så nu måste vi köpa exakt samma saker om tre månader när vår unge blir ett. I alla fall Gung-snigeln. Det var kärlek vid första ögonkastet.

 

Idag var Sienna bjuden på kalas till sin kompis Elin. Sienna var bjuden. Inte jag och Kim, trots att vi fick hänga med som bihang. Min lilla flicka har blivit stor! Hon har egna vänner och egna intressen. Må så vara att vännerna är de vi har valt åt henne och intressena är bita på snören. Det är ändå coolt.

 

Nu jäklar har jag kommit på hur man får sin vilja igenom- både när det gäller sambo och dotter! Jag tyckte att vi behövde storstäda idag. Vi har tid, lägenheten är smutsig, folk kommer hit i veckan... det var liksom idealiskt att städa. Men Kim orkade inte. Så jag tänkte att jag skiter i honom och gör det själv. Och det gjorde jag. Och då fick sambon skuldkänslor och hängde upp tavlan i vardagsrummet och borrade upp en spegel i hallen- något jag har bett om i fem veckor! Skuldkänslor är alltså lösningen! Och hur man får sin vilja fram med dotter? Jo, om man vill att hon ska äta så ställer man inte fram efterrättsburken på bordet samtidigt som maten. De är smartare än vad man tror de små jäklarna.

Sedan Sienna slutade nattammas har hon ätit fantastiskt bra. Hon tvekar inte att testa ny mat och i princip allt- utom grönsakstimbaler- slinker ner. Det är till och med så att vi har fått begränsa hennes intag lite så att hon inte måste göra en baby gastric bypass om några månader. Allt detta har kommit som en chock för oss, då vi liksom var inställda på att det skulle bli problem. Kim är kräsen, jag måste sms:a en lista på vad jag faktiskt kan äta när jag blir bortbjuden på middag, och Sienna hade problem med både amning och flaska och smakportioner i början. Dessutom är hon så liten och späd att titeln matvrak inte riktigt passar in. Jag tror att Sienna har anat vår förvirring och chock, för nu har hon av ren bamhärtighet skaffat sig en liten matnoja: hon hatar klumpar! Detta betyder att mat för 8 månaders bebisar inte riktigt passar. Vi har kämpat nu en vecka, och igår kulminerade det när ungen vägrade att äta alls eftersom "det kanske kunde gömma sig en klump i maten". Rätt smart tänkt, eftersom jag faktiskt hade gömt klumpar i maten tidigare Tänkte att det kunde vara schysst att blanda sex- och åttamånadersmat så att hon fick vänja sig gradvis. Det var det inte, tyckte Sienna. Så nu är vi tillbaka på burkmat för sex månaders ungar. Inga problem för mig. Så länge hon tar flaska på morgon och kväll ett tag till så är jag villig att mosa hennes mat tills hon blir 18.

 

Jag inser att jag har gett henne vattenflaskan. Och mobilen. Och att mobilen varken har batteri eller simkort och därför inte kan skadas av vatten. Och att hon nog redan saglat på den med mer saliv än vad det finns vatten i flaskan. Men ändå. Det känns jobbigt att de är så nära och att allt som står emellan är en bebis handtag.

 

Jag och Kim har pimpat vårt sovrum. Vi kanske inte har orkat ta på överkastet, eller lyckats enas om en stor fin krukväxt, eller hittat fina gardiner... men nu är det det finaste sovrummet i hela världen ändå.

 

Sienna testar nya modet på HM.

Idag ville någon upp vid 05. Jag trodde att hon skämtade, men hon var sjukt seriös. Så tillslut kompromissade vi på samma sätt som vi brukar; hon får ligga i vår säng och vara vaken och jag får ligga där och sova.  Jag hävdar dock bestämt att hon bröt överrenskomelsen lite eftersom hon envisades med att rispa mig med sin tånagel. Den måste dessutom varit utfällbar eftersom den inte alls behövdes klippas när jag väl gav med mig och gick upp. En klo? Sienna måste dock ha en inbyggd klocka, för vid 05.59 spottades nappen ut och jollret började. Hon vet liksom var gränsen går. Är det inte dags för sommartid snart?

 

Jag förstår inte hur folk med småbarn klarar att bo långt ifrån sina föräldrar eller släktingar. Man behöver liksom hjälp med småsaker hela tiden, som man bara vågar fråga de som står en närmast. När jag precis hade fått Sienna och var helt slut kom min mamma med "Lenas matkasse". Den innehöll inte bara ingredienser och recept, utan flera färdiga måltider som det bara var att tina. Hon flyttstädade precis vår gamla lägenhet eftersom Kim var trött av jobb och jag hade svårt att göra det med en krälande unge i hasorna. Och nu är hon här en gång i veckan och passar Sienna medan jag tvättar. Visst kan ens föräldrar hjälpa till även om de bor långt bort, men det blir på ett annat sätt. Och det är de små grejerna som gör en sån skillnad i ens vardag. Så även om jag hellre hade bott i USA eller Australien så är jag hemskt tacksam för att bo nära min mamma nu när Sienna är liten. Det kan vara värt lite regn och mörker.

 

Varje kväll låter vi Sienna ligga naken och lufta rumpan innan det är dags för hennes kvällsbad. Oftast ligger och och leker nöjt medan vi tappar upp badet och förbereder med pyjamas och krämer till efterråt. Igår kväll tyckte hon dock att vi var för långsamma och orkade inte vänta på att vi skulle hämta henne, så hon kröp iväg till badrummet på egen hand.

 

Jag tycker inte om tisdagar. Folk brukar ogilla måndagar eftersom det är första dagen på arbetsveckan och det är långt till helgen, men jag tycker fortfarande att man har hopp på måndagar. Då har liksom 20 % redan gått och man minns fortfarande helgen helt. Tisdagar däremot. Fortfarande ingen helg i sikte och bara 40 % har gått. Inte ens halvvägs. Och ändå känns det som man har jobbat (eller pluggat eller kämpat ensam med bebis och lägenhet och sysslor) i en vecka minst. Därför tänkte jag ha en tisdagslista här- härmat rakt av från de som har måndagslistor. Där ska jag varje tisdag skriva fem saker som jag är glad för. Så nu kör vi.

 

• Jag har motionerat mycket idag. Först en promenad med mammagruppen och sen en långpromenad med Frida.
• Tre av de fyra jag umgås med i mammagruppen (den femte är i Thailand, så hon hade liksom inte en chans) har nappat på mitt förslag om babysången, och ska nu börja i samma grupp som mig.
• Sienna vilade en stund i mina armar innan. Myyyys.
• Ungen tar fortfarande flaska morgon och kväll.
• Jag och Kim har fler Homeland-avsnitt kvar.

Nu för tiden vaknar Sienna runt 06 för sin flaska välling. Efter flaskan, ny blöja och ombyte från pyjamas hinns det dock inte med många minuters lek innan ungen är trött igen. Faktiskt bara så lång tid att mamman hinner vakna till så att inte denna kan somna om igen när Sienna tar sin första powernap. Smart uträknat. Idag är jag dock genomtrött och när Sienna vid halv åtta sa att hon var trött tyckte jag att det var perfekt! Ungen tog napp och vände sig på sidan- två säkra tecken på att hon vill sova- och jag släckte ner överallt och kröp ner i sängen igen. Jag hann fundera på hur perfekt tajmat det var eftersom vi ska träffa mammagruppen vid 11, och att även om Sienna nu skulle få för sig att sova 2 timmar så hinner vi med lunch och allt utan problem. Sedan hörde jag joller. Och därefter skrik. Och inte sjutton lät det som "jag tappade nappen och detta gjorde mig knäckt nu när jag är så trött skrik", utan som "ta upp mig och lek skrik". Och mycket riktigt; nu krälar här omkring en klarvaken unge på golvet, samtidigt som min förmåga att somna om minskar i samma takt som stressen att inte hinna med allt innan klockan 11 ökar. Jag hatar tisdagar.

 

Fy sjutton sa Sienna om maten, medan ögonen tårades och hon klöktes med tungan utanför mun. Två bitar kämpade hon i sig innan hon spydde ner haklappen och bad om annan mat. Det fick hon. Renata frågade om jag smakat så att det inte var något fel på maten, varpå jag svarade att jag absolut inte gjort det då jag hatar mosad broccoli. Hmm... kanske taskigt att tvinga i dottern det då? Men å andra sidan hatar jag köttfärssås också, och det äter det lilla eländet gladerligen. Nu sover hon, utmattad efter dagens äventyr med Benjamin och Iris. Och jag är helt slut trots att det enda jag gjorde under vår "matträff" var att skala morötterna. Undra hur Renata känner sig då, eftersom hon gjorde resten?

Ett stycke grönsaksrimbal serverad. Nu håller vi tummarna att ungen gillar det!

 

Kims småkusiner har fått en kattunge. Kitty. Varför man låter två tjejer i åldrarna 5 och 8 döpa en katt är för mig helt obegripligt, eftersom det garanterat blir Kitty. Hade de varit 8 och 10 hade säkerligen den stackars kattflickan fått heta Justin... men frågan är om det ändå inte varit bättre. Sienna blev kär i Kitty. Och det var lite ömsesidigt, eftersom Kitty trots sin ringa stolek kunde bossa över den tröga bebisen. Så nu önskar sig Sienna en kattunge. Och jag var inte allergisk mot Kitty! Dock hade jag nog blivit det om vi stannat i mer än en timme. Och hade hon flyttat hem till oss hade min näsa rymt. Så Sienna kommer aldrig att få en katt. Det är hemskt, för jag tycker att husdjur är en av de viktigaste sakerna man kan ge sitt barn: det minskar risken för allergier, det lär barnet ansvar och barnet får ta emot och ge en mysig sorts kärlek. Vår dröm är att skaffa en hund i framtiden, men jag vet inte om jag vågar. I så fall ska den vara så allergivänlig att inte ens en astmatiker reagerar om hunden bosätter sig i lungorna på honom. När jag sa till Kim att franska bulldogar inte riktigt uppfyllde kraven såg jag hur han mentalt packade en väska och flyttade. Så vi hoppas på framsteg hos allergimediciner eller bulldogars dregel i framtiden.

 

Tyvärr fick jag inga bilder på Kitty och Sienna ihop; svårt nog att få en att sitta still... och då valde jag bilden på katten.

Sienna gillar att övningsgå. Varje dag håller vi henne i de små tassarna och låter henne traska runt i lägenheten, och på kvällarna när hon ska bada är det alltid "hon själv" som går in i badrummet- mest för att hennes rumpa är så söt när hon går naken! Problemet är att Sienna på senaste tiden liksom fått för sig att hon faktiskt kan gå utan hjälp, och släpper våra händer för att vända sig om eller ta saker i farten. Livsfarligt, men jag har inte hjärta att berätta sanningen för henne. Så tills vidare är det full beredskap som gäller under våra lägenhetspromenader.

 

Svårt att fotografera henne medan vi går, så detta får duga. Ignorera dreglet?

 

Igår fick Sienna en julklapp av Josse. Överlycklig klappade hon händerna och hejade på när Josse drog av pappret. Och när den fina boken dök upp kastade hon sig fram och slet åt sig... snöret. Jahapp. Lönt att man anstränger sig liksom? Fast jag blev i alla fall glad för boken och jag hoppas att Sienna ska gilla den i framtiden. Vad gör man som bokmal om man får en unge som inte tycker om att läsa? Byter bort den?

 

Kvällen igår blev hemskt lyckad. Ölen var lika god som förväntat och jag njöt i fulla drag av att ha de "vuxendiskussioner" som man har efter lite dricka. Dessutom var det inte kö till toaletten en enda gång! Det är högsta lyckan när man dricker öl.  Lite som nirvana skulle jag vilja påstå. Sienna saknade inte mig alls. Hon sov. Vid klockan 05 tyckte hon att det var morgon och gallskrek tills hon hamnade i vår säng, där hon lekte i en timme till min stora förtjusning. Eller inte. Sedan däckade hon och sov till 09. Detta fungerar inte ju. Var tog våra trevliga rutiner vägen? När hon "sover" mellan 19-09 hinner hon inte äta de rekommenderade fem gångerna, inte ta två tupplurar och är därför ännu mer knäckt på kvällen, och kan inte sova när hon är ensam i sovrummet. Om det inte är en tand bakom detta så har jag och Kim stora problem. Kan man muta bebiständer att dyka upp kanske?

 

Sienna ville inte komma till ro ikväll heller, så det var nog inte Alvin & gänget som höll henne vaken igår. Tur, för den var hemskt dålig! Hon hade jättesvårt att sova på sina tupplurar också, så jag och Kim börjar ana att det är en ny tand på g. Stackaren är i alla fall besvärad av något. Hoppas hon sover inatt i alla fall, för jag behöver vara utvilad till imorgon. Då ska jag till Möllan och dricka öööööööl!

 

Igår ville vår trötta bebis (som vi vanligtvis måste kämpa för att hålla vaken till 19) vara uppe och se Alvin & gänget. Eftersom vi sällan har problem vid läggdags var detta bara en trevlig och mysig överraskning, och jag stornjöt när Sienna somnade i min famn vid 21. Och tänkte att jag skulle få sova till minst åtta dagen därpå. Vid sex var ungen vaken och hävdade att hon var pigg. Det brukar hon ju vara, sa hon. Jag mutade henne med lite mys och bäddade ner henne i min säng och övertalade henne att somna om tills klockan blev exakt åtta, då hon sa att det fick vara nog. Men vid 9 var hon trött igen. Det brukar hon ju vara, sa hon. Men inte idag, för du sov till 08! försökte jag. Skrik och gnäll. Vid 10 när jag tyckte att hon skulle sova var hon istället förbannad. Och har vaknat fyra gånger på en timme. Tydligen är rutiner inte så lätta att rucka på som jag trodde. Och jag som hade föreställt mig att vi kunde köra ett 08-20 schema hädanefter. Tji fick jag. Slår vad om att ungen hämnas genom att däcka klockan 18 idag.

Det brukar alltid bli lite kaos här hemma när Kim kommer hem från jobb. Jag står förbannad i köket och misslyckas med någon så kallad "lättlagad" maträtt (idag pasta med valnötssås- det slutade med att jag åt gröt och Kim köttbullemackor), Sienna är trött och gnäller kring mina ben och Kim har ont i ryggen och är genomslut och vill mest slänga sig på soffan. Inte så harmoniskt. Kim brukar vråla på Sienna att vara tyst, medan jag skriker ömsom på Kim att han inte ska skrika på vår dotter och ömsom på Sienna att hon ska vara tyst, medan Sienna bara skriker rätt ut. Idag bad jag lite till gudarna att de inte skulle ha ihjäl varandra innan jag gick ner i tvätten. Och när jag kom upp hittade jag dem så här. Mys! Det var till och med så att gröten smakade lite bra när jag hade denna utsikten medan jag åt.

 

Sienna har hittat en ny favoritlek. Den består av att ta ut saker från en låda. Sedan skriker hon gällt tills någon har lagt tillbaka sakerna, för att börja om igen. Oj så stimulerande. Jag börjar förstå varför folk undrat om jag började bli trött på mammaledigheten och ville återgå till jobbet. Tidigare trodde jag att de var galna, men efter snart ett år av ledighet börjar jag greppa vad de pratar om. Jag älskar att vara hemma med Sienna, men jag känner hur mina hjärnceller förtvinar. Ge mig ett mattetal! En uppsats att skriva! En jobbig kund eller felleverans eller en stor order att beställa! Jag har hela tiden jobbat medan jag pluggat. En termin jobbade jag 120 % och pluggade heltid. Då hade jag kassa betyg och led av sömnbrist. Men de flesta terminerna hade jag 30% jobb och 150% skola. Det var helt perfekt! Nu lägger jag klossar i en låda. En annan av Siennas favoritlekar är att pilla på ett gångjärn där vi har tagit av dörren. Då tittar jag på. Tur att våren och sommaren brukar bli lite mer hektiska!

 

Igår var överraskande trevligt. Sienna hann använda sina finkläder i exakt 45 minuter innan hon somnade, men det var i princip 45 minuter framför kameran. Synd bara att hon inte kan sitta still i de två sekunder som krävs för att få skärpa på bilden. Jag och Kim kom på en bra lösning på det igår; ny kamera måste införskaffas. Inte mig emot. Efter att den lilla modellen somnat åkte maten och vinet fram, och helt plötsligt var det dags för champagne och raketskådning från balkongen. Sienna sov sig igenom allt. Idag är jag förkyld, men eftersom jag har bestämt mig för att det är 2013:s enda förkylning kan jag inte klaga. Hoppas ni hade lika trevligt igår och mår bra idag!